Viktat

Låt oss gråta ut

2011-07-15T15:22:00.003+02:00

Det finns en sak man inte får gråta ut om, och det är övervikt. Det går knappt att öppna munnen om det förrän någon säger "app app app, vänta nu här, om du nu vantrivs så mycket så ÄT lite mindre bara".

Ingenting uttalar misslyckande så mycket som fetma eller övervikt. Trots att vi i dagens välutbildade (nåja) samhälle faktiskt vet bättre än att hoppa på våra fördomståg så verkar det inte gå att hindra när det handlar om detta.

Människor som har problem med droger, alkohol, skärsår i armarna, depressioner, utåtagerande eller för all del undervikt får ändå ett visst mått av förståelse. "Alla har det jobbigt ibland. Livet kan vara ett jävla helvete. Visst kan man behöva stöd och hjälp."

Men inte tjocka. Så många texter, inlägg, presumtiva debattartiklar som påbörjats i mitt huvud. Så många som aldrig avslutats. Det GÅR inte att bemöta argument som "det är väl bara att...". NEJ! Det är inte bara! Om det bara vore så skulle ingen ha problem med kroppsuppfattning och/eller övervikt.

Överviktiga vet. De vet att de är feta. De vet hur de skulle kunna bli mindre feta. De vet att de borde träna, äta annorlunda. De vet. Jag törs nästan lova att de, vi, i nästan varje fall vet mer än i princip hela befolkningen om kost och hälsa.

Satt problemet i smarthjärnan vore detta inget problem. Då skulle det inte behövas större och större kläder i butikerna och inga överviktsenheter på sjukhusen. Men nu gör det inte det. Det sitter inte i smarthjärnan, utan för att komma tillrätta med överviktsproblematik behövs något annat än faktakunskap. Det behövs mod, mental styrka och support. Det behövs att få gråta ut ibland om hur jobbigt det är att i varje stund vantrivas så förbannat mycket med sig själv, om hur självhatets största, snabbaste motorväg heter destruktivitet.

Och det behövs att "det är väl bara att..." utplånas ur alla diskussioner.

Nytt

2010-10-14T16:52:00.005+02:00

Jag fick en tanke i mitt huvud häromdagen. Jag frågade mig själv: skulle jag må lika bra med mig själv oavsett om jag gick ner i vikt eller inte?

Det är det som gör att jag tror att det faktiskt kommer att gå den här gången. Jag går ner för att min kropp vill det, inte min själ. Låter det luddigt? Det är det inte, det känns glasklart. Och DET är en helt ny upplevelse.

Speciellt om man jämför med den här bloggens början. (Arkiv finns i högerkanten.)

Läs gärna

2010-10-13T10:51:00.000+02:00

Dagens lästips:

Jag klarar det

Mycket stark blogg av en ung tjej som kämpar.

Mod

2010-10-05T11:04:00.003+02:00

Jag har vågat en sak till. Jag har börjat på ett viktminskningsprogram. Eftersom detta inte är en viktminskningsblogg kommer jag inte att skriva detaljerat om det här, men en sak vill jag skriva:

det här är första gången i livet som jag försöker gå ner i vikt för min egen skull. Jag är fortfarande fullkomligt övertygad om att alla har rätt till sin plats i samhället, stor som liten, tjock som smal, och allt däremellan. Men jag är numera även, inifrån och ut, säker på att jag inte vill gå ner i vikt för att passa in, för att bli lycklig eller för att tillfredsställa någon annan.

Jag gör det för att jag vill ha en stark och frisk kropp som jag kan använda istället för att avsky. Det är en skön känsla, och hittills går det riktigt bra. Och redan gillar jag min kropp lite mer.

Sommaren 2010

2010-10-05T11:00:00.003+02:00

Sommaren var tung. Sommaren är alltid en tung årstid för mig men i år var det värre än på länge. Troligtvis för att jag var större än på länge också. Jag kände mig ivägen hela tiden, och varm och svettig. Samtidigt klädde jag mig mest i jeans för att det döljer bra.

Men ibland är det tur att man har vänner. Och ibland är det viktigt att våga släppa taget och försöka lita på dem. Det vågade jag, och det är jag så glad för. Jag har varit hos några vänner på deras lantställen och där har jag verkligen vågat bada, visa mig naken eller i baddräkt. Ha klänning eller kjol. Jag har solat och badat. Vilken känsla. Min ångest inför det har så klart legat i att jag med sol och bad tänker mig allmäna bad och stränder packade med folk. Det har aldrig varit något för mig, varken som smal eller tjock. Men nu, att bara kunna hoppa i från en brygga utan en enda åskådare. Vilken befrielse.

Tack fina, fina vänner.

Att avstå

2010-10-05T10:36:00.005+02:00

Vad jag avstått från senaste tiden för att jag inte vill visa upp mig på grund av min storlek:

en dejt
en tjejfest med sju-åtta sköna, härliga men skitsnygga tjejer
sommarsemester med en vän jag inte träffat på två år
två after works
en födelsedagsfest
en bokbytardag
två konserter

Så jobbigt är det att ha sådan stor avsky för sig själv, att man hellre är hemma än missar fina grejer.

Biggest loser

2010-09-08T10:06:00.005+02:00

Virtanen sätter fingret på det.

Tjockisarna behandlas ovärdigt, med silkesvantar, som vore de offer och mindervärdiga bara för att de väger för mycket. Det är vämjeligt att se. TV4:s hysteriskt politiskt korrekta behandling är förminskande och översittande.

Det finns inget jag stör mig på så mycket som hur överviktiga porträtteras i media. Jag har skrivit om det förut, men nu är det återigen aktuellt när Biggest loser Sverige har börjat sändas.

Jag förstår inte. Hur kan man bunta ihop ett gäng människor och framställa det som att de alla är likadana, för de har ju alla samma "karaktärsdrag" - övervikt?

Överviktiga är precis som alla andra - dvs olika. En del har doktorerat vid universitet, en del knappt gått ut grundskolan. En del är rika, en del lever på ekonomisk marginal. En del gillar musik, en del gillar trav, eller shack. En del är modiga, en del vågar nästan ingenting. En del är lyckliga, en del mår pyton.

Vissa är tjocka för att de inte tror på sig själva och har dålig självkänsla, men vissa är det för att de har svårt att komma igång med träning, för att de är fast i ett mönster, för att de har ett matberoende. Eller för att de helt enkelt mår bäst så (go figure).

Jag är så jävla trött, rent ut sagt, på att tjocka människor i tv framställs som att de är små grå möss som har en inre, vacker människa i sig som bara längtar efter att få komma ut. Som att de inte vet någonting om kost och näringslära (ofta är det ju precis tvärtom! Inga vet mer om detta än överviktiga), som att de inte fattar effekterna av att äta ohälsosamt.

Vi fattar. Vi vet. Vi kämpar, men vi lever faktiskt under tiden också. Sover, älskar, tvekar, vågar, reser, läser, firar födelsedagar, bryr oss om våra vänner, jobbar och pluggar.

Visa det om ni vågar, TV4.

Hur kan jag rädda mig från mig själv?

2010-07-26T01:29:00.003+02:00

Det gick ganska bra. Semestern är svåraste tiden men det gick rätt bra. Badade, reste, träffade vänner. Tills igår. Såg en bild och allt är förstört. Har på riktigt ramlat ner så långt att jag bara vill gömma mig och inte visa mig för någon. Vill skriva att jag såg bilden och vill dö, men jag har för stor respekt för det uttrycket (särskilt efter förra sommaren när det typ var sant), men ni förstår tror jag. Dagen innan: trygg, nybadad på en brygga, i baddräkt. Igår: katastrof.

Den största sorgen är dock inte att jag inte är smal. Den är att jag inte tycker att jag är ok. Min största fiende är jag.

Motigt

2010-06-02T15:06:00.002+02:00

Jag tror inte jag är beredd på en livslång kamp.

Det är bara det.

Då, sen, om

2010-05-27T13:12:00.003+02:00

Julia Skott skrev om den där personen inuti som man väntar på att den ska komma ut. Och att man då ska börja leva, göra allt det där man alltid drömt om.

Jag tänkte göra en lista över alla saker jag avstår från för att jag tycker att de ska göras av den personen som bor inuti. Allt jag avstår från men egentligen skulle vilja göra, allt jag avstår från för att jag är överviktig och för att jag hellre skulle vilja vara smal.

Det är sanslöst sorgligt med en sådan lista. Jag skriver den för att påminna mig själv. Insikten om att man missar att leva är jobbig, men det är bra att påminna sig själv om det så att man kommer ihåg att det är farligt att vänta på det där "sen". Det kanske aldrig kommer, och då har man missat allt. Såsom att:

1. åka på solsemester.
2. bada/simma.
3. gå på Gröna Lund och åka karuseller.
4. träffa nya människor.
5. gå på fest.
6. träffa killar.
7. tro på komplimanger.
8. klä mig i roligare kläder.
9. hänga med på events som go cart, klätterväggar osv som jobbet brukar ha.
10. träna bland andra människor.
11. gå på krogen.
12. söka mitt drömjobb/min drömutbildning.

(med reservation för eventuell påfyllning senare)

Att berätta eller inte

2010-05-27T10:34:00.004+02:00

Det är mitt ständiga dilemma. Det gäller inte bara vikten, det gäller det mesta. Om jag tar på mig något, om jag ska genomföra något. Jag vill göra det själv och inte gärna berätta för andra förrän det är klart. När jag har något att berätta.

Det handlar så klart om att inte behöva erkänna misslyckanden. Det är så mycket enklare att bara berätta succéhistorier. Jag övar mig på detta hela tiden. Berättar när jag försöker ta igen gamla högskolepoäng men inte lyckas. Att jag sparar pengar till en resa men sedan inte ha råd att boka den. Det är oerhört jobbigt, men jag övar.

Förutom med vikten. Det går bara inte. Det är mitt livs misslyckande att jag som är så smart och insiktsfull blivit så här överviktig. (Återigen - jag dömer inte andra överviktiga människor på det här sättet. Inte "normal"-viktiga eller underviktiga heller. Intelligens sitter inte i kilon. Förutom när det gäller mig själv, tydligen.) Hur blev det så här? Det är skamfullt nog att behöva visa mig, att känna folks blickar att veta att de tänker på hur stor jag är. Speciellt de som känt mig länge, som även sett mig när jag vägde mindre.

Många gånger har jag försökt "ta tag" i vikten. Börjat träna, ändrat kosten, gått med i viktklubbar, ätit Reductil. Ingen av gångerna har jag berättat det för någon. Ett tag hade jag ju sambo och han blev något invigd, men jag grät hejdlöst de gånger vi pratade om det och kände hela tiden att jag behövde förklara mig om jag inte "lyckades". Som om att vara lyckad satt i hur många kilo jag gick ner, och misslyckandet i om de var för få.

Det har hänt något det här året. Jag har fått större respekt för mig själv och jag känner att en viktnedgång främst skulle handla om min ork och min hälsa än om lycka. Jag känner att det här inte är jag, att jag inte mår bra och att jag skulle vilja orka mera. Det är en stor förändring och jag är stolt över den. Frågan är bara hur jag går vidare.

Oavsett vilket sätt eller vilken metod jag väljer känns det som en omöjlighet att inte berätta för någon. Det enklaste vore så klart att berätta för vänner och familj varför jag inte dricker, varför jag gärna väljer själv vad och när jag vill äta osv. Eller kanske till och med varför jag inte äter alls (om vi nu pratar tillvägagångssätt som inkluderar pulverdiet, t ex). Enklast på så sätt att det direkt finns som vetskap hos alla och ingen behöver undra, och jag slipper ljuga.

Men inte bara enkelt. Jag vill verkligen inte ha följdfrågor. Jag vill inte behöva motivera, jag vill inte behöva uppdatera folk på hur det går. Jag VILL verkligen inte. Jag vill inte heller höra "ja men vad BRA att du tar tag i det här". Det är som att höra "jag har länge velat säga att du borde göra något åt det, men jag har inte vågat".

Troligtvis underskattar jag min omgivning, jag vet. De flesta skulle säkert vara stöttande på ett positivt sätt och det skulle säkert falla i glömska rätt snart. Folk vänjer sig. Men övervikt är en av de skamligaste sakerna som finns och det här är SVÅRT.

Jag vill bara göra det, och sen säga: nu är det gjort. Nog om det. Men jag tror inte det går. Jag tror tyvärr att det kräver öppenhet och kommunikation. Jag bävar.

Hur gör ni?

Vikten

2010-05-27T10:28:00.003+02:00

Ok. Så jag vägde mig till slut. Det gick bra. Eller nä, själva vikten var inte bra. Den var högre än någonsin faktiskt. Men jag mådde inte dåligt av det. Jag konstaterade, och tänkte att det stämmer rätt bra in med mitt liv just nu och hur jag känner mig. Tänkte sedan inte så mycket på siffran utan vet att jag har tagit stora steg mot mental hälsa och att jag är starkare nu. Siffran togs in och fladdrade sedan förbi. Börjar jag kanske få en realistisk syn på min kropp?

En vanlig dag

2010-05-18T21:32:00.006+02:00

Det här är ett inlägg till alla er som tror att feta inte vet om att de är just det, feta. Eller att feta inte vet precis hur stora de är.

Vaknar. Släpar mig trött till badrummet. När jag sitter på toaletten känner jag på min mage. Tänker på hur äcklig den är och hur jag önskar att den vore mindre. Går ut från badrummet. Börjar fundera på frukost. Tänker minituöst på vad jag borde äta, vad som är bra frukost och inte, om frukosten jag väljer är tillräckligt bra och vad den innehåller. Äter frukost. Är nöjd efteråt om den är nyttig. Förbannar mig själv om den inte är det.

Letar fram dagens kläder. Inget känns riktigt bra. Inget stämmer ihop med bilden i mitt huvud som visar hur jag skulle vilja vara klädd. Allt känns bara som ett taffligt försök. Väljer kläder, försöker slå bort tankarna som maler på om hur stora de är. Försöker att bara ta på mig byxorna med ett ben i taget som alla andra. Tittar mig i spegeln. Försöker hitta något jag tycker är i alla fall ok för att ha det som minnesbild under dagen.

Sminkar mig och gör i ordning håret. Det enda jag gör med lugn och ro i tankarna. Håret är inte överviktigt. Inte ansiktet så mycket heller. Känner mig nästan nöjd.

Går till bussen som ska ta mig till jobbet. Är noga med att välja ett säte som är ett ensitssäte. Vill absolut inte sitta bredvid någon om jag inte absolut måste. Hatar att göra det, jag kan inte slappna av för en sekund. Det innebär bara en plågsam resa där jag gör allt jag kan för att hålla in magen, armarna, allt, för att inte ta upp för stor plats och för att inte komma åt personen bredvid. Sitter jag ytterst sätter jag mig med en del av rumpan utanför. Hellre det än att störa den jag sitter bredvid.

Går av bussen, går mot jobbet. Känner mig då och då uttittad. Försöker titta tillbaka. Lyckas inget vidare, jag vill inte stirra och det finns inte tid eller mod till att bemöta blickar med ord.

Väl på jobbet sätter jag mig på min plats och sätter på datorn. Stolen är inte vidare bra, jag är egentligen för stor för den och armstöden skär in i sidorna. Det är inte särskilt bekvämt, men jag skulle aldrig drömma om att säga det till någon, eller be om en annan stol. Aldrig i livet. Jag står ut.

Börjar jobba och fixa med mitt. Sitter i öppet kontorslandskap och gör allt för att hålla in magen och sträcka på mig när det passerar människor. Vill inte att de ska se min tjocka mage, i profil dessutom, när jag sitter ner. Drar i tröjan för att den inte ska sitta så tajt.

Dags för lunch. Funderar på vad jag ska äta och vad som är "ok" att äta. Vad åt jag igår, vad ska jag äta ikväll? Väl på lunchstället köper jag bara något som är vanlig mat och som är accepterat som någorlunda nyttigt. Skulle aldrig utsätta mig för att äta något som INTE är nyttigt. Ingen ska se mig med en pizza. Ingen ska få tänka "klart hon som är så stor äter pizza".

Tillbaka på jobbet. Har ett möte med några jag inte träffat förut. Är lite nervös, tycker inte om att visa mig för människor jag inte känner. Anstränger mig för att vara glad och trevlig så att de ska lägga märke till det och inte till min storlek. Försöker återigen sitta så att jag inte ser så stor ut.

Dags att gå hem, hoppa på bussen igen. Samma som på morgonen. Sitter själv eller väljer att stå. Sjunker oftast in i en bok eller i musik för att slippa tänka på att det faktiskt finns människor runt omkring mig. Trivs bäst med att vara själv, eller med personer jag känner väl.

På vägen hem passerar jag affären för att handla mat. Är noga med att ha en bra blandning av varor i varukorgen. Väljer jag något mindre nyttigt kompenserar jag det med något nyttigare. Köper jag något som jag vet att jag absolut inte borde pågår ett ständigt försvarstal i mitt huvud. Är beredd att i vilken sekund som helst försvara mitt inköp (som om någon skulle säga något): "vi ska ha filmkväll några stycken".

Kommer hem, och byter direkt om till bekvämare kläder som t ex mysbyxor eller leggings. Äter mat. Samvetet efteråt styrs helt av nyttighetsgraden. Äter jag något mer senare på kvällen, efter maten, gör jag det samtidigt som jag förbannar mig själv. Duschar kanske, och när jag smörjer in mig efteråt suckar jag över bristningar och celluliter. Undviker att titta mig i spegeln.

Går och lägger mig, och tänker innan jag somnar: "om jag ligger på rygg känns i alla fall magen plattare".

Om jag bara...

2010-05-17T12:45:00.001+02:00

“I call it the lottery effect,” says dietitian Keith Ayoob, associate clinical professor of pediatrics at the Albert Einstein College of Medicine of Yeshiva University. “People think that ‘if only’ they won the lottery, life would be perfect. People who want to lose weight think the same thing.”

Huvudet på spiken? Läs mer här.

(Tipstack till Julia.)

Släpp ut dig själv

2010-05-17T10:47:00.006+02:00

Man kan tycka att Julia Skott är det/den enda jag bloggar om just nu, men för mig känns detta som en form av revolution. Hon gör precis det jag önskar att jag orkade och visste hur. Hon för en debatt och hon gör det välformulerat och välriktat. Tydligt och lättförståeligt. Och hon har. så. rätt.

Tidgare hörde jag henne prata i Morgonpasset helg och jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, men det är som att hon säger allt det jag längtat efter. Hon claimar allas rätt till levnadsglädje och utrymme och hon gör det utan att det blir snyftigt. Allt för ofta blir det snyftigt, nämligen (förståeligt), men slagkraften blir hårdare utan snyft tror jag.

I Morgonpasset och i sitt senaste blogginlägg tar hon upp det som jag tror är själva kärnfrågan: att inte tycka att man är värd att leva fullt ut. Att vänta på ett sen. Känner du igen dig? Läs. Lyssna på Julia. Nu jävlar lever vi.

När man säger att inuti varje tjockis finns en smal person som vill ut, så är det som att säga att det finns någon annan inuti dig. Någon annan än den du är nu. Och det är en känsla som så många har, oavsett faktisk vikt — att det finns någon annan inuti en som ska komma ut, och då.

Då kommer du både klara av och vara värd alla de där sakerna du inte vågar eller vill göra nu. Då kommer du att förtjäna kärlek och erkännande och bra jobb och snygga kläder, då kommer du att våga vara rolig och synas och ta för dig — eller vad det nu är som du inte tycker att du förtjänar eller vågar nu.

Sanningen är för det första förstås att du kommer inte bli en annan människa om du går ner i vikt (eller fixar näsan, för den delen, eller vad det nu kan vara). Du kan kanske våga göra vissa saker du inte ville förut, för att du känner dig lite mer bekväm i din kropp eller lite mindre orolig för vad folk kommer tänka. Men över lag kommer du inte bli en helt annan, ny och modigare och ballare mänska varken om fem eller femtio kilo.

Och för det andra, och jag vet inte hur högt jag kan skrika det här: Du förtjänar alla de där sakerna nu. Du är värd kärlek och lycka och vänner och bra jobb och snygga kläder, du är värd att försöka våga saker som gör dig rädd — och att slippa försöka. Oavsett hur du ser ut, om du är tjock eller smal, nöjd eller missnöjd, så är du VÄRD allt du vill ha. Det betyder givetvis inte att du är garanterad det, men du ska inte låta varken världen eller dig själv övertyga dig om att du inte är värd det — eller att du kan bli värd det bara du gör en viss sak.

Jag blir så oerhört ledsen när jag tänker på alla som inte lever nu, inte lever och njuter och tar för sig nu, för att de väntar på livet de egentligen förtjänar, livet som ska komma sen, livet som den där andra inuti ska få leva.

Inuti dig finns du. Släpp ut dig själv om du inte redan gjort det, och lev.

Att väga sig

2010-05-13T11:20:00.002+02:00

Jag har köpt en våg. Den är ny, fin och rosa. Jag äger en våg sedan tidigare men den är gammal och fungerar inte riktigt. Så jag köpte en ny.

Nu ligger den på golvet och är blank och rosa och antagligen väntar den på att väga något. Exempelvis mig. Det är ingen lätt sak detta. Jag väger mig nästan aldrig. Det är klassisk förnekelse förstås. Jag vill inte veta. Samtidigt känner jag min kropp så pass väl att jag vet om jag går upp eller ner i vikt, och står jag still känner jag inte riktigt någon anledning till att kliva upp på vågen. Men jag borde nog. Jag borde nog göra det då och då och ta in siffran som står där.

Och därför står den där nu. Rosa, blank och fin. Vi får se om jag vågar kliva upp på den snart.

Ventilen

2010-05-12T21:42:00.004+02:00

När jag började den här bloggen handlade väldigt mycket om att få uttrycka känslor av sorg att vara överviktig. Det kändes som att hela världen utgick från att överviktiga inte har känslor utan får pratas om och till hur som helst, utan respekt. Jag ville ha stora skyltar ovanför mitt huvud där det stod INUTI ÄR JAG OCKSÅ SMAL och JAG ÄR SNYGG OCH BRA - EGENTLIGEN.

Det var ett behov jag hade. En psyko skulle precis just nu fråga om jag ser att behovet av att få andra att förstå det egentligen var ett behov att få mig själv att förstå det och ja - självklart är det så. Jag behövde uttrycka saker som jag inte hade vågat säga till någon. Jag hade övertygat mig själv att jag inte hade något värde och jag ville anropa världen och våga börja tro på att jag visst hade det.

Well, mission accomplished. Typ. Jag har fått uttrycka sorg. Jag har fått veta att jag inte är ensam. Jag har börjat förstå att jag kan välja själv vad som ger mig värde, jag behöver inte välja de personer som anser att överviktiga är mindre värda. Det är otroligt häftigt med hjärnan. Och med insikt, känslor. Dels hur allt hänger ihop, men också hur man faktiskt utvecklas och lär sig saker längs vägen.

Oavsett vilket fortsätter jag blogga. Hur det utvecklas återstår att se, men fortsätter gör jag.

Haka på diskussionen, gör din röst hörd!

2010-05-12T13:42:00.004+02:00

Jag vill fortsätta tipsa om Julia Skott också. Det är något viktigt som händer just nu, tjockisdiskussionen har lyfts fram och upp med hjälp av just Julia och bl a Jumbled Words. Och de hörs. De har många läsare och de skapar debatt. Det är så oerhört viktigt.

Idag har Julia skrivit om BMI. LÄS det här, är ni snälla. BMI är skapat av en statistiker och inte en vikt-/hälsoexpert. Det är viktigt att veta. Jag antar att jag inte är ensam om att ha mötts av miniräknare och bmi-uträknande istället för blodvärdesprat hos doktorn.

I det här inlägget skriver hon om skuldbeläggandet i att vara fet. Jag känner igen mig så mycket att det hugger till i hjärtat. Din uppgift som kvinna är att vara vacker och behagfull, det är det du duger till och det är det du ska göra. Sen underkännandet: Och inte ens det klarar du av. Du är misslyckad som kvinna för att du inte klarar av det som är din roll. Jag har aldrig hört det beskrivas bättre. Utom möjligtvis i kommentarerna. De är många, men väl värda att läsas:

"Annan" skriver

Annan // 5 maj, 2010 vid 10:21 e m
Jag lyssnade på Hallå P3 om fetma idag på väg hem och blev så SJUKT provocerad av det där tredjepersonsperspektivet dom la an. Alltså: frågan var ställd som ”ska vi låta tjockisar får vara nöjda”. Det var ett så uppenbart tilltal till dom normala, till icke-tjockisarna, att mänskor inom ett acceptabelt BMI skulle säga vad dom tycker om dom som brer ut sig.

Varför ska min kropp inte få vara min egen bara för att jag är tjock? Varför måste den problematiseras? Det blir ett sorts dubbelt objektifierande, dels som kvinna, dels som tjockis: hela världen säger att den kroppen du har, den är inte din. Den är vår. Att ta på, att ställa krav på, att skambelägga och att äcklas av. Vem JAG uppfattar att jag är — snygg, kompetent, skicklig, driven, smart, sexig — etc, det spelar ingen roll, för min kropp är inte min att definiera.

Håller du med? Gör din röst hörd. De med erfarenhet talar bäst.

Som det är, bara

2010-05-12T13:35:00.002+02:00

Jag tycker det är jobbigt just nu att inget liksom bara kan få vara. Vara ifred, utan värderingar, onda och goda tankar, måsten, kamp eller sorg.

Jag är tjock.
Jag har dålig kondis.
Jag tar inte hand om mig själv särskilt bra just nu.

Kan det inte bara få vara så? Kan det inte räcka med det konstaterandet?

Missnöje = dåligt startskott

2010-05-12T13:21:00.004+02:00

Linna Johansson är en mycket bra och klok bloggare som bl a har en träningsskola. Det finns många bra tips där men idag har hon skrivit det inlägg som slagit an mest i mig. Det handlar om att inte låta missnöje vara starskottet för träning.

Jag har bara en invändning mot missnöje: Låt det inte utgöra själva startskottet på din träningssatsning. För det kommer inte att bära dej särskilt långt. En gång eller två kan du kanske ta dej ut och springa på rent missnöje – men sen brukar det ta stopp. Varför då? För att träning kräver insatser. Alldeles särskilda insatser. Träning kräver att du intresserar dej för din kropp, lyssnar på den, bryr dej om den. Att du tänker: jag vill göra det här för den. Inte mot den. En kropp du alls inte tycker om, kommer du inte att förmå investera särskilt mycket tid och intresse i. En kropp du inte tycker om kommer du inte göra nåt för. Bara mot. Och mot blir hemskt tråkigt väldig snabbt.

Läs hela Linnas inlägg här.

(Tipstack till Elin Grelsson.)

Eller hur?

2010-04-28T19:21:00.003+02:00

Jag stod i duschen häromdagen och då slog det mig. Pang! bara.

Jag har så många år tänkt att enda vägen ut är att acceptera mig som jag är. Acceptera alla kilon och alla stora storlekar och bara försöka älska mig som jag är. Inte att det är det som skulle "hjälpa", utan snarare att inse att jag inte behöver hjälp. Jag är värd kärlek och respekt, inte hjälpinsatser.

Så det har jag försökt. Jag har strävat länge mot att inte skuldbelägga min vikt och mitt utseende utan acceptera att det här är jag. Oavsett vad jag vägt tidigare eller vad jag kommer väga i framtiden är det här jag. Det här är jag.

Samtidigt har jag också jobbat på att inte lägga en massa måsten i att äta rätt och träna, inte heller någon skuld när jag inte klarar av att göra just det. Det var som att i acceptansen av mig själv var jag tvungen att välja bort viktprogram och annat. Det var som att allt sånt gav mig ett lägre värde.

Men så slog det mig. Det handlar inte om skuld. Det handlar inte om att lägga värdering i saker. Det finns ett till sätt att tänka på träning och det är det logiska, konstaterande. Jag behöver träna. Jag behöver gå ner i vikt. Det är inte bättre eller sämre än någon annan. Det är inte annorlunda än för någon annan. Vissa behöver gå i terapi, vissa behöver sluta dricka. Andra behöver skapa en sund relation till sitt jobb, och en del personer behöver underhålla sina relationer till andra.

Jag behöver träna. Så är det bara. Oavsett tidigare liv och relation till mat och kropp, behöver jag träna. Jag kan välja det utan att tvinga mig. Jag kan göra det utan värdering och skuldbeläggande. Jag kan. Visst kan jag?

Viktresan

2010-04-26T16:37:00.004+02:00

Jag har varit rejält överviktig i ungefär tio år. Nu vid dryga trettio år är jag som allra störst. Konstigt nog är jag mer tillfreds med mig själv nu än för en hel del år och ännu fler kilon sedan.

Det har hänt mycket i mitt lilla huvud under de här tio åren. När jag började gå upp i vikt i tjugoårsåldern hade jag mycket dålig kroppsuppfattning och hade inte riktigt någon relation till hur min kropp såg ut, varken i relation till andra eller till hur den tidigare sett ut. Jag hade också ett mycket stört ätbeteende, där jag överåt mycket för att trösta mig, maskerat under att "unna" sig. Jag hade dåligt samvete för allt jag åt och ville helst av allt bara gömma mig. Jag drömde om att bara vara SMAL och var övertygad om att just det skulle innebära lycka. Om jag bara var smal så skulle allt lösa sig, jag skulle klara mina studier bättre, jag skulle hitta en mening med mitt liv, jag skulle ha ett perfekt kärleksliv osv. Mycket av detta har självklart med ungdomens naivitet att göra, men också med att jag nästan inte hade någon självkännedom. Jag hade helt enkelt inte förmågan att se några mönster i mitt ätande, eller att få en realistisk uppfattning om min kropp. Jag trodde inte det hängde ihop. Jag förstod inte vad jag använde maten till, vilket naturligtvis kan liknas vid vilket missbruk som helst. Jag förstod inte att maten blivit min ventil och min tröst.

För cirka fem år sedan hade jag utvecklat ett stort självhat. Jag hade ökat mycket i vikt och jag hatade mig själv för det. Jag hade fått svårt att visa min kropp för andra och jag gömde mig gärna. Det är lustigt - som överviktig är det svårt att just gömma sig, ändå är det det man försöker med HELA TIDEN. Hålla in magen, sätta sig nära fönstret för att inte ta upp plats på sätet på bussen. Ha stora tröjor, ja till och med är jag expert på att inte ha fötterna i marken när jag sitter på en stol. Om jag låter fötterna stå på tårna istället så känns låren mindre. Och känns de mindre, känns det bättre helt enkelt. Jag slutade vid den här tiden att väga mig och jag tittade inte gärna på kort på mig själv. Jag överåt fortfarande mycket men alltid i hemlighet. Med min sambo åt jag det han åt, dvs tre måltider om dagen. Om HAN tog initativet till t ex chips så åt jag, men aldrig att jag föreslog det själv. När han var på jobbet däremot åt jag massor. Och var han bortrest någon gång kunde jag planera in riktiga ätardagar tills dess, då jag åt allt i min väg. Men jag tror att jag i huvudet mer tänkte att jag unnade mig. Det känns också som att jag ljög mycket under den här tiden. Jag vågade aldrig svara på vad jag vägde och kunde under läkarbesök dra av upp till femton kilo på min egentliga vikt. Jag visade aldrig min klädstorlek för någon heller och handlade alltid kläder utan sällskap. Jag ljög också för vänner och familj om att jag tränade regelbundet, vilket jag inte alls gjorde.

Någonstans efter den här tiden började jag tänka mycket på min vikt och mitt ätbeteende. Jag sökte hjälp för första gången och hittade en bra terapeut. Jag började inse att mitt självhat var så oerhört destruktivt och bara förstörde för mig själv. Till slut dök tanken "om nu omvärlden klankar ner så hårt på feta, varför gör du dig själv ännu ledsnare genom att slå ännu hårdare själv" upp och jag insåg att jag verkligen behövde vara snällare mot mig själv. Att skriva det låter som att det gick över en natt - tro mig, det gjorde det inte. Det har tagit många många år men till slut har jag faktiskt insett, insett så pass att jag både känner det och tror på det, att jag står mig själv närmast och att jag måste ta hand om mig själv. Jag har insett att mitt värde inte sitter i min kropp och att jag är omtyckt för den jag är, inte för hur jag ser ut eller trots hur jag ser ut. Jag är en bra person med ett stort värde. Men jag är också en person med en kraftig övervikt.

Det är jobbigt. Det är jobbigt att ha klarat den mentala biten och sedan inse att jag faktiskt har blivit så här stor. Jag har mycket att gå ner innan jag skulle trivas rent fysiskt. Det positiva är att jag tror att jag med viktnedgång skulle klara att gå ner för hälsans skull - inte för att jag har en skuld inom mig, eller för att jag tror att det leder till lycka. Jag tror att det leder till bättre hälsa och en piggare jag. Men det är svårt att komma igång. Det kan vara svårt för alla, men det är inte lätt när man är så oerhört otränad. Jag försöker inte hitta på ursäkter, jag försöker bara förstå vad det är som tar emot så mycket. Det är svårt. Jättesvårt. Jag skulle behöva en rejäl spark i baken. Jag vet hur man gör, jag vet att det bara är positivt, men jag har svårt att komma igång.

Sluta idiotförklara feta

2010-04-08T21:52:00.007+02:00

"Det är inte klokt hur vi tassar runt mörkhyade. Det är inte hälsosamt att vara för mörk. Jag hörde på P1 härom dagen om läkare som inte tar upp hudfärg med sina patienter. Mörk hudfärg dödar och ändå ska vi låtsas som ingenting och hylla människor som ”älskar” sin hud.

Jag tror dem inte.
Jag tror inte att någon som är svart vill vara det.
Inuti varje mörkhyad människa finns en vit som vill komma ut."

Nej, det kan väl inte stämma? Ingen kan väl ha skrivit så? I Sverige? 2010??

Nej. Det har ingen gjort heller. Men Mallin Wollin har skrivit exakt dessa ord - men om överviktiga.

Det finns inget som stör mig så mycket som människor som tror att de vet bäst. Som bara utgår ifrån att DE vet vad som är bäst för varje människa som vandrar på den här planeten. Hon läses av tusentals personer och det skrämmer mig att hon gör så grova generaliseringar. Dessutom: vad är "fet" för henne? Hon nämner mulliga modeller i texten, är de feta tycker hon? Om jag inte är helt fel ute så är de som räknas till mulliga modeller, eller plus size-modeller, i modebranschen typ vanliga 42:or? Fet my ass.

Julia Skott skriver i affekt och hon gör det bra.

Hälsa är inte detsamma som kilogram och lycka är inte detsamma som storlek 26 i jeans. Men hur fan övertygar man någon som Malin Wollin om det? Man fortsätter vara den man är. På sitt eget vis. Och man går inte på lögnen om att lyckan och hälsan enbart hänger ihop med BMI.

Och till Malin Wollin: sluta för fan att nedvärdera människor till puckade, omedvetna varelser som inte har en hjärna att använda likväl som en kropp. Vi väljer själva hur vi vill leva. Det är liksom det som är hela grejen. Jag väljer inte åt dig så väljer inte du åt mig, deal?

(Linda Skugge skriver också om detta idag. Well done! Fattar inte heller varför man ska säga att mulliga tjejer/killar duger som de är och ”mulliga är också snygga”. När verkligheten inte ser ut så. Och var hamnar moroten hos dessa då? Om de bara ska få höra att de är så bra och duger och är fina? Ja du, Linda. Kanske hamnar moroten i att kunna leva sitt liv och utföra saker utan magsår och istället med en lugn, trygg självskänsla? Som aldrig vacklar eftersom vetskapen finns om att det inte bara är prestation som genererar värde utan också vilken person man är? Just a thought.)

Mat

2010-03-28T01:06:00.006+01:00

Jag missade att veckans bloggtema hos Mymlan var mat. Först tänkte jag att jag borde ju kunna skicka in hela min blogg. Men vid lite närmare eftertanke stämmer nog inte det. Det här är inte enbart en blogg om mat. Det är en blogg om ett problem, om en kamp om att få sinnesro och ett ångestfritt liv, och om en önskan om självtrygghet. Maten spelar en roll i filmen om mitt liv men det hade lika gärna kunnat vara kokain, sprit eller skurna armar. Eller relationen till andra kanske? Ensamhet? Eller varför inte jobb och karriär.

Mest handlar kanske bloggen om ångest? Om drömmar som aldrig uppfylls och om vägen till att försöka inse att det kanske är dags att skaffa nya. Mycket läsvärt finns i alla fall efter att Mymlan gjort mat till bloggtema.
Läs mer här.

Det händer grejer

2010-03-22T19:23:00.003+01:00

Bloggaren Julia Skott håller just nu på med något helt fantastiskt. Läs mer här, och läs gärna hela Julias blogg.

Vill också passa på att tipsa om den här bloggen igen: Hälsa är mer än en siffra.

Vidareremitterad

2010-03-22T19:08:00.004+01:00

Ätstörningsenheten var inte för mig, visade det sig. Jag är en annan nu än för tio år sedan och hade jag varit där då hade jag troligtvis blivit både diagnostiserad och behandlad. Men jag förstod inte då, jag trodde att ätstörningar var antingen bulimi och anorexi och jag trodde jag var knäpp i huvudet som inte kunde sluta äta. Jag hade aldrig hört talas om hetsätning och matmissbruk.

Jag vet mer nu, och jag sörjer inte att jag har fått ta reda på det själv. Jag sörjer inte det som varit, det tjänar inte mycket till. Jag har tagit det till mig, låtit det sjunka in, men också lämnat det därhän. Jag siktar kanske inte så mycket framåt men jag koncentrerar mig på nuet. Nu. Här och nu.

Här och nu är jag för frisk (vad nu det är) för en ätstörningsenhet. Jag förstod det nästan innan men det var skönt att höra det. Och det var så skönt att bli tagen på allvar! Det är bara ett år sedan jag vågade be om hjälp med mitt ätande första gången och första tre, fyra gångerna kändes det inte som jag blev tagen på allvar. Det blev jag nu. Läkaren lyssnade. Jag fick göra tester också som bekräftade ungefär det jag visste - jag är inte deprimerad, jag är inte hypokondrisk, jag har inte svårt med verklighetsuppfattning eller initiativförmåga. Men jag har väldigt låg självskattning (självvärde, självkänsla). Och jag väger för mycket, och det behöver jag hjälp med. Jag är nu remitterad till en överviktsklinik på ett sjukhus här i staden. Vi får se om de kan hjälpa mig komma över tröskeln. Våga hoppa. Jag står på kanten och har alla redskap och verktyg jag behöver. Ändå hoppar jag inte. Jag behöver få veta varför, och jag behöver en knuff.

Det gav ett enormt perspektiv att vara på ätstörningsenheten. Även om jag själv tycker att maten och vikten är ett enormt problem så finns det de som har det värre. MYCKET värre. De är inlagda långa perioder i taget och klarar varken jobb eller skola. Skratta drömmer de nog bara om. Jag är lyckligt lottad och behövde inse att jag nog har självdiagnostiserat mig. Jag menar inte att förringa att jag har ett problem, för det har jag, men jag har läst så mycket och tillskrivit mig själv både symptom, diagnoser och eventuella behandlingar. Det är nog bättre att jag väljer att lita på expertisen nu.

Den livslånga kampen

2010-03-22T19:00:00.003+01:00

Vad svårt det är. Vad lätt det är att bestämma sig i tanken, och vad svårt det sedan är att omsätta det i praktiken.

Jag försöker börja på nytt nu. Ni vet, eller hur? Ni känner igen er? På måndag. Den 1 i månaden. I januari. Nästa vecka. När lönen kommer. När semestern är över. Många startdatum, inte lika många målgångar.

Men de senaste månaderna, eller senaste månaden egentligen har allt eskalerat och jag måste börja om nu. Jag vill inte leva så. Jag vill inte gräva under fötterna på mig själv.

Jag har så svårt att acceptera att det här kommer att vara en livslång kamp. Jag såg ett program om en manodepressiv kvinna som sa att det allra svåraste var att acceptera att det alltid kommer tillbaka. Jag förstår henne. Jag håller med. Det ÄR SÅ SVÅRT att acceptera att det inte bara är att "gå ner i vikt" så är det färdigt sen. Att det inte bara är att "bli smal".

Det är snarare att kämpa varje dag, att falla att resa sig, att falla igen, resa sig igen. Att aldrig kunna ta något för givet. Att få återfall. Att våga, att hoppas, att kämpa. Att stå på sig. Att välja, och att välja RÄTT. Väldigt mycket handlar det nog om att våga faktiskt. Att våga välja det liv man egenligen vill ha och längtar efter. Det är det jag försöker nu. Igen.

Nervös

2010-02-12T07:39:00.004+01:00

Idag ska jag till ätstörningsenheten för en intervju. Det är en grundlig genomgång av allt möjligt och den tar en och en halv timme. Jag är så nervös att jag vill kräkas. Jag vill inte gå dit. Allt i min kropp säger att jag ska stanna hemma, att jag ska banga. Allt i mitt huvud säger att jag ska gå. Jag kommer så klart gå, jag är inte den som avbokar i sista stund. Men om jag bara kunde slippa magontet, illamåendet och den sanslösa nervositeten...

Ätstörningsenheten

2010-02-02T10:28:00.005+01:00

En tjej smal som en sticka går in genom porten. Det är så jag vet att jag kommit rätt. En sanslöst snygg kille tar emot mig i receptionen och är precis som vanligt. Jag tycker det känns konstigt, att han fipplar med datorn och är helt vanlig. Det är ett mycket ovanligt ställe. Överallt sitter anslag om anhöriggrupper och vårdkontakter. Annars nästan kliniskt rent och stängda dörrar. Jag får träffa en överläkare som är lätt som en fluga och nästan lite tyst och osäker. Först, sen skiner hennes erfarenhet igenom.

Och jag, jag känner först nästan ingenting när jag berättar. Jag har ältat detta så mycket i mitt huvud vid det här laget, och pratat om det med läkare och terapeuter. Jag berättar men utan något riktigt engagemang. Hon berättar hur de jobbar. Jag berättar hur det är, hur det har varit. Sen frågar hon vad som behövs för att jag ska förändra mitt liv. Vad jag skulle behöva för att göra en förändring. Inte en livsomvälvande förändring, men att till exempel röra på mig någon gång i veckan. Och jag vet inte. Jag vet bara inte.

(Jag har ställt mig den frågan så många gånger det senaste året, och min terapeut frågade samma sak förra veckan.

Du har ju kunskapen. Jag tror att du har viljan också. Du vet vad du behöver för att må bra och du vet hur du skulle kunna gå till väga. Ändå gör du det inte. Varför?

Och jag frågar mig själv, ofta. Varför GÖR jag det bara inte?)

Jag gråter och säger att jag inte vet. Hon säger att jag inte behöver veta. Och berättar om ett test vi ska göra nästa gång vi ses, vi bokar en ny tid. Jag går därifrån och är helt tom. Tom men rödgråten. Känner mig inte lättad. Känner mig inte sorgsen. Känner mig bara... tom.

Vikt dåligt mått på hälsa

2010-01-29T12:26:00.003+01:00

Läs den här bloggen. Läs den sedan igen. För oss som alltid haft ett stört ätande är det svårt att ta in, men jag tror på affirmationer här: om man fortsätter upprepa det så kanske hjärnan fattar det till slut.

Hälsa är mer än en siffra.

Rakt och ärligt

2010-01-11T12:41:00.005+01:00

Jag var på en offentlig toalett igår. När jag stod och tvättade händerna stod även två barn där och väntade på sin mamma som använde toaletten. Flickan var ungefär 7 år och pojken ungefär 3.

Flickan: vad heter du?
Jag: [säger vad jag heter]
Flickan: vilket vackert namn.
Jag: tack! Vad heter ni?
Flickan: jag heter Sofia och han heter Alex.
Jag: det var också fina namn!
Pojken: [säger något som inte hörs].
Flickan: ssch!
Flickan: han sa något busigt nu, men det ska inte du behöva höra.
Jag: det kan jag väl aldrig tro att han är busig! (skämtar lite)
Pojken: jag sa att du är en tjockis!
Flickan: men tyst! Och till mig: alltså du ska inte behöva höra det.
Jag: men det är ok.
Pojken: du ÄR ju tjock.
Jag: ja precis, det är jag ju. Det är ok att du säger det för det är jag ju.

Vid det här laget kommer barnens mamma ut och både mamman och flickan ursäktar sig flera gånger och skäller på pojken.

Efteråt var jag allra mest ledsen över att ett litet barn, flickan alltså, känner ett ansvar över att inte såra någons känslor! Det är så klart fint på ett sätt men som sjuåring ska man väl inte behöva tänka på vad vuxna behöver och inte behöver höra? Det gjorde ont i mig för att jag kände igen mig, i den åldern var jag hela tiden orolig över att människor var ensamma eller ledsna, och jag gjorde vad jag kunde för att ingen skulle behöva må dåligt. Det är ett väldigt stort ansvar att bära när man är så liten.

Vad gäller den lilla pojken tycker jag inte att hans ord eller reaktion är konstiga alls. För mig är det väldigt konstaterande och inte på något sätt värderande, det gör det enkelt att bemöta. Jag är ju tjock, och jag tycker att hindrandet av att få uttrycka det är vad som skapar skambeläggande och låga värderingar runt det faktumet.

Remissen

2010-01-11T11:39:00.002+01:00

Jag fyllde i den där remissen mer ärligt än jag någonsin uttryckt mig tidigare gällande maten. Usch, det var jättejobbigt. Hur äter du? Hur mycket tänker du på mat? Men det var så skönt att vara ärlig! Jag tror inte jag har varit helt ärlig om det i något sammanhang, inte ens i terapi. Jag har stegvis blivit mer ärlig men det har aldrig känts som att jag vågat öppna mig helt. Det är som att jag testat lite, släppt en liten bomb i taget. Vad händer om jag säger det här? Och det här? Nu sa jag allt.

Jag har nu fått svar på remissen, jag har inte fått någon tid än men väl besked om att de tagit emot remissen, diskuterat i någon grupp och kommit fram till att de godtagit den och att jag ska få en tid. Det känns jättebra. Det är superläskigt men jag tror verkligen det är dags att jag är ärlig mot mig själv och mot andra med det här. Anledningen till att övervikten är ett sådant tabu beror inte bara på andra utan definitivt på mig själv också, och jag ska försöka bryta det tabut nu. Och försöka satsa på mig själv och min hälsa.

Änglar

2009-12-11T10:48:00.002+01:00

Men ibland ska man ju ha tur också, även om man är trött. Jag var på min vårdcentral häromdagen och fick av en slump träffa en annan läkare än min ordinarie. Och helt plötsligt sitter jag nu och fyller i en remiss till en ätstörningsklinik.

I våras bad jag om hjälp och fick det inte.
I somras bad jag om hjälp och fick det inte heller.

I december får jag hjälp utan att ens be om det.

En del personer ser man nästan vingarna på.

Trött

2009-12-11T09:55:00.005+01:00

Ja ibland blir jag helt enkelt alldeles för trött. Den här hösten har varit utmattande på så många sätt. Jag har tagit mig ur en kris. Jag har börjat jobba igen. Jag har dragits med långvarig förkylning. Jag har hamnat i ett mycket ätstört beteende igen. Många veckor hade jag energin och peppen att i alla fall verkligen försöka. Att börja varje dag med att försöka. Nu försöker jag ingenting. Jag blir tröttare och tröttare och fetare och fetare och äter mer och orkar mindre. Jag vet inte ens varför längre.

Kanske för att jag inte orkar kämpa. Alla kämpar, alla, men just nu orkar jag inte utföra min kamp. Min energi går åt till att orka jobba och inte vara deprimerad. Tillräckligt kan tyckas, men inte för mig. Jag har ett så stort, tungt hat mot min kropp att det sista jag och den behöver är att jag halkar ner i det här störda matbeteendet igen. Men jag orkar inte streta emot.

Jag tänker på nyåret. Att det snart kommer ett nytt år. Jag tänker att jag kanske orkar då. Jag hoppas att jag orkar då.

Att vara någon annan än den man ser ut som

2009-10-21T19:21:00.004+02:00

Den här filmen såg jag idag. Det tycker jag att du också ska göra.

Tusen, miljoner ronder

2009-10-19T19:49:00.004+02:00

Jag är trött. Så otroligt trött. Att dagligen, ständigt, i varje situation utföra kampen mot mig själv gör mig trött.

På ena sidan: hon i mig som tveklöst tycker att alla människor har samma värde. Att feta har samma rätt till existens som smala. Att ett samhälle berikas av olikheter och blir fattigare av konformitet. Att jag är en skön, härlig person. Att jag är snygg. Att min kropp är bra och fin. Att det här är jag, 100 procent jag, och bara jag. Att jag är BRA.

På andra sidan: hon som hatar den här kroppen. Som suger åt sig allas dömande blickar, som ser att ingen vill sätta sig bredvid mig på bussen. Som skäms så att jag vill sjunka genom jorden när jag får tränga mig förbi alla stolar på festen och tycker att det infinner sig en tystnad under tiden för att alla ser det men ingen säger något. Som tycker att jag lika bra kan gå hem och stänga in mig och aldrig mer gå ut. Som vill gå omkring med den där stora skylten ovanför huvudet som säger "under den här stora, hemska kroppen är jag skitbra". Som mer än något annat vill att någon man ska gilla mig, vilja träffa mig, men som innerst inne inte tror att någon sådan man finns.

Den här fajten pågår i mitt inre. Varje dag, varje minut. Jag går upp varje morgon och gör mitt bästa för att den första personen ska vinna. Jag gör det. Men ibland blir jag helt enkelt alldeles för trött.

Kampen mot mig själv

2009-10-14T21:47:00.003+02:00

Ska på fest på lördag. Just den här festen är lite fancy och kräver nog klänning, men jag har så få klänningar. Eller nja, jag har ganska många i stilen skjortklänning (om ni vet vad jag menar), men inte "finare" klänningar. Så jag köpte en. Och den är så himla gullig. Jättefin.

På galgen alltså. På någon annan. Inte på mig.

Som vanligt kommer jag gå på festen och självklart kommer jag ha på mig den nyinköpta klänningen, men jag önskar så himla mycket att jag kunde känna mig fin i den. Lika fin som den är. Lika fin som jag önskar att jag var.

I have a dream

2009-10-09T21:43:00.004+02:00

Jag funderar mycket på vad jag allra mest önskar. Tidigare har jag instinktivt svarat "att bli smal" på den frågan. Nu ligger de orden inte riktigt lika nära till på tungan längre. Jag önskar att jag ska tycka om mig själv, precis som jag är. Det önskar jag allra, allra mest av allt.

Jag tror nämligen att om man gör det, om jag lär mig att göra det, så slutar jag att behandla mig själv så här. Om jag kunde tycka om mig själv fullt ut så tror jag inte att jag skulle skada mig själv med maten, inte skulle ha en så hård inre domare, och inte skulle känna skam, skuld och förlust var och varannan dag.

Det vore en befrielse.

Peppen

2009-10-08T22:01:00.003+02:00

Det här är en vräka ur sig-blogg. Vet inte varför jag känner för att poängtera det, men när jag promenerade hem längs vattnet idag, och solen sken så varmt att jag knäppte upp jackan och blundade och njöt, så slog det mig att jag inte skriver det här. Hur bra jag mår. Att jag mår bra. Jag är tillbaka i jobbet och ute ur depressionen. Jag älskar att jag bor där jag gör, jag älskar mina vänner och min familj. Jag har så otroligt många fina människor i mitt liv och jag får inspiration och glädjerysningar nästan varje dag.

Men det skriver jag inte om här. Här skriver jag om hatet. Ångesten. Problemen. Kampen. Det är viktigt, jag behöver få det ur mig. Jag behöver få uttrycka mig utan förbehåll.

Men jag vill att ni ska veta det också, att jag mår bra. Att jag är lycklig. Att jag har ett fantastiskt fint liv. Och jag hoppas att ni har det också.

Terapin, 4

2009-10-05T21:21:00.004+02:00

Fy fan. Jag kan inte beskriva det bättre än så. Fy fan. Idag har jag mött någon som är avskyvärd i sitt sätt och sitt tänkande. Som ställer orimligt höga krav och dömer på förhand. Som har en illasinnad människosyn och som inte ger någon en chans.

Som säger:

Du duger inte förrän du är smal. Innan du går ner i vikt har du inget värde.

Du är äcklig och patetisk som sitter och drömmer om att bli omtyckt så som du ser ut nu.

Du kan lika bra ge upp för du kommer aldrig vinna den här kampen.

Du kommer att vara ensam hela livet om du inte blir smalare.

Fruktansvärt, visst? En avskyvärd person som man aldrig skulle vilja ha i sitt liv.

Jag har den i mig. Som en del av mig. Det är min inre domare och den är starkare än alla röster jag någonsin hört.

Idag fick jag känna på att medvetet ta fram domaren och kliva in i henne, prata som henne, tänka som henne. Jag hatade henne på en gång och mådde fysiskt illa av vetskapen om att hon är en del av mig, finns inom mig och har sådan makt över mig.

Jag vill göra allt jag kan för att få henne att dra så långt åt helvete det bara går.

Uppe i det blå

2009-10-01T21:48:00.006+02:00

Jag tappade medvetenheten några dagar. Några dagar känns inte farligt, jag har i perioder gått utan den i flera år. Medvetet lagt bort medvetenheten. Ironiskt eller hur? Varför gör man så? Varför gör jag så? Vad är det jag försöker skydda mig själv från? Vad är det jag flyr ifrån? Jag funderar mycket på just det.

Idag kände jag det verkligen i kroppen. En rent fysisk känsla. "Kom tillbaka. Nu har du svävat iväg." I praktiken innebär det att jag ätit illa, undvikit att gå ut och hämta luft och energi, och stängt in mig istället för att söka kontakt när jag känt mig ensam.

Om jag landar lite mer i medvetenheten är alla känslor och beslut mycket mer närvarande. Idag känner jag fötterna på marken igen.

Terapin, 3

2009-09-29T14:38:00.006+02:00

Senast jag var hos terapeuten tittade vi på bilder jag hade tagit med på mig själv, allt från att jag var barn till nu. Utveckling man ser är så klart att jag blir större och större, och bilderna stämmer ganska väl överens med hur jag minns i mig att det var, när viktuppgången började osv.

Jag känner att det är så himla sorgligt bara, att jag inte uppskattade mig själv mer när jag faktiskt var normalviktig och mådde bättre (eller mådde jag verkligen bättre), och att jag skadar mig själv på det sätt som jag gör nu. Och jag berättade att jag har läst på om matberoenden och tvångsmässigt ätande, och att jag verkligen känner igen mig i det.

Hon förklarade att alla beroenden har en sak gemensamt, och det är att de begränsar den beroendes liv. Det är så man vet att det är ett beroende, annars är det ju faktiskt inget större problem (kan man leva som man vill och styra över sina egna val mår man ju oftast bra). Man avstår från saker man egentligen vill göra, man planerar efter "drogen" och inte sin vilja, man låter effekterna av beteendet ("drogandet") styra vad man gör.

Bingo. Bingobingobingo. Jag har till och med en lista i en dagbok där jag skriver upp saker som jag avstått från att göra enbart pga min vikt. Det är inte för att plåga mig själv, utan för att medvetendegöra att det faktiskt har den stora effekten på mitt liv. På listan står bl a åka karuseller på Grönan, ringa killen jag är intresserad av och åka på solsemester med vänner.

Jag begränsar mig själv och mitt eget liv.

Det vill jag inte göra längre.

Terapin, 2

2009-09-29T14:29:00.002+02:00

Vi fortsatte sedan att prata om val och konsekvenser.

Terapeuten uttryckte sig ungefär så här:

tänk dig att det faktiskt kanske kan vara så här: det finns inget rätt. Det finns inget fel heller. Att vara tjock är inte fel, men det är inte rätt heller. Att vara smal är inte heller rätt, men inte heller fel. Rätt och fel är bara konstruerade värderingar, och har inget värde på riktigt. Det är inte fel att tycka om mat. Det är inte rätt heller. Det bara är.

Det finns nämligen bara val, och konsekvenser. Att äta en pizza är varken rätt eller fel, men det ger andra konsekvenser än att inte äta den. Att inte äta något alls på en vecka är inte heller varken rätt eller fel, men ger andra konsekvenser än att göra det.

Sedan fick jag tänka efter själv och först svara på frågan

vad blir konsekvensen av att fortsätta leva som du gör nu?

Mitt svar blev: att jag troligtvis fortsätter gå upp i vikt. Att jag fortsätter hata mig själv, fortsätter vara olycklig för det, fortsätter begränsa mig i det jag vill göra. Kanske dessutom att jag inte fortsätter vara frisk, utan drabbas av någon sjukdom.

Efter det fick jag så svara på frågan

vad blir konsekvensen av att du bryter mönstret och lever mer hälsosamt?

Jag svarade: att jag blir mer tillfreds med mig själv. Att jag kan bli den jag känner innerst inne att jag är. Att maten och självhatet inte har makten över mitt liv längre. Att jag kan välja hur jag vill leva och vad jag vill göra.

För mig var det en revolution inuti mig när jag tänkte på det på det sättet. Det låter logiskt, men ingenting är ju logiskt när det handlar om känslor och tankar.

Det här är ju så klart heller ingen magisk, enkel lösning. Men för mig var det så skönt att lyfta bort värderingen, och införa medvetenheten. Jag är inte en sämre människa för att jag äter godis. Men jag gör mig själv medveten om vad konsekvenserna av att göra det är. Och det är bra mycket lättare att leva med att ha gjort ett aktivt val, än att skuldbelägga något som man "vet" var fel.

Terapin, 1

2009-09-29T13:41:00.006+02:00

En av de första sakerna vi pratade om var något som heter energicirkeln

(läs mer här).

Man kan, förenklat, beskriva det så här:

Energicirkeln är ett av gestaltterapins grundbegrepp. Tänk dig ett cirkelförlopp som börjar med en händelse eller en obalans i tillvaron, till exempel en känsla av törst. Den förvandlas strax till en medveten tanke: att dricka. Nästa steg är att mobilisera energi och gå till handling, att gå till vattenkranen. Medan du dricker uppstår kontakt mellan tanke och känsla: ”Jag känner att jag dricker och jag känner hur det påverkar mig”. Cirkeln sluts genom att törsten försvinner och du är fri att gå vidare i en ny energicirkel. Men om det uppstår ett hinder, om du till exempel inte känner att du är törstig eller inte kan mobilisera kraft att dricka, eller helt enkelt är medveten om det men väljer att inte bry dig om det – då är händelsen oavslutad, vilket binder energi och gör det svårt att komma vidare. Kanske inte så farligt om det bara handlar om att dricka vatten någon gång, men värre om det gäller livets viktiga skeden och vägval. (Källa.)

När det handlar om törst låter och är det enkelt, men när det handlar om andra saker är det svårare. Poängen att vi följer detta mönster vid varje händelse eller obalans som uppstår i våra liv. Ibland fullföljer vi cirkeln och går igenom alla stegen, men ibland, eller ofta, stannar vi någonstans på vägen, gör ett stopp.

Det kan till exempel vara att se att någon ringer, men låta bli att svara. Tänka att man inte vill facea den personen just då, att man inte orkar tala om hur man mår, eller kanske ännu hellre inte orkar tala om att man inte vill tala om hur man mår. Då stannar man till, går inte vidare i cirkeln utan stoppar liksom huvudet i sanden och låtsas som att det inte har hänt.

Eller så kanske man står i en provhytt och provar byxor. Är man överviktig är ju detta en riktig pina, och det behövs inte mycket för att det ska förstöra dagen eller kanske till och med veckan. Att inga byxor passar för att man är för tjock kan vara obalansen som uppstår. Antingen möter man den känslan och handskas med den, fullföljer cirkeln, eller så stannar man till på vägen. Och går kanske hem och hetsäter för att döva känslan. Man låtsas som att händelsen inte har hänt.

Jag har blivit mycket mer medveten sedan vi pratade om detta. Medveten om hur jag gör nu, men också hur jag har gjort tidigare i livet. När det gäller maten har jag sällan gått hela cirkeln runt. Jag har stannat tidigt, tänkt "det är ingen idé", och ätit. För mycket. För onyttigt. Och av fel anledning.

Räddningen: terapi

2009-09-29T13:36:00.006+02:00

När livet tog stopp fick jag en tid hos en terapeut. Jag fick omedelbar bra kontakt med henne och hon hjälpte mig mycket bara genom att säga: du har drabbats av en depression. Du behöver komma till en läkare.

Sedan gick även hon på semester, men sedan en månad tillbaka går jag till henne en gång i veckan. Hon är gestaltterapeut.

Sedan jag började där är mitt hem fyllt av lappar, collage och foton på mig själv. Jag jobbar med det vi pratar om, jag tar in det, funderar på det, och räds inte tankarna utan välkomnar dem.

Detta har hänt

2009-09-29T13:26:00.004+02:00

Tidigare i år tog mitt liv stopp. Jag kom inte upp ur sängen, väggarna snurrade, jag fick panikångest och min kropp blev fullkomligt utmattad. Jag har nu inte jobbat alls utan har varit sjukskriven hela sommaren för depression.

Jag har haft självmordstankar och självskadetankar, jag har kämpat varje dag för att klara av varadagliga saker såsom att duscha eller gå till affären. Jag har träffat läkare, psykologer och terapeuter, och jag har börjat medicinera med SSRI.

Jag mår mycket bättre nu. Det är helt fantastiskt, det känns som att jag har fått tillbaka livet. Jag har fått tillbaka gåvan som är livet. SSRI har gett mig mitt liv tillbaka. Jag känner igen mig själv, inte bara hur jag var i våras innan jag blev akut dålig, utan hur jag var för flera år sedan. Den som faktiskt är jag. Medicin är inte för alla, men det är definitivt för mig. Jag ska nu äta den ett år framåt till att börja med.

Jag har fått bra hjälp av sjukvården, med undantaget att allt stängde över sommaren. Allt stängde och hade jag inte haft min familj och mina vänner så hade jag inte klarat mig. Det är jag säker på. De har sett till att jag har ätit, kommit utan för dörren varje dag, och gjort andra saker än bara sitta inne och gräva ner mig i ångest. Jag är dem för evigt tacksam.

Jag fick psykologhjälp av vårdcentralen men även han har haft semester nästan hela sommaren. Jag har istället påbörjat terapi i privat regi, jag återkommer mer till det i fler inlägg. Det hjälper mig otroligt mycket.

Och snart börjar jag jobba igen.

Inom kort

2009-09-09T16:24:00.003+02:00

Jag är snart tillbaka.

Hold on.

Paus - på riktigt

2009-06-25T14:09:00.004+02:00

Jag är sjukskriven för depression. Bloggen ligger i vila.

Ta hand om er, så tar jag hand om mig. Och så hörs vi längre fram.

Nytt fokus

2009-05-27T16:25:00.005+02:00

Det bästa med att ha fattat ett beslut, är att tankarna får vara nya ett tag. Jag får fokusera på något nytt, något positivt, ett försök. Så länge, ett helt liv men också en tung, tung vår, var mina tankar uppfylla av: jag är för fet. Jag är så fet. Jag orkar ingenting. Jag är inte lycklig. Jag mår inte bra. Jag klarar ingenting.

Nu, ett försök. Vet ingenting om resultat än men åh så skönt det är att kunna tänka på något annat. Hur jag ska göra. Vad jag ska göra. Att det kanske leder till något bra. Att jag ska ge det en chans.
Att jag faktiskt gör något.

Luften är redan lättare att andas.

Lite i taget

2009-05-26T13:18:00.007+02:00

Jag håller så sakteliga på att vänja mig vid tanken på att detta är något jag kommer få leva med och tampas med hela mitt liv. Mitt matmissbruk blir jag aldrig av med, och för att kunna leva friskt och hälsosamt måste jag acceptera den tanken.

Det är svårt. Det är jobbigt. I så många år har jag levt med "om jag bara blir smal" och "när jag blir smal" i huvudet. Gjort planer för hur mitt liv skulle bli då. Sen. Lett åt hur lycklig jag skulle bli då. Sen.

När jag blir smal blir jag lycklig. Hur många av er kan räcka upp handen på att ni tänkt eller tänker så?

Innerst inne vet jag, eller i alla fall mitt intellekt vet, att det inte fungerar så. Smal är inte lika med lycklig. Rik är inte lika med lycklig.

Självrespekt, självkänsla och kärlek till mig själv är lika med lycklig.

Jag jobbar varje dag för att nå dit.

Ps. Läs Elin idag. Läs gärna det äldre inlägget hon länkar till också. Ds.

Update

2009-05-22T22:36:00.006+02:00

Bloggar jag inte är det för att jag mår för dåligt. Så är det. De gånger jag bloggar, klarar att sätta ord på allt som pågår inuti mig, är kanske inte dagar då jag mår bra - bra har jag inte mått på flera år- men det är definitivt dagar då jag orkar lyssna på tankarna. Ibland även bearbeta dem.

När jag mår riktigt dåligt orkar jag inte det. Då tittar jag inte ens på bloggen. Läser inte er andra grymma bloggare, kollar inte mina gamla inlägg. Jag publicerar kommentarer men det är allt. Tänker att jag tar tag i det "sen".

Maj har varit oerhört tuff. Jag har problem på och med jobbet, och nu har det pågått i så många månader att det får effekt på resten av mitt liv. Jag blir deprimerad, instängd och tillbakadragen. Jag är inte orolig för det, jag har lärt mig att känna igen mina signaler och mitt sätt. Jobbet löser sig, men det är jobbigt under tiden. Däremot slår spiralen så klart även över på maten.

Jag fick en rejäl dipp när blodtrycksproblemen visade sig och jag började gå till min husläkare. Det är lite bättre nu. Blodtrycket har gått ner och eftersom läkaren inte är orolig är jag inte det heller. Jag var där idag och han visade mig alla provresultat. Allt såg verkligen jättefint ut, det enda som låg lite lägre än normalt var järnvärdena. Men det är inte konstigt, jag är extremt trött och det känns också som att järn är något som är hyfsat enkelt att påverka. Det var fantastiskt skönt att se att inga andra siffror lyste rött utan höll sig på rätt sidor om alla kurvor.

Faktiskt förvånar det mig lite. Jag vet inte om jag har välsignats med en bra och stark kropp eller hur det kan komma sig, men som jag har behandlat min kropp de senaste åren så borde fler värden vara sämre. Min kropp borde må sämre. Det gör den inte, och jag önskar inte att den gjorde det heller. Jag är oändligt tacksam att jag är frisk. Men förvånad också.

Min läkare gör sitt bästa för att förstå, det är jag övertygad om. Det är dock väldigt svårt. Vi pratar om vad jag gör och hur jag mår, men det är väldigt generellt. Det finns en tanke som gror i mitt huvud att jag borde våga ta tag i detta, mitt livs största hinder och problem, rejält. En gång för alla. Gå i terapi, få hjälp, bemöta min skeva kroppsuppfattning och störning till mat. Men min längtan att (först) bli smal vinner.

Jag vill helst av allt bli smal. Jag har insett att det inte kommer att ske över en natt (vilket ju annars har varit en ständigt återkommande dagdröm och önskan). Jag är beredd att göra jobbet. Men jag vet också ungefär hur jag tänker mig att detta ska gå till. Jag går inte till läkaren och säger: hjälp mig med detta. Hjälp mig bli smal, hälsosam. Ge mig en diet- och träningsplan, tala om för mig vilket som är det bästa sättet. Jag går dit med min plan redan färdig i huvudet. Jag väljer mina ord så att det så småningom ska dyka upp en öppning när jag kan leda samtalet in på min väg. Min planerade väg.

Första steget var att ens våga säga att jag vill gå ner i vikt. Jag kom dit med för högt blodtryck, och valde att säga: jag måste gå ner i vikt. Jag vill. Om ni bara visste hur många läkare jag mött som frågat: och annars är du frisk? Alltså bortsett från min fetma. Vill man ta tag i fetman måste man själv ta upp det. (Detta är ett helt annat inlägg, återkommer till det senare.) Steg ett var alltså att säga att jag ville, och försökte gå ner i vikt. I steg ett ingick också att klara att säga det utan att bryta ihop. Det klarade jag.

Steg två var att ta reda på om jag var frisk. Jag lämnade rör på rör med blod och fick svaren inom några dagar - jag är frisk. En stor sten föll från mitt oroliga hjärta.

Steg tre var återbesöket idag. Att säga att jag faktiskt försöker (det är sant, även om de sista veckorna har varit hemska). Att jag vill. Att jag har kunskapen. Men att det går för långsamt. Så mycket övervikt som jag bär på, det räcker inte att gå ner ett kilo i månaden. Det måste hända mer, på kortare tid.

Min läkare kommer inte med några förslag själv, idag sa han till och med: vad tycker du vi ska göra?

Då bad jag om reductil. Han läste in sig lite snabbt i fass, och skrev sedan ut det utan att tveka. Jag vet inte om det kommer att göra någon skillnad, men på måndag när lönen kommer går jag och hämtar ut tabletterna och försöker med en rejäl kraftansträngning. De senaste månaderna har listan över saker jag avstått från på grund av vikten vuxit sig lång, och jag vill inte fylla på den mer. Jag vill inte låta bli att agera på förälskelser, tacka nej till fester, avstå från resor på grund av min vikt längre. Jag vill leva. Jag vill leva utan att ha fetmaidentiteten i hasorna.

Framtiden får utvisa om jag klarar det.

Overeaters anonymous

2009-05-05T02:12:00.003+02:00

Kära läsare, jag undrar om någon av er har erfarenhet av OA? Och om så, är det något ni vill dela med er av?

Tio tusen kronors-frågan

2009-05-04T20:19:00.004+02:00

En fråga som icke missbrukare ofta ställer till missbrukare, och som även jag ställer tyst för mig själv när det gäller missbrukare av t ex alkohol och droger, är hur man kan välja detta om och om igen. Jag är en tänkande och analyserande person, och det irriterar mig att jag inte får kläm på det. Så mycket annat i mitt liv har jag lyckats härleda, men inte detta. Hur kommer det sig att jag väljer bort mig själv och mitt välmående dag efter dag? Hur kan jag välja att skada mig själv så som jag gör? Hur kan jag välja det destruktiva när jag så väl vet vad jag skulle må bra av?

Skadad för livet

2009-05-03T18:51:00.003+02:00

Och jag tittar på tv och det är ett matlagningsprogram. Paolo Roberto är i Italien och lagar mat med en italiensk kvinna. De lagar fantastiskt tårta och de gör kalvstek. De använder ostronskivling och mozarella och tomater och de häller stregalikör i krämen till tårtan. Och solen skiner och de är på landet, det kunde inte vara mer idylliskt och jag ser hur de njuter.

Och jag tänker att jag aldrig, aldrig kommer kunna ha en så njutfull relation till mat någonsin igen.

Bär det själv

2009-04-30T12:56:00.005+02:00

Jag känner mig så himla ensam i det här med vikten. Jag pratar inte med någon av mina vänner om det här, och absolut inte med min familj. Min relation till min mamma är så djupt inrotad i matrelationsproblem att jag bara inte kan ta upp det med henne, jag vill inte heller. Jag har inte heller den relationen till övriga familjen att jag vill berätta.

Alla min vänner är mer eller mindre normalviktiga, några bär väl på något kilo för mycket men ingen lider av fetma som jag. Därför säger jag inget. Säger ingenting om hur jag mår, hur det känns, hur jag tänker. Inget om blodtrycket, inget om läkarbesöket.

Jag skulle tro att det skulle kunna fungera som en sporre och ett andningshål att berätta. Att någon vet. Att jag vill något annat. Nu kan jag inte fly, för nu vet någon liksom. Men skammen är för stor. Skammen att med ord sitta och prata om att jag låtit allt skena iväg och låtit maten ta över mitt liv är för stor.

Kanske vågar jag berätta för någon om blodtrycket och läkarbesöket. Kanske provar jag.

Tills dess är jag väldigt tacksam över bloggen och er som läser och kommenterar här. Ha en fin helg!

Andas ut, men tar nya tag

2009-04-30T11:26:00.003+02:00

Allt såg bra ut. Alla prover var normala. Socker, kolesterol, blodfetter, sköldkörtel osv. Allt normalt. Så fantastiskt skönt, jag har verkligen varit orolig. Orolig för diabetes, orolig för allt möjligt. Han lät inte heller så orolig över blodtrycket, jag ska tillbaka om några veckor och kolla igen men han trodde inte det var någon fara. Skönt.

Däremot får jag noll respons gällande kampen med vikten. Nu pratade vi i telefon, och jag vågade vara lite kaxigare. Jag tog upp allt om att det är en mental kamp/störning som jag haft hela mitt liv, att jag faktiskt har försökt och försökt och att jag är motiverad, men att jag inte gått ner mer än ca 1 kilo i månaden, vilket är alldeles för lite och för långsamt eftersom jag har en så kraftig och hälsofarlig övervikt.

Det enda han hela tiden sa var att det är viktigt att jag är motiverad, och att jag måste motionera och tänka på min kost.

Det känns så dödfött. Hur får man en människa att förstå? En läkare? Vi avslutade i alla fall samtalet med att vi skulle ta upp det igen om några veckor, och jag sa att om inte han har erfarenhet och kunskap att hjälpa mig så kanske jag kan remitteras vidare till en terapeut, eller till överviktsenheten på Karolinska. Han sa ja, och att vi skulle prata om det när vi ses.

Mitt i allt, lite skratt

2009-04-28T09:07:00.003+02:00

På provtagningen.

Sköterskan: vem är det du har på väskan?
Jag: va?
Sköterskan: på knappen där, vem är det? Är det Robbie Williams?
Jag: eh... nej, det är Justin Timberlake!

...

Jag: vissa saker blir man aldrig för gammal för!

En på varje axel

2009-04-27T16:55:00.003+02:00

Och som vanligt reagerar min kropp på den här jobbiga eftermiddagen.

Hjärnan: straffa dig själv nu och ät inget mer på hela dagen, på flera dagar, så länge du kan.

Hjärtat: gå och köp allt onyttigt du kommer över, och häv i dig så mycket du bara kan.

Hos doktorn

2009-04-27T16:22:00.005+02:00

Det är fortfarande för högt (145/95). Jag ska dit igen i morgon för provtagning, blodprov (bla socker och sköldkörtel) och urinprov.

Varje gång jag är hos doktorn lyckas jag hamna hos en AT-läkare. Jag förstår att de måste lära sig, skaffa sig erfarenhet, men det vore så skönt att hamna hos en erfaren person. Han var snäll och så, men det här är första gången i mitt liv jag överhuvudtaget vågar prata med en läkare om min övervikt. Därför hade det varit tryggare med en person med åtminstone någon erfarenhet av övervikt pga ätstörning.

Han var snäll och så, men när jag hade sagt att jag har försökt i nästan ett halvår och att ingenting händer, och att jag är motiverad men att det knappt känns som att det är värt det för jag går inte ner i vikt, så fick jag till svar att det beror ju på vad du äter och så. Och när du äter. Och jag har haft denna hopplösa känsla så många gånger, för det som ingen förstår som inte har varit i sitsen själv är att ingen vet så mycket om vad man ska äta, och när, och hur ofta, som en person som hela sitt liv har haft en störning till mat. Jag vet allt detta, det är inte det som är problemet. Problemet är att jag nu är i en akut hälsofarlig situation, och att mitt huvud fortfarande är helt jävla fucked up, som det har varit så länge jag kan minnas, och att jag verkligen, verkligen både vill och måste gå ner i vikt, men inte kan.

Problemet är också att jag knappt klarar av att börja prata ens utan att gråta. Vore det inte så så skulle jag naturligtvis sagt allt detta, att jag vet allt om vad jag bör och inte bör göra, och jag hade krävt att han lyssnade mer på min historia än bara att prata fysisk sjukdomshistorik. Men jag klarade inte det, jag hade fullt upp med att inte bryta ihop. Kanske klarar jag det nästa gång, när vi ses efter att proverna kommit tillbaka.

Positivt ändå: det var inte så akut att han direkt satte mig på blodtryckssänkande medicin. Det vill jag så långt det bara går undvika, har man en gång börjat kommer man inte ifrån den. Och: jag öppnade munnen för en läkare. Det var första gången. Heja mig.

Nu gråter jag mest för att det trots allt var en sådan ansträngning att gå dit, och för att jag i hela mitt liv alltid har varit och ska vara så förbannat stark och klara allt själv. Inte en människa tar jag hjälp av, och det blir så himla mycket att bära på ibland. Som idag.

Wish me luck

2009-04-27T14:18:00.002+02:00

Ska alldeles strax till doktorn för att kolla blodtrycket. Är sanslöst nervös. I tankarna har jag haft stroke och hjärtproblem tusen gånger under den dryga vecka som gått sedan jag bokade tiden. Det är dessutom en läkare jag aldrig har träffat förut, jag har upplevt så många läkare som inte varit bra så jag hoppas verkligen att det här är en vettig person.

Drug of choice

2009-04-24T10:22:00.004+02:00

Lyssnar på p3, som pratar om alkoholbruk och -missbruk. En oerhört modig och ärlig person ringer in och öppnar sitt hjärta rakt ut i direktsändning. Han berättar om hur han med lätthet dricker mellan 15 och 24 öl på en helg, hur han får minnesluckor och får dans på bardiskar och bråk med vakter återberättat för sig av kompisar dagen efter. Hur han har haft perioder då han inte dricker men att han då stannar hemma, han kan inte gå ut utan att dricka, känner sig spänd och kan inte slappna av då.

Och jag. Jag sitter och lyssnar och är så oändligt tacksam över att jag inte har problem med alkohol. Att jag faktiskt knappt tänker på alkohol, dricker ibland men inte särskilt ofta. Inte för att det är ett statement på något sätt, utan för att jag inte behöver alkohol. Det är gott, jag dricker ibland, men klarar mig bra utan och har också varit utan i långa perioder. Mer för att jag nästan glömmer att det finns, än att det har varit något medvetet beslut.

Sen kommer insikten som en skamsköljning, hela jag blir kall och kinderna blir röda.

Jag är visst missbrukare. Det vet jag. Jag är matmissbrukare. Jag har ingen rätt i världen att känna mig som en bättre människa än personen som ringde in och berättade om sina alkoholvanor. Mitt missbruk är möjligtvis lättare att dölja, men det är lika skamfullt, lika sjukt och lika ohälsosamt. Jag är inte ett dugg bättre, och har ingen som helst rätt att döma andra. Lättnaden över att inte ha drabbats av det ena, försvinner snabbt med insikten om det andra.

Sommaroro

2009-04-23T15:54:00.005+02:00

Sommaren är min värsta tid på året. Jag älskar hur livet är på sommaren, alla är glada, man är förhoppningsvis ledig mycket, och mycket roligt händer. Men det är tungt att vara överviktig på sommaren.

Bada gör jag bara inte. Det finns inte en chans att jag visar mig för andra i baddräkt, inte ens för mina nära vänner. Det är svårt med sommarkläder, jeans är för varmt och kjol ger mest skavsår på insidan av låren. Det är också ganska osmidigt, det är tungt med kroppen och man blir lätt varm, det är inte busenkelt ett glida upp och ner från picknickfiltar utan att dra till sig uppmärksamhet, och med värme kommer behov av mindre kläder och att visa mer av sin kropp är inget man drömmer om.

Jag vill verkligen inte klaga, för det är mest av allt väldigt sorgligt. Sommaren var under många år min bästa tid på året, och nu bävar jag bara för den. Många, många år har jag tänkt "inte en till sommar som fet", men vi vet alla att det här är mycket svårare än man tror och att somrarna kommer och går utan att jag klarar att bli mindre.

Men jag hoppas verkligen på nästa sommar.

Tips

2009-04-23T12:50:00.002+02:00

Titta in hos den här tjejen. En fin, varm och välskriven blogg om ett stort problem som alltför många bär på.

Att bryta en vana lika inbyggd som en reflex

2009-04-18T21:06:00.005+02:00

Det svåraste är att vara sysslolös.

Jag har under många, många år ätit när jag varit uttråkad. Ätit när jag tittat på tv. Ätit när jag surfat på nätet. Ätit när jag har slappat. Helt enkelt när jag inte gjort något särskilt.

Och jag gillar att inte göra något särskilt. Jag gillar att slötitta på tv, att surfa, att läsa. Att slappa. Men det krävs just nu en ganska rejäl viljestyrka för att inte gå till affären, eller rota i skåpen, i jakt på något att äta.

Hur farligt är det, någon som vet?

2009-04-16T09:53:00.004+02:00

Jag gick in på en toalett och grät hejdlöst efter läkarbesöket. Jag har aldrig haft några hälsoproblem på grund av övervikten, jag har alltid varit frisk, haft ett friskt och starkt hjärta osv.

Jag vet, tro mig, som jag vet, att fetma och övervikt har farliga och allvarliga konsekvenser för hälsan. Men att höra det på riktigt för första gången var hemskt. Jag blev så ledsen, arg, besviken på mig själv, på att jag är så här, är i den här situationen, har försatt mig i den.

Och jag blir arg på gud, eller vem det nu är som bestämmer, att jag skulle drabbas av detta nu. Nu när jag har bestämt mig. Nu när jag är motiverad. Nu när det faktiskt känns som att jag kan klara det.

Men mest av allt är jag orolig, förstås. Och går och kollar upp mitt höga blodtryck. På något sätt är det ju bra att det hände nu, att jag fick veta. Vet man kan man ju göra något åt det.

Omsvep

2009-04-16T09:49:00.003+02:00

Övervikt är så tabubelagt och jag vet det, jag vet att det är tabubelagt även från andra hållet. Jag vet att det är svårt att bemöta även för normalviktiga (om vi nu ska använda det hemska ordet), man vill inte såra och inte trampa på några ömma tår.

Men igår var jag hos läkaren. I andra syften, förvisso, men mitt blodtryck var högt och hon upprepade gång på gång att det kan vara så/bör kollas upp om man är "lite rund".

Jag är inte lite rund. Jag är kraftigt överviktig. Jag vet om det, och även om jag inte vill att folk ska skrika fetto efter mig på stan, så vill jag att en läkare ska kunna vara rak och ärlig och använda sig av ord som inte förskönar.

Men jag förstår det ju också, hon vet inte vad hon ska säga kanske.

Följa John

2009-04-13T23:25:00.003+02:00

Eftersom det uppdateras så oregelbundet här, kan jag tipsa er om att använda något verktyg för att få veta när det har skrivits något nytt, så slipper ni titta in och hålla koll (eller glömma bort att göra det). Ett exempel är Bloglovin'.

Rädd

2009-04-13T14:54:00.003+02:00

Jag har haft beslutet inom mig ett bra tag.

Det har växt fram, hela året har det legat och grott för att växa sig starkare. Jag måste sluta äta så här. Jag vill sluta äta så här. Det känns bra att veta det, att jag på riktigt vill sluta. Jag vill välja mig själv och min hälsa.

Men trots beslutet är jag så rädd. Jag vågar inte. Vad händer om jag slutar? Äta och övervikt har varit hela mitt liv. Min identitet.

Jag vet inte hur jag ska våga lämna det.

Efter lång väntan

2009-04-13T14:06:00.005+02:00

Svar på era frågor. Förlåt att det har dröjt!

Elna sa...
HejVad arbetar du med?Lena

Svar: hej! Jag arbetar på kontor, på en kundsupport på ett stort företag.

Anonym sa...
Är så sorgsen efter att läst allt det du skrivit. Att man kan lägga så stor betydelse på vad andra tycker eller kan tänkas tycka, när det egentligen inte betyder nåt. Det är ju ens egen attityd, ens eget sätt att ta saker som man kan välja och ska lägga betydelse på. Vad alla andra gör eller tycker kan man inte ta ansvar för, eller ta åt sig. Jag blir så paff varje gång jag ställs inför saker som jag "lär" mig att si och så ska det va. Som att jag inte har vett att skämmas över mina håriga ben. Tydligen ska man vara rakad. Jag som i alla år badat bland folk och inte fattat det.Undrar hur många jag skadat? ;)Nä jag får hejda mig här! :DTa hand om dig!Pia

Svar: jag kan förstå din reaktion, men många av oss har mönster inlärda från väldigt tidig ålder. Jag kan inte minnas en tid när jag inte funderade på hur jag uppfattades eller hur jag "skulle vara". I problematiken ligger förstås också att jag inte vill vara så här, vill inte se ut så här. Om jag trivdes med mig själv och med min storlek skulle jag förhoppningsvis inte bry mig lika mycket om vad folk tyckte. Jag bryr mig för att jag inte mår bra. Och mår inte bra för att jag bryr mig, antagligen.

Bea sa...
Jag är själv överviktig och känner igen mig i det du skriver att man t ex känner sig ful och oattraktiv p ga fetman. Jag har försökt en massa gånger att gå ner i i vikt men misslyckas gån på gång. Har du själv tänkt att fatta ett stort beslut att gå ner i vikt en gång för alla?

Svar: ja, jag har ofta tänkt den tanken. Jag har också gjort flera försök. Anledningen till att de har varit misslyckade försök tror jag är just för att det varit "ett stort beslut". För mig är det förödande att lägga så stort hopp, och krav, i en enda handling eller ett enda tillfälle, det gäller annat i livet också. Jag har varit expert på att ställa höga krav på mig själv, för att sedan förbanna och bestraffa mig själv när jag inte har lyckats. Alla misslyckas. Det är förstås normalt, mänskligt och ok. Det är däremot inte normalt att tro att man ska kunna gå igenom hela livet utan att misslyckas. Med det sagt, så tror jag inte att ett sådan beslut skulle fungera på mig, ni vet "1 maj ska jag sluta överäta helt och hållet, jag ska träna varje dag och aldrig mer äta onyttigt". Det är dömt att misslyckas. Det som jag däremot tror på, är att göra ett försök att varje dag försöka fatta ett vettigt beslut. Vad vill jag med den här dagen. Hur vill jag må. Hur vill jag känna mig när jag går och lägger mig på kvällen. En dag i taget, ett val där jag väljer mig själv och mitt välmående. Det är vad jag ska försöka med, vad jag vill försöka med.

Anonym sa...
Hejsan! Jag skulle vilja veta vad det absolut pinsammaste du varit med om relaterat till din kropp/vikt??? Jag har varit med om MYCKET...

Svara: hm, svår fråga. Jag tycker att det pinsammaste är när jag ser i folks blickar hur de tänker på min storlek. Det är som att de inte förväntat sig att jag är SÅ stor liksom. Annars minns jag förra sommaren hur jag var på en bar med enbart såna där höga barstolar, som hade armstöd också. Jag hade väldigt svårt att få plats, och det var jättejobbigt eftersom alla redan satt när jag kom och såg på mig när jag försökte klämma mig ner. Vad har du varit med om, något du vill berätta?

- Avalonia - sa...
Jag har läst din blogg till och från i ca ett år men aldrig lämnat någon kommentar. Att jag gör det nu beror på att jag själv precis startat en blogg och tänkte lägga in dig som en av de bloggar jag läser (hoppas det är okej). Vill bara säga att jag känner igen mig i så mycket av det du skriver!!

Svar: hoppas det går bra med bloggandet! Självklart får du länka.

Anonym sa...
Jag har alltid bantat och känt mej tjock, när jag vägde 60kg kände jag mej lika tjock som nu vid 99kg. Det har alltid suttit i hjärnan på grund av min barndom. Jag har vid 41 års ålder äntligen fatta att sluta plåga mej själv vilket jag gjort sen jag va typ 13år. Har nyss börjat med LKHF och mår jätte bra känner inte av något sug alls av något. Jag har känt och känner fortfarande exakt som du, tänker varje min på hur jag ser ut och att jag inte duger. Köpa kläder glöm de..suck Men nu är det nog med självplågeri, som man behandlar sig själv skulle man inte behandla sin värsta fiende ens, eller hur! Norrlänskan

Svar: Vad glad jag blir att du verkar må bättre och vara på en bra väg! Lycka till i fortsättningen också. Och hälsa norrland ;-)

Anonym sa...
Meeen, var har du tagit vägen? Hoppas att allt är bra. Saknar dina inlägg...

Svar: allt är bra, men jag har haft tuffa månader. Relationsstrul, problem på och med jobbet, och mycket som påverkat mig, min självkänsla och mitt ätande. Jag hoppas jag kan uppdatera oftare nu.

Tjockisen sa...
saknar också dina inlägg :(

Svar: tack, jag ska som sagt försöka skriva oftare.

Det går alldeles utmärkt att fortsätta fråga, om det är någon som undrar något.

Modigt, starkt och viktigt. Läs.

2009-02-13T22:40:00.004+01:00

Att ha en ätstörning är i alla högsta grad att vara i en speciell livssituation. Ändå föds normer och normalitet även ur detta. Det finns text book-exempel på personer med ätstörningar, och precis som vi alla, alla, kategoriserar människor runt omkring oss och placerar dem i fack, gör vi det även med personer med ätstörningar. Visst?

Urtypen för personer med ätstörning:

1. ung tjej med anorexia

2. ung tjej med bulimi

Men vad händer med alla andra? Alla de som mår så förbannat jävla dåligt, men inte kvalificerar in under varken ettan eller tvåan? Som inte bara mår skit över att relationen till mat är helt söndertrasad, utan också av att inse att de inte uppfyller kraven, inte är så som en person med ätstörningar "ska vara".

Jag har aldrig varit varken bulimiker eller anorektiker. Jag har överätit och haft en störd relation till mat och till min kropp så länge jag kan minnas. Har alltid, alltid hatat min kropp och alltid, alltid använt mat till i princip allt förutom det den är tänkt till - näring. Jag har också alltid känt att jag inte passar in i ätstörningsmallen. Spyr man inte har man ingen ätstörning. Svälter man inte har man ingen ätstörning.

Just för personer med min "typ" av störning börjar det bli bättre. Pratar man med en professionell person idag vet de för det mesta vad man pratar om. Jag är ju dessutom tjej. Det är accepterat som tjej att prata om saker, att öppna sig, att må dåligt, att ha en dålig relation till sin kropp.

Jag kan inte ens tänka mig hur det är att bära på detta som kille. Killar förväntas inte ha ätstörningar. Inte heller att må dåligt. En som vet hur det är, är den här killen. Han är dessutom en fantastisk skribent. Läs honom. Nu.

Inte just idag, men snart

2009-02-06T08:18:00.003+01:00

Jag återkommer. Om ett tag. Med uppdatering om vad jag har haft för mig de senaste månaderna. Och med svar på era frågor, förstås!

Frågestund

2008-11-19T16:57:00.003+01:00

För den som vill, kör jag nu en liten frågestund. Fråga precis vad du vill, om vad du vill, var anonym eller inte. Eller fråga inte, om du inte vill. Jag lovar att försöka svara på vad som helst men jag förbehåller mig rätten att avböja om det behövs. Shoot!

Väljer på nytt

2008-11-12T15:40:00.005+01:00

Jag känner att jag vill förtydliga en sak. Det är milsvid skillnad på vad jag tycker rent principiellt, och vad jag hör i min egen skadade lilla hjärna när jag tänker på mig själv.

Jag tycker verkligen att alla storlekar är snyggt. Jag menar det, det är inget som jag bara säger för att vara politiskt korrekt. Jag var med en stor grupp människor i helgen (ca. 60 pers) och en tjej som var där var störst av alla och vägde 130, 140 kilo skulle jag tro (jag gissar nu). Hon var den snyggaste i hela lokalen! Hon var fantastiskt vacker. Även män kan se oerhört bra ut i en större storlek, precis som i en mindre.

Men jag känner inte det här när det gäller mig själv. Jag känner inte att jag duger om jag inte är smal. Inte att jag är snygg, eller framgångsrik, eller något att tro och hoppas på. Anledningen till det är förstås mångbottnad och har fler än ett par år på nacken.

Det som hände i provhytten var inte för att jag nödvändigtvis tycker att alla måste väga lite och vara smala. Det som hände var att jag bröt ihop över att jag FORTFARANDE inte har lyckats med något som jag har önskat i nästan hela mitt liv - att gå ner i vikt. Jag tror också att det var för att jag såg mig själv på riktigt för första gången på länge. Jag har sedan jag flyttade till en ny lägenhet ingen helfigursspegel hemma, och är dessutom proffs på att vika bort blicken när jag passerar en. Men där, i den lilla provhytten kunde jag inte vika bort den. Jag såg, och tog in det. Det vände ut och in på hela mig.

Jag blev också besviken på mig själv, eftersom jag hade mått rätt bra innan och jobbat på med att peppa mig själv och försöka välja att tänka bra, positiva tankar om mig själv. Istället för att konstatera att jag hade en sämre dag den där dagen gjorde jag som jag brukar: jag tryckte ner mig själv för ytterligare en grej, nämligen att jag inte klarade att fortsätta må bra, att jag misslyckades med att välja det positiva.

Ni måste förstå att jag har en inre domare i mig som är så otroligt hård. Som inte tillåter misslyckanden. Som bara uppmuntrar perfektion. Som prioriterar vad andra tycker och tänker om mig. Den domaren straffar mig med självhat om jag misslyckas med något.

Det är inte mänskligt att aldrig misslyckas, jag vet det. Jag jobbar på att överrösta domaren och jag vet att det är ok att ha en dålig dag även när jag försöker skapa ett positivt liv. Men den där dagen klarade jag inte det, och det jag skrev i bloggen var precis det jag kände just då. Jag var äcklad av mig själv.

Konstigt nog har provrumsdippen gett mig en knuff i rätt riktning, tillbaka på det här spåret igen. Först kom en förbannande, bestraffande känsla: nej, jag får aldrig mer äta. Som tur är gick just det över ganska fort, däremot sitter den uppgivna känslan från den där dagen kvar i mitt hjärta och jag vill inte känna så igen. Jag vill fortsätta välja det positiva. Jag vill må bra. Den där incidenten hade i hela mitt liv tidigare styrt mig direkt mot mat, tröst, överätning, men inte den här gången. Jag har varje dag valt att tycka om mig själv och ha ett bra samvete. Det är jag båda glad och stolt över. Nu vet jag också att bakslag kommer och hur jag ska hantera dem: genom att tillåta mig att ha dem. Bättre dagar kommer om jag fortsätter kämpa.

Tack, tack och åter tack för alla kommentarer. Ni skapar den här bloggen med mig.

PS. Jag tycker fortfarande att jag är jättesnygg i håret, och ler varje morgon när jag gjort mig i ordning. Och - jag åt inte upp chokladen som brände i fickan den där dagen. DS.

Dipp

2008-11-06T19:18:00.004+01:00

Ååh, det är så jävla, jävla jobbigt vissa dagar. Vissa dagar önskar jag att jag inte fanns, att jag inte behövde finnas, inte behövde vara den jag är.

Gjorde om håret i början av veckan. Kände mig så snygg, det blev jättebra tyckte jag. Idag var jag däremot tvungen att köpa kläder. Det är ett tvång, det finns inget nöje i det överhuvudtaget. Jag har råd, jag har tid, jag har tillgång men det är inte kul. Jag var på så bra humör innan, men en timme i två affärer med varsin provhytt förstörde allt.

Jag vet ju att jag är fet, jag vet det, jag vet att alla vet det. Men jag lyckas oftast övertyga mig själv om att jag är rätt normal ändå, en människa precis som alla andra. Som går till jobbet, hänger med kompisar, som har ett liv som rullar på.

Jag var helt enkelt inte beredd på att bli äcklad av mig själv. Eller var för sen att stänga ute det, jag vet inte. Men äcklad blev jag. Jag stog framför spegeln och såg valkarna, storleken på kroppen, hur illa byxorna sitter fast jag faktiskt får plats i dem. Jag är så jävla motbjudande. Så känns det. Klart jag är singel, vem fan skulle finna detta attraktivt?

Skit i håret, vad behöver jag ens vara snygg i håret för? Alla ser ju bara kroppen i alla fall, det är bara jag som ser håret när jag väljer att bara titta mig i speglar i ansiktshöjd. Ser man allt, som jag gjorde idag, finns ingen anledning att ens reflektera över om jag är snygg i håret eller inte. Kroppen talar sitt eget, tydliga språk.

Och hela tiden bränner chokladbiten i jackfickan.

Jag lovar mig själv

2008-10-31T12:27:00.006+01:00

Jag vet att jag inte skriver särskilt ofta.
Det känns som att jag upprepar mig.

Jag är fet, jag hatar det, jag hatar mig själv, jag hatar samhällsklimatet. Och så om igen. Jag är fet, jag hatar det... osv.

Har du som läser något önskemål om vad jag ska skriva om? Alla förslag är välkomna! Eller vill du gästblogga om dina egna känslor kring det här? Maila!

Det jag kan dela med mig av är att det har skett en liten förändring i mitt huvud. En fredagkväll för någon månad sedan satt jag i min soffa. Helt plötsligt hör jag mig själv säga - högt: Nej. Nu räcker det.

Jag kände i hela kroppen att nu räcker det med självhat. Det räcker med att sitta och önska att jag ska bli smal (och därmed lycklig) över en natt. Det räcker med att trycka ner mig själv mer än vad andra människor någonsin gjort.

Sagt och gjort, eller? Nu är jag lycklig och hälsosam och flera kilo lättare och fri från min ätstörning?

Inte. Förstås. Så enkelt är det inte. Men jag är lättare i sinnet, för jag ägnar inte lika stor tid till att nedvärdera mig själv. Jag försöker varje dag landa lite och känna att det här är ju jag. Jag. Mitt liv, min kropp. Rent praktiskt innebär det att jag faktiskt tänker bra saker om mig själv när jag ser mig i spegeln. Tittar på snyggbilder på mig själv (finns ju faktiskt flera stycken). Sitter en stund och bara gör mig själv medveten om att jag själv äger mina tankar och att jag väljer att göra dem positiva. Jag säger det till mig själv: välj nu. Välj det positiva.

Större delen av dagen blir jag fortfarande ordentligt påmind om det negativa, det räcker att gå in i en lunchrestaurang och sätta sig ner och äta. Och just därför vill jag fortsätta välja det positiva. Jag vill inte lova mig själv något jag inte kan hålla, att jag "måste" vara glad, positiv och peppande, alltid. Men jag kan lova mig själv att fortsätta försöka.

Sorg

2008-10-21T12:41:00.004+02:00

Ser ni enkäten här till höger? Inte en enda person har kryssat i "nej". Inte en. Nu vet jag att en nischad blogg har nischade läsare, men ändå. Inte en enda.

Det är så otroligt sorgligt. Ibland försöker jag ta ett kliv ur den här soppan och få lite perspektiv. Perspektiv som påminner mig om att vi alla egentligen är lika och att livet är ungefär detsamma oavsett vilka vi är. Och därför. Just därför är det så otroligt sorgligt att vi inte gillar oss själva. Att vi inte kan vara glada över den fina, starka fantastiska kropp vi fötts i utan skadar den, och vårt inre, för att anpassa oss. För att leva upp till krav. Eller för att vi helt enkelt dukar under av kraven.

Det är mitt livs största sorg det här, att jag inte kan ha en positiv relation till min kropp. Jag skulle så gärna vilja.

2008-10-01T14:12:00.002+02:00

Att komma in på diskussionen om ideal, gör lätt att man även hamnar i smaldiskussionen. Det sjukligt smala idealet kopplas ofta ihop med anorexia, antingen att de vi ser i reklamen är anorektiska, eller att idealet de representerar gör människor anorektiskt sjuka i sin strävan att bli likadana.

Men jag då? Jag är ju fet? Långt ifrån pinnsmal, långt ifrån anorektisk. Jag har aldrig varit det heller, jag har i bästa fall varit en vältränad, normalviktig person.

Det är lätt att hamna i smalfacket när man pratar om det. Men sanningen är den att övervikt kan vara ett uttryck för precis samma sak. Däremot hanterar man det på olika sätt. En anorektier låter bli att äta, en bulimiker äter och kräks (nu generaliserar jag, men det hoppas jag ni förstår). En sån som jag överäter för att döva känslor. Inte bara känslor som har med smalidealet att göra, men även de känslorna.

Fler tankar och reflektioner?

2008-10-01T09:42:00.006+02:00

Berander ställer en viktig fråga bland kommentarerna:

Även om man anpassar sig till ett ideal så gör man väl det för sin egen skull?

Jag är av åsikten att idealet vi har i vårt samhälle idag inte är sunt - och därför kan det omöjligt vara så att man anpassar sig efter det för sin egen skull, om vi nu utgår ifrån att allas yttersta mål är att må bra. Eller? Vad tycker du?

På spårvagnen

2008-09-30T23:10:00.004+02:00

"Snabba steg, snabba steg så att du själv kan välja en bra plats nu och inte måste trycka ner dig bredvid någon. Vill slippa blicken det orsakar, blicken och kanske till och med sucken? Åh det är så trångt på de här tågen jämt! Kan de inte köpa nya vagnar istället för de här från andra världskriget typ?! Hoppas det är ledigt längst in, där det är mest plats. Hatar att behöva gå förbi alla och gå på tvären i gången mellan sätena, men det är det värt för att få sitta själv på ensamsätet längst in. Gud vad folk tittar, vad tittar de på?! Höj volymen i iPoden, stäng ute dem, bort bort bort... Ja! Det är ledigt. Snabbt in. Snabbt ner med rumpan. Andas ut. Slipper trängas. Sitter skönt nu, sitter ifred, tills det är dags att gå av. Och tränga sig förbi alla igen..."

Paying it forward

2008-09-30T08:48:00.005+02:00

De senaste dagarna har jag tänkt mycket på föräldrar, föräldrars roll när det handlar om vad barn får för relation till sin kropp och till mat. Ibland känner jag att det är en ond cirkel. En stor, ond cirkel som jag undrar om vi någonsin kommer att ta oss ur? Alla tjejer jag känner, precis alla, har eller har haft en inte helt naturlig relation till mat och till sin kropp. Jag känner i dagsläget en tjej som njuter fullt ut av mat, all mat, och mår bra i sin kropp. Men även hon har tidigare haft en ätstörning.

Alla mina tjejkompisar lever i den här världen:

- de får dåligt samvete när de äter något onyttigt
- de känner att de måste ursäkta sig när de gör det
- de är aldrig, aldrig nöjda med sina kroppar

Om det nu är så, att större delen av alla kvinnor känner så här, så är det väl självklart att det avspeglar sig även i deras föräldraskap? Att de lär sina barn detta, precis som att deras föräldrar (mammor?) har lärt dem? För mig är det självklart. Och väldigt sorgligt.

Min egen mamma har en, anser jag, väldigt störd relation till mat och har så alltid haft. Hon har så länge jag kan komma ihåg pratat mycket om mat, vad som är nyttigt respektive onyttigt, provat olika dieter, anpassat sig efter olika trender i kosthållning osv (hon är fullkomligt normalviktig och dessutom vältränad). Hon har, har jag som vuxen fått veta, även haft anorexia som ung. Jag kan inte minnas en tid när jag inte har vetat att fett är dåligt. Jag kan inte heller veta att jag någonsin har ätit en bulle, en glass eller lördagsgodis med gott samvete. Jag har liksom alltid vetat att det låg skuld och synd i det.

Hon är fortfarande hårt styrd av mat, min mamma. Det senaste är att hon inte äter några kolhydrater. Vi har hållt på med det här i över trettio år, både hon och jag, och jag har svårt att tro att vi någonsin kommer kunna ta oss ur det. Jag skulle aldrig i mitt liv äta något onyttigt så hon ser. Hon skulle aldrig i sitt liv bjuda på det. Och i princip varje måltid vi äter ihop har jag svårt att finna ro, jag äter gärna upp så fort som möjligt för att få det överstökat.

Hur ska man kunna bryta detta? Medvetenhet, förstås, men hur förankrar man det hos någon som har spenderat hela sitt liv med detta? Jag är själv ganska osäker på om jag vill bli förälder, mycket på grund av detta. Jag vill verkligen inte skicka denna sjuka relation till mat vidare.

Tips

2008-09-28T22:13:00.004+02:00

Läs den här tjejen, hon skriver här och här mycket bra och klokt om mat, vikt och ätstörningar.

Faded memories

2008-09-25T17:26:00.006+02:00

En sak skrämmer mig, på sistone. Jag har glömt bort känslan av att vara smal.

Jag har inte alltid varit överviktig, inte heller kraftigt överviktig. Jag var betydligt smalare när jag växte upp, och när jag precis blev vuxen.

Tidigare har jag alltid kunnat minnas känslan av hur det var. Hur det kändes i kroppen. När jag satt ner, hur det var att ha en platt mage som inte veckades i valkar. Att få plats i alla stolar. Att sitta i någons knä utan besvär. Att ha för stora kläder. Att prova kläder i affärer och behöva hämta en mindre storlek.

Jag minns det inte nu. Det skrämmer mig. Jag minns bara hur det är att vara fet, trött, stor och i vägen. Det känns jättehemskt, verkligen. Är det här jag nu?

En snuvig uppdatering

2008-09-25T17:05:00.007+02:00

Jag har legat däckad i en elak förkylning ett tag, därav ingen uppdatering på bloggen.

Trots att jag inte skrivit på länge är ni så otroligt många som kommer in hit varje dag. Många unika besökare, och ännu fler sidvisningar. Det är smickrande för mig, förstås, att ni vill läsa det jag skriver. Men det är en viktig signal också - det pratas inte om övervikt på det här sättet, men det finns uppenbarligen ett behov av att göra det.

Det, gör mig faktiskt inte bara glad, utan även ganska ledsen. Vi är så många som mår dåligt, och tycker illa om oss själva. Och så många som kämpar, men i det tysta.

Min förhoppning är att det inte ska behöva vara i det tysta längre. Jag hoppas att vi kan finna lite stöd i varandra här. Tack för alla fina kommentarer. Fortsätt skriva, ventilera, uppmuntra.

PS. Är du intresserad av att gästblogga här? Maila mig! DS.

Det är jag som är hon

2008-09-05T14:42:00.007+02:00

Ibland låter det som ett skämt, när jag tänker på det. Att jag är fet. Att jag blev en sån som är fet. Att mina vänner har en fet kompis. Att min bror har en fet syster. Jag känner mig ju så himla normal. Alltså - jag känner mig absolut inte normalviktig, men jag känner mig som en så normal person. Men jag vet att jag inte är det.
Jag är "den feta".

(Obs: jag menar absolut inte att feta inte är normala personer. Men jag kan inte uttrycka känslan på något bättre sätt än så.)

Avstängda känslor

2008-09-04T16:30:00.006+02:00

Jag skrev just i en kommentar att jag har svårt att känslomässigt ta in hur stor jag är. Intelligensmässigt har jag förstått det, jag vet precis om jag inte skulle få plats i en stol t ex, eller vilka kläder som passar osv. Men känslomässigt är det som att jag har en spärr inom mig som inte tar in det. Jag skjuter det ifrån mig. "Oj behövde jag ett till bälte på planet", ingen reaktion. "Oj är jag fetast av alla på mitt jobb", ingen reaktion.

Jag är inte en sån som ligger hemma och gråter över hur jag ser ut, men jag önskar egentligen att jag var det. Om jag verkligen kunde ta in det rent känslomässigt så kanske jag skulle "vakna upp"?

Därför att...

2008-09-03T11:05:00.004+02:00

...jag har ju liksom en helt skev självbild. Jag vet det, innerst inne, men ändå kan jag bli så förvånad. Bland alla bilderna fanns också en liten film, där vi satt och larvade oss och sjöng. Och jag såg filmen, och hur fet jag är. Men det krockar med hur roligt jag hade. Jag minns ju hur kul det var att sitta där och larva sig och sjunga, och jag minns att jag trivdes, och jag gillade det och mig själv just i den stunden. Sen får jag se filmen, och det jag ser är verkligen inte en person som trivs och som borde trivas. Det är en fet person som borde vakna upp och inse det.

Förevigad

2008-09-03T11:02:00.003+02:00

Jag sjunger i en kör. Igår satt vi hela kören tillsammans och tittade på bilder från vår körresa. Jag försöker verkligen tycka att det är kul, jag försöker tänka på det i ett större sammanhang. Men allt jag kunde tänka på var hur hemsk jag ser ut på bilderna, varför jag inte höll in magen mer, och faktiskt, varför jag ens var med. Jag vet att de accepterar mig som jag är, jag vet också att de gillar mig, men helst ville jag bara gå hem, krypa under täcket och aldrig visa mig mer.

Förändringar

2008-09-02T10:26:00.006+02:00

På resan var jag på ett ställe där jag inte riktigt själv styrde över min dag. På egen begäran, förstås. Andra än jag själv bestämde var, när och hur mycket jag skulle äta. Det var jätteskönt! Jag längtade nästan aldrig efter något annat än det jag fick, vilket var vegetariskt mat och frukt. I början var jag hungrig nästan jämt, men kroppen vande sig snart. Jag gick ner lite i vikt, men det var inte den största vinsten.

Sen jag kom hem har jag fallit dit några gånger, och ätit för mycket och för dåliga grejer. Det väntade jag mig, när jag själv ska styra över min mat går det inte bra. Det vet jag. Men den stora vinsten är att jag inte gillar det. Jag blir mätt så himla fort. Och jag märker hur mycket sämre jag mår, känslomässigt, när jag överäter, än när jag inte gör det. Jag har märkt att mat kan fungera enbart som näringsintag. Visserligen ett lustfyllt sådant, men det kan faktiskt vara så att man endast äter för att man är hungrig och behöver energi.

Nu har inte det här lett till några svartvita förändringar över en natt. Jag köper fortfarande godis. Jag väljer fortfarande fel mat i personalmatsalen ibland. Men någonstans inom mig finns en känsla, som jag tydligt kan känna om jag tänker på den, att jag mår jättemycket sämre om jag proppar i mig fel grejer. Jag mår mycket bättre om jag följer ett normalt, balanserat matintag. Det är som att vinna på lotto, att ha den känslan. Nu gäller det att lyssna till den där inre känslan så ofta jag kan. Och att inte straffa mig själv eller känna mig besviken om jag glömmer bort att göra det. Det är värt ett försök.

Bältesproblematiken

2008-09-02T10:20:00.004+02:00

Jag har, som sagt, varit på semester några veckor. Jag var i ett land på andra sidan jorden och vardagen såg helt annorlunda ut. Det var skönt, och givande.

På flygresan hem behövde jag för första gången någonsin ett förlängningsbälte till säkrehetsbältet. Jag har bävat för det länge, jag brukar alltid kämpa och dra in magen så mycket jag bara kan, för att slippa. Det är självklart inte bekvämt, men mindre skamligt. Den här gången kom flygvärdinnan och frågade mig redan innan jag hade hunnit prova om jag fick plats. "Nej jag tror inte det behövs", sa jag, men hon sa "jag tror det skulle vara bekvämare för dig". Som om det var den självklaraste saken i världen. Hon hade rätt, förstås. Det var mycket bekvämare att justera bältet som jag ville, än att sitta och hålla in magen under tolv timmars flygning. Och helt ärligt, jag trodde det skulle kännas värre. Jag trodde jag skulle skämmas som fan och vara ledsen flera timmar efteråt. Det var jag inte. Det gick bra. Känns lite som en vinst att det kändes bra, men det känns ändå skit att jag är så stor att jag behöver ett extra bälte.

Fler som har upplevt detta?

Tillbaka

2008-08-25T21:54:00.004+02:00

Hej kära läsare. Jag har haft en lite rörig sommar, har mått rätt dåligt och har därför inte haft en tanke på att blogga (även om det troligtvis var då jag behövde det som mest). Sen har jag varit på semester några veckor. Men nu ska jag försöka hitta tillbaka till bloggen igen. Snart kommer nya inlägg! Vill passa på att tacka för att ni troget tittar in här varje dag, ska försöka möta förtroendet!

Är det mer ok att skära sig i armarna?

2008-07-27T21:13:00.008+02:00

Eftersom man inte kan kommentera hos dig, Linda, hoppas jag att du kanske hittar hit om jag länkar.

Nästa gång du stör dig så förbannat mycket på en fet människa, fråga hur hon mår istället. Eller stanna hemma.

Fetma är ett uttryck för en massa saker - självhat, depression, rädsla, ätstörning, dålig självkänsla, misslyckanden kan vara några av dem. (Lathet är det oftast inte.) Men även feta människor tycker det är förbannat varmt just nu, och vill bada.

Det är konstigt hur du, som verkar ha en empati för att må dåligt (speciellt som ung) inte inkluderar övervikt i ditt spektrum.

Vill men vill inte

2008-07-12T21:46:00.004+02:00

Ibland funderar jag på om det är något som skulle kunna få mig att sluta. Få mig att "vakna upp". Jag tror ofta det, när jag är inne i en riktigt mörk period tänker jag ofta "jag vill ju inte det här egentligen". Men maten är en tröst, och därför fortsätter jag. Den onda cirkeln är just en cirkel, det finns ingen väg ut. Med maten som tröst och sällskap ersätter jag fester, umgänge, lycka. Vilket leder till ännu färre fester och umgängen, dels eftersom jag håller mig inne istället för ute bland folk, dels för att min självkänsla bara blir sämre av det, och dels förstås för att jag inte blir ett dugg smalare av det.

Jag är just nu inne i något som man kan tycka borde leda till ett riktigt uppvaknande. Jag pratar mycket med en kille på nätet, och jag tror att han är en sådan person som jag har letat länge efter. Han har humor, är musikalisk, smart och omtänksam, och han visar intresse. Men jag vågar inte träffa honom. Han får mig att må jättebra men jag vågar inte träffa honom.

Att missa en sån grej borde få mig att sluta äta på stört. Att vilja satsa på att bli den jag egentligen är, innerst inne. Men det blir inte så, och jag skulle tro att anledningen är denna: eftersom jag inte kan, törs eller vågar träffa honom nu, blir jag så arg, besviken och ledsen på mig själv för att jag har förstört mitt liv så att jag inte ens vågar träffa en man som mycket väl skulle kunna vara en av de viktigaste personerna i mitt liv. Och arg, besviken och ledsen leder till - just det - mat.

Jag har inte makten

2008-07-10T10:09:00.004+02:00

Jag läser hos Anna om makten att påverka hur man själv mår. Ju mer jag tänker på det ju mer ledsen blir jag. Det känns som att jag är en slav under maten och vikten. Jag vill verkligen inte att något eller någon annan än jag själv ska ha makten över hur jag mår, men de senaste veckorna känns det som att jag har varit handlingsförlamad och tvungen att kapitulera under allt det som får mig att äta.

Jag vill vara stark nog att själv kunna fatta beslutet att inte äta, men det går bara inte. Inte just nu. Det är en total paradox, för samtidigt känner jag att nu måste det vara nog snart, mitt liv kommer inte att fungera om det ska fortsätta så här.

Vanmakten är skrämmande och nedbrytande, och jag skulle verkligen behöva ta mig ur den här destruktiva cirkeln.

Tack!

2008-07-10T09:59:00.005+02:00

Fina Anna har gett mig ett pris. Tack!! Jag blev jätteglad för dina fina ord. Det känns verkligen varmt i hjärtat när jag läser det du skriver. Precis så är det jag vill att den här bloggen ska vara, en blogg för det inre. Om övervikt men om insidan.

Jag tycker nämligen att det talas alldeles för lite om insidan. Övervikt är en så tydlig och uppenbar yttre sak, men för mig är det definitivt insidan som är övervikten. Insidan är beroendet, sjukdomen, orsaken. Därför blir jag så glad över att se att det är så bloggen uppfattas.

Jag ser också att ni är många som är här och läser varje dag, trots att jag inte hinner uppdatera så ofta. Det glädjer mig också!
Ni är så välkomna.

Apropå beroende

2008-07-02T12:24:00.003+02:00

Jag har aldrig kunnat prata med någon exakt om hur min relation till mat är. Jag har hintat till några stycken, bland annat terapeuter, men har aldrig högt sagt rakt ut precis hur det är. (I mitt huvud definierar och funderar jag på det hela tiden.)

Däremot var jag i närheten och nosade med en vän en gång. Vi pratade om hur jag hade mått en viss period, då jag var deprimerad och mådde rejält dåligt. "Jag satt väl mest inne och åt hela tiden", sa jag. Och höll andan. Hennes svar var klokt och insiktsfullt:

"ja, men hade du inte ätit hade du väl druckit, börjat ta droger, skurit dig i armarna eller något annat destruktivt".

Precis så är det. För mig. Maten är verkligen min drug of choice. Jag skulle till exempel aldrig komma på tanken att dricka alkohol en dag som igår, när jag mår så dåligt. Jag äter. En alkoholist dricker.

Det svåra i ekvationen är att äta måste man göra, för att överleva. Det är svårt att förhålla sig till.

Så fungerar ett beroende

2008-07-01T15:29:00.003+02:00

Jag har en riktigt, riktigt dålig dag idag. Har inte mått så här dåligt på länge, har inte mått dåligt alls på länge. Men idag är allt åt helvete och jag reagerar med att vilja gå tidigare från jobbet, köpa massor av mat, godis och skit och krypa ner under täcket framför tv:n, proppa i mig alltihop och aldrig visa mig mer.

Så fungerar det. Jag är naturligtvis inte hungrigare än andra dagar, det här är mitt sätt att hantera, eller snarare inte hantera, känslor. Det vore naturligtvis bättre på alla sätt och vis att prata med någon istället, ventilera allt som känns skit. Men jag har ingen jag står tillräckligt nära just nu för att göra det, och galenheterna i mitt huvud säger mig att jag inte vill heller.

Maten är en tröst som alltid finns där. Dagar som denna längtar jag ihjäl mig efter den trösten.

Livrädd

2008-06-27T19:28:00.004+02:00

Jag är rädd för hur livet skulle vara om jag någon gång skulle bli smal. Det skrämmer mig. Att vara tjock är ett skydd, en emotionell skyddsdräkt som gör att man inte behöver ta itu med känslor. Om jag skulle vara smal, skulle jag inte kunna skydda mig längre. Jag skulle inte heller kunna döva alla känslorna med mat. Jag är skiträdd för det, det är antagligen därför jag inte tar tag i viktnedgång på allvar heller. Jag är rädd för att bli åtrådd, betraktad, beundrad, tilltalad (faktiskt), glad, ledsen, exalterad, driftig. Att vara någon annan än den som gömmer sig bakom kroppen.

Long time no seen

2008-06-27T13:21:00.003+02:00

Jag tycker det är hemskt att träffa människor som jag inte har träffat på länge. Som kände mig när jag var smal, eller smalare, och sedan inte har sett mig på flera år. När det gäller vänner får jag helt enkelt stålsätta mig, jag vägrar välja bort vänskap för min dåliga självkänsla. Det är alltid extremt jobbigt precis innan man ses, men går oftast över efter en stund. De som är mina riktiga vänner märker jag direkt att de gillar mig ändå, för att jag är den jag är.

Värre är det med gamla ex, förälskelser eller killar jag gillat. Eller tjejer som jag alltid har känt mig underlägsen, snygga tjejer som alltid har fått mig att känna mig liten inombords. Jag skulle aldrig komma på tanken att träffa med dem om jag fick chansen. Jag skulle troligtvis gå över på andra sidan gatan om jag skulle råka se någon av dem.

Sorgligt är det, men inte desto mindre sant.

Socker

2008-06-26T13:19:00.001+02:00

Kloka ord av Helena Sandklef idag.

Felaktig bild

2008-06-23T21:01:00.005+02:00

Jag är så otroligt trött på hur feta människor porträtteras i tv. Jag tänker främst på dokumentärer, som exempelvis den som visades på femman nyss. Den handlade om en sjukligt överviktig kille som skulle genomgå en magsäcksoperation.

Jag är så trött på den onyanserade bilden. Alla feta som visas är gnälliga, lata typer som knappt kan stava till sallad. Som skrattar åt sin fetma och säger "jag ska aldrig sluta äta pizza" typ. Som går till affären och inte vet vad som är vad i grönsakshyllan.

Det känns helt orealistiskt och faktiskt ganska kränkande. Min erfarenhet är att de flesta överviktiga är väldigt kostmedvetna. Man vet precis vad varje sak man äter innebär och hur nyttigt eller onyttigt det är. Dessutom är man inte en person som bara äter det feta på tallriken utan man äter, precis som alla andra, varierad mat.

Däremot har många överviktiga, jag själv inkluderat, en ohälsosam relation till mat. Inte sällan innebär den att mat är annat än just mat, näring. Ofta är mat tröst, sällskap, känslosubstitut.

Men det betyder inte att man är en lat jävel som skrattar åt sin fetma.