Mat

Jag missade att veckans bloggtema hos Mymlan var mat. Först tänkte jag att jag borde ju kunna skicka in hela min blogg. Men vid lite närmare eftertanke stämmer nog inte det. Det här är inte enbart en blogg om mat. Det är en blogg om ett problem, om en kamp om att få sinnesro och ett ångestfritt liv, och om en önskan om självtrygghet. Maten spelar en roll i filmen om mitt liv men det hade lika gärna kunnat vara kokain, sprit eller skurna armar. Eller relationen till andra kanske? Ensamhet? Eller varför inte jobb och karriär.

Mest handlar kanske bloggen om ångest? Om drömmar som aldrig uppfylls och om vägen till att försöka inse att det kanske är dags att skaffa nya. Mycket läsvärt finns i alla fall efter att Mymlan gjort mat till bloggtema.
Läs mer här.

Det händer grejer

Bloggaren Julia Skott håller just nu på med något helt fantastiskt. Läs mer här, och läs gärna hela Julias blogg.

Vill också passa på att tipsa om den här bloggen igen: Hälsa är mer än en siffra.

Vidareremitterad

Ätstörningsenheten var inte för mig, visade det sig. Jag är en annan nu än för tio år sedan och hade jag varit där då hade jag troligtvis blivit både diagnostiserad och behandlad. Men jag förstod inte då, jag trodde att ätstörningar var antingen bulimi och anorexi och jag trodde jag var knäpp i huvudet som inte kunde sluta äta. Jag hade aldrig hört talas om hetsätning och matmissbruk.

Jag vet mer nu, och jag sörjer inte att jag har fått ta reda på det själv. Jag sörjer inte det som varit, det tjänar inte mycket till. Jag har tagit det till mig, låtit det sjunka in, men också lämnat det därhän. Jag siktar kanske inte så mycket framåt men jag koncentrerar mig på nuet. Nu. Här och nu.

Här och nu är jag för frisk (vad nu det är) för en ätstörningsenhet. Jag förstod det nästan innan men det var skönt att höra det. Och det var så skönt att bli tagen på allvar! Det är bara ett år sedan jag vågade be om hjälp med mitt ätande första gången och första tre, fyra gångerna kändes det inte som jag blev tagen på allvar. Det blev jag nu. Läkaren lyssnade. Jag fick göra tester också som bekräftade ungefär det jag visste - jag är inte deprimerad, jag är inte hypokondrisk, jag har inte svårt med verklighetsuppfattning eller initiativförmåga. Men jag har väldigt låg självskattning (självvärde, självkänsla). Och jag väger för mycket, och det behöver jag hjälp med. Jag är nu remitterad till en överviktsklinik på ett sjukhus här i staden. Vi får se om de kan hjälpa mig komma över tröskeln. Våga hoppa. Jag står på kanten och har alla redskap och verktyg jag behöver. Ändå hoppar jag inte. Jag behöver få veta varför, och jag behöver en knuff.

Det gav ett enormt perspektiv att vara på ätstörningsenheten. Även om jag själv tycker att maten och vikten är ett enormt problem så finns det de som har det värre. MYCKET värre. De är inlagda långa perioder i taget och klarar varken jobb eller skola. Skratta drömmer de nog bara om. Jag är lyckligt lottad och behövde inse att jag nog har självdiagnostiserat mig. Jag menar inte att förringa att jag har ett problem, för det har jag, men jag har läst så mycket och tillskrivit mig själv både symptom, diagnoser och eventuella behandlingar. Det är nog bättre att jag väljer att lita på expertisen nu.

Den livslånga kampen

Vad svårt det är. Vad lätt det är att bestämma sig i tanken, och vad svårt det sedan är att omsätta det i praktiken.

Jag försöker börja på nytt nu. Ni vet, eller hur? Ni känner igen er? På måndag. Den 1 i månaden. I januari. Nästa vecka. När lönen kommer. När semestern är över. Många startdatum, inte lika många målgångar.

Men de senaste månaderna, eller senaste månaden egentligen har allt eskalerat och jag måste börja om nu. Jag vill inte leva så. Jag vill inte gräva under fötterna på mig själv.

Jag har så svårt att acceptera att det här kommer att vara en livslång kamp. Jag såg ett program om en manodepressiv kvinna som sa att det allra svåraste var att acceptera att det alltid kommer tillbaka. Jag förstår henne. Jag håller med. Det ÄR SÅ SVÅRT att acceptera att det inte bara är att "gå ner i vikt" så är det färdigt sen. Att det inte bara är att "bli smal".

Det är snarare att kämpa varje dag, att falla att resa sig, att falla igen, resa sig igen. Att aldrig kunna ta något för givet. Att få återfall. Att våga, att hoppas, att kämpa. Att stå på sig. Att välja, och att välja RÄTT. Väldigt mycket handlar det nog om att våga faktiskt. Att våga välja det liv man egenligen vill ha och längtar efter. Det är det jag försöker nu. Igen.