En vanlig dag

Det här är ett inlägg till alla er som tror att feta inte vet om att de är just det, feta. Eller att feta inte vet precis hur stora de är.

Vaknar. Släpar mig trött till badrummet. När jag sitter på toaletten känner jag på min mage. Tänker på hur äcklig den är och hur jag önskar att den vore mindre. Går ut från badrummet. Börjar fundera på frukost. Tänker minituöst på vad jag borde äta, vad som är bra frukost och inte, om frukosten jag väljer är tillräckligt bra och vad den innehåller. Äter frukost. Är nöjd efteråt om den är nyttig. Förbannar mig själv om den inte är det.

Letar fram dagens kläder. Inget känns riktigt bra. Inget stämmer ihop med bilden i mitt huvud som visar hur jag skulle vilja vara klädd. Allt känns bara som ett taffligt försök. Väljer kläder, försöker slå bort tankarna som maler på om hur stora de är. Försöker att bara ta på mig byxorna med ett ben i taget som alla andra. Tittar mig i spegeln. Försöker hitta något jag tycker är i alla fall ok för att ha det som minnesbild under dagen.

Sminkar mig och gör i ordning håret. Det enda jag gör med lugn och ro i tankarna. Håret är inte överviktigt. Inte ansiktet så mycket heller. Känner mig nästan nöjd.

Går till bussen som ska ta mig till jobbet. Är noga med att välja ett säte som är ett ensitssäte. Vill absolut inte sitta bredvid någon om jag inte absolut måste. Hatar att göra det, jag kan inte slappna av för en sekund. Det innebär bara en plågsam resa där jag gör allt jag kan för att hålla in magen, armarna, allt, för att inte ta upp för stor plats och för att inte komma åt personen bredvid. Sitter jag ytterst sätter jag mig med en del av rumpan utanför. Hellre det än att störa den jag sitter bredvid.

Går av bussen, går mot jobbet. Känner mig då och då uttittad. Försöker titta tillbaka. Lyckas inget vidare, jag vill inte stirra och det finns inte tid eller mod till att bemöta blickar med ord.

Väl på jobbet sätter jag mig på min plats och sätter på datorn. Stolen är inte vidare bra, jag är egentligen för stor för den och armstöden skär in i sidorna. Det är inte särskilt bekvämt, men jag skulle aldrig drömma om att säga det till någon, eller be om en annan stol. Aldrig i livet. Jag står ut.

Börjar jobba och fixa med mitt. Sitter i öppet kontorslandskap och gör allt för att hålla in magen och sträcka på mig när det passerar människor. Vill inte att de ska se min tjocka mage, i profil dessutom, när jag sitter ner. Drar i tröjan för att den inte ska sitta så tajt.

Dags för lunch. Funderar på vad jag ska äta och vad som är "ok" att äta. Vad åt jag igår, vad ska jag äta ikväll? Väl på lunchstället köper jag bara något som är vanlig mat och som är accepterat som någorlunda nyttigt. Skulle aldrig utsätta mig för att äta något som INTE är nyttigt. Ingen ska se mig med en pizza. Ingen ska få tänka "klart hon som är så stor äter pizza".

Tillbaka på jobbet. Har ett möte med några jag inte träffat förut. Är lite nervös, tycker inte om att visa mig för människor jag inte känner. Anstränger mig för att vara glad och trevlig så att de ska lägga märke till det och inte till min storlek. Försöker återigen sitta så att jag inte ser så stor ut.

Dags att gå hem, hoppa på bussen igen. Samma som på morgonen. Sitter själv eller väljer att stå. Sjunker oftast in i en bok eller i musik för att slippa tänka på att det faktiskt finns människor runt omkring mig. Trivs bäst med att vara själv, eller med personer jag känner väl.

På vägen hem passerar jag affären för att handla mat. Är noga med att ha en bra blandning av varor i varukorgen. Väljer jag något mindre nyttigt kompenserar jag det med något nyttigare. Köper jag något som jag vet att jag absolut inte borde pågår ett ständigt försvarstal i mitt huvud. Är beredd att i vilken sekund som helst försvara mitt inköp (som om någon skulle säga något): "vi ska ha filmkväll några stycken".

Kommer hem, och byter direkt om till bekvämare kläder som t ex mysbyxor eller leggings. Äter mat. Samvetet efteråt styrs helt av nyttighetsgraden. Äter jag något mer senare på kvällen, efter maten, gör jag det samtidigt som jag förbannar mig själv. Duschar kanske, och när jag smörjer in mig efteråt suckar jag över bristningar och celluliter. Undviker att titta mig i spegeln.

Går och lägger mig, och tänker innan jag somnar: "om jag ligger på rygg känns i alla fall magen plattare".

Om jag bara...

“I call it the lottery effect,” says dietitian Keith Ayoob, associate clinical professor of pediatrics at the Albert Einstein College of Medicine of Yeshiva University. “People think that ‘if only’ they won the lottery, life would be perfect. People who want to lose weight think the same thing.”

Huvudet på spiken? Läs mer här.




(Tipstack till Julia.)

Släpp ut dig själv

Man kan tycka att Julia Skott är det/den enda jag bloggar om just nu, men för mig känns detta som en form av revolution. Hon gör precis det jag önskar att jag orkade och visste hur. Hon för en debatt och hon gör det välformulerat och välriktat. Tydligt och lättförståeligt. Och hon har. så. rätt.

Tidgare hörde jag henne prata i Morgonpasset helg och jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, men det är som att hon säger allt det jag längtat efter. Hon claimar allas rätt till levnadsglädje och utrymme och hon gör det utan att det blir snyftigt. Allt för ofta blir det snyftigt, nämligen (förståeligt), men slagkraften blir hårdare utan snyft tror jag.

I Morgonpasset och i sitt senaste blogginlägg tar hon upp det som jag tror är själva kärnfrågan: att inte tycka att man är värd att leva fullt ut. Att vänta på ett sen. Känner du igen dig? Läs. Lyssna på Julia. Nu jävlar lever vi.

När man säger att inuti varje tjockis finns en smal person som vill ut, så är det som att säga att det finns någon annan inuti dig. Någon annan än den du är nu. Och det är en känsla som så många har, oavsett faktisk vikt — att det finns någon annan inuti en som ska komma ut, och då.

Då kommer du både klara av och vara värd alla de där sakerna du inte vågar eller vill göra nu. Då kommer du att förtjäna kärlek och erkännande och bra jobb och snygga kläder, då kommer du att våga vara rolig och synas och ta för dig — eller vad det nu är som du inte tycker att du förtjänar eller vågar nu.

Sanningen är för det första förstås att du kommer inte bli en annan människa om du går ner i vikt (eller fixar näsan, för den delen, eller vad det nu kan vara). Du kan kanske våga göra vissa saker du inte ville förut, för att du känner dig lite mer bekväm i din kropp eller lite mindre orolig för vad folk kommer tänka. Men över lag kommer du inte bli en helt annan, ny och modigare och ballare mänska varken om fem eller femtio kilo.

Och för det andra, och jag vet inte hur högt jag kan skrika det här: Du förtjänar alla de där sakerna nu. Du är värd kärlek och lycka och vänner och bra jobb och snygga kläder, du är värd att försöka våga saker som gör dig rädd — och att slippa försöka. Oavsett hur du ser ut, om du är tjock eller smal, nöjd eller missnöjd, så är du VÄRD allt du vill ha. Det betyder givetvis inte att du är garanterad det, men du ska inte låta varken världen eller dig själv övertyga dig om att du inte är värd det — eller att du kan bli värd det bara du gör en viss sak.

Jag blir så oerhört ledsen när jag tänker på alla som inte lever nu, inte lever och njuter och tar för sig nu, för att de väntar på livet de egentligen förtjänar, livet som ska komma sen, livet som den där andra inuti ska få leva.

Inuti dig finns du. Släpp ut dig själv om du inte redan gjort det, och lev.

Att väga sig

Jag har köpt en våg. Den är ny, fin och rosa. Jag äger en våg sedan tidigare men den är gammal och fungerar inte riktigt. Så jag köpte en ny.

Nu ligger den på golvet och är blank och rosa och antagligen väntar den på att väga något. Exempelvis mig. Det är ingen lätt sak detta. Jag väger mig nästan aldrig. Det är klassisk förnekelse förstås. Jag vill inte veta. Samtidigt känner jag min kropp så pass väl att jag vet om jag går upp eller ner i vikt, och står jag still känner jag inte riktigt någon anledning till att kliva upp på vågen. Men jag borde nog. Jag borde nog göra det då och då och ta in siffran som står där.

Och därför står den där nu. Rosa, blank och fin. Vi får se om jag vågar kliva upp på den snart.

Ventilen

När jag började den här bloggen handlade väldigt mycket om att få uttrycka känslor av sorg att vara överviktig. Det kändes som att hela världen utgick från att överviktiga inte har känslor utan får pratas om och till hur som helst, utan respekt. Jag ville ha stora skyltar ovanför mitt huvud där det stod INUTI ÄR JAG OCKSÅ SMAL och JAG ÄR SNYGG OCH BRA - EGENTLIGEN.


Det var ett behov jag hade. En psyko skulle precis just nu fråga om jag ser att behovet av att få andra att förstå det egentligen var ett behov att få mig själv att förstå det och ja - självklart är det så. Jag behövde uttrycka saker som jag inte hade vågat säga till någon. Jag hade övertygat mig själv att jag inte hade något värde och jag ville anropa världen och våga börja tro på att jag visst hade det.


Well, mission accomplished. Typ. Jag har fått uttrycka sorg. Jag har fått veta att jag inte är ensam. Jag har börjat förstå att jag kan välja själv vad som ger mig värde, jag behöver inte välja de personer som anser att överviktiga är mindre värda. Det är otroligt häftigt med hjärnan. Och med insikt, känslor. Dels hur allt hänger ihop, men också hur man faktiskt utvecklas och lär sig saker längs vägen.


Oavsett vilket fortsätter jag blogga. Hur det utvecklas återstår att se, men fortsätter gör jag.

Haka på diskussionen, gör din röst hörd!

Jag vill fortsätta tipsa om Julia Skott också. Det är något viktigt som händer just nu, tjockisdiskussionen har lyfts fram och upp med hjälp av just Julia och bl a Jumbled Words. Och de hörs. De har många läsare och de skapar debatt. Det är så oerhört viktigt.

Idag har Julia skrivit om BMI. LÄS det här, är ni snälla. BMI är skapat av en statistiker och inte en vikt-/hälsoexpert. Det är viktigt att veta. Jag antar att jag inte är ensam om att ha mötts av miniräknare och bmi-uträknande istället för blodvärdesprat hos doktorn.

I det här inlägget skriver hon om skuldbeläggandet i att vara fet. Jag känner igen mig så mycket att det hugger till i hjärtat. Din uppgift som kvinna är att vara vacker och behagfull, det är det du duger till och det är det du ska göra. Sen underkännandet: Och inte ens det klarar du av. Du är misslyckad som kvinna för att du inte klarar av det som är din roll. Jag har aldrig hört det beskrivas bättre. Utom möjligtvis i kommentarerna. De är många, men väl värda att läsas:

"Annan" skriver

Annan // 5 maj, 2010 vid 10:21 e m
Jag lyssnade på Hallå P3 om fetma idag på väg hem och blev så SJUKT provocerad av det där tredjepersonsperspektivet dom la an. Alltså: frågan var ställd som ”ska vi låta tjockisar får vara nöjda”. Det var ett så uppenbart tilltal till dom normala, till icke-tjockisarna, att mänskor inom ett acceptabelt BMI skulle säga vad dom tycker om dom som brer ut sig.

Varför ska min kropp inte få vara min egen bara för att jag är tjock? Varför måste den problematiseras? Det blir ett sorts dubbelt objektifierande, dels som kvinna, dels som tjockis: hela världen säger att den kroppen du har, den är inte din. Den är vår. Att ta på, att ställa krav på, att skambelägga och att äcklas av. Vem JAG uppfattar att jag är — snygg, kompetent, skicklig, driven, smart, sexig — etc, det spelar ingen roll, för min kropp är inte min att definiera.

Håller du med? Gör din röst hörd. De med erfarenhet talar bäst.

Som det är, bara

Jag tycker det är jobbigt just nu att inget liksom bara kan få vara. Vara ifred, utan värderingar, onda och goda tankar, måsten, kamp eller sorg.

Jag är tjock.
Jag har dålig kondis.
Jag tar inte hand om mig själv särskilt bra just nu.

Kan det inte bara få vara så? Kan det inte räcka med det konstaterandet?

Missnöje = dåligt startskott

Linna Johansson är en mycket bra och klok bloggare som bl a har en träningsskola. Det finns många bra tips där men idag har hon skrivit det inlägg som slagit an mest i mig. Det handlar om att inte låta missnöje vara starskottet för träning.

Jag har bara en invändning mot missnöje: Låt det inte utgöra själva startskottet på din träningssatsning. För det kommer inte att bära dej särskilt långt. En gång eller två kan du kanske ta dej ut och springa på rent missnöje – men sen brukar det ta stopp. Varför då? För att träning kräver insatser. Alldeles särskilda insatser. Träning kräver att du intresserar dej för din kropp, lyssnar på den, bryr dej om den. Att du tänker: jag vill göra det här för den. Inte mot den. En kropp du alls inte tycker om, kommer du inte att förmå investera särskilt mycket tid och intresse i. En kropp du inte tycker om kommer du inte göra nåt för. Bara mot. Och mot blir hemskt tråkigt väldig snabbt.

Läs hela Linnas inlägg här.

(Tipstack till Elin Grelsson.)

Eller hur?

Jag stod i duschen häromdagen och då slog det mig. Pang! bara.

Jag har så många år tänkt att enda vägen ut är att acceptera mig som jag är. Acceptera alla kilon och alla stora storlekar och bara försöka älska mig som jag är. Inte att det är det som skulle "hjälpa", utan snarare att inse att jag inte behöver hjälp. Jag är värd kärlek och respekt, inte hjälpinsatser.

Så det har jag försökt. Jag har strävat länge mot att inte skuldbelägga min vikt och mitt utseende utan acceptera att det här är jag. Oavsett vad jag vägt tidigare eller vad jag kommer väga i framtiden är det här jag. Det här är jag.

Samtidigt har jag också jobbat på att inte lägga en massa måsten i att äta rätt och träna, inte heller någon skuld när jag inte klarar av att göra just det. Det var som att i acceptansen av mig själv var jag tvungen att välja bort viktprogram och annat. Det var som att allt sånt gav mig ett lägre värde.

Men så slog det mig. Det handlar inte om skuld. Det handlar inte om att lägga värdering i saker. Det finns ett till sätt att tänka på träning och det är det logiska, konstaterande. Jag behöver träna. Jag behöver gå ner i vikt. Det är inte bättre eller sämre än någon annan. Det är inte annorlunda än för någon annan. Vissa behöver gå i terapi, vissa behöver sluta dricka. Andra behöver skapa en sund relation till sitt jobb, och en del personer behöver underhålla sina relationer till andra.

Jag behöver träna. Så är det bara. Oavsett tidigare liv och relation till mat och kropp, behöver jag träna. Jag kan välja det utan att tvinga mig. Jag kan göra det utan värdering och skuldbeläggande. Jag kan. Visst kan jag?

Viktresan

Jag har varit rejält överviktig i ungefär tio år. Nu vid dryga trettio år är jag som allra störst. Konstigt nog är jag mer tillfreds med mig själv nu än för en hel del år och ännu fler kilon sedan.

Det har hänt mycket i mitt lilla huvud under de här tio åren. När jag började gå upp i vikt i tjugoårsåldern hade jag mycket dålig kroppsuppfattning och hade inte riktigt någon relation till hur min kropp såg ut, varken i relation till andra eller till hur den tidigare sett ut. Jag hade också ett mycket stört ätbeteende, där jag överåt mycket för att trösta mig, maskerat under att "unna" sig. Jag hade dåligt samvete för allt jag åt och ville helst av allt bara gömma mig. Jag drömde om att bara vara SMAL och var övertygad om att just det skulle innebära lycka. Om jag bara var smal så skulle allt lösa sig, jag skulle klara mina studier bättre, jag skulle hitta en mening med mitt liv, jag skulle ha ett perfekt kärleksliv osv. Mycket av detta har självklart med ungdomens naivitet att göra, men också med att jag nästan inte hade någon självkännedom. Jag hade helt enkelt inte förmågan att se några mönster i mitt ätande, eller att få en realistisk uppfattning om min kropp. Jag trodde inte det hängde ihop. Jag förstod inte vad jag använde maten till, vilket naturligtvis kan liknas vid vilket missbruk som helst. Jag förstod inte att maten blivit min ventil och min tröst.

För cirka fem år sedan hade jag utvecklat ett stort självhat. Jag hade ökat mycket i vikt och jag hatade mig själv för det. Jag hade fått svårt att visa min kropp för andra och jag gömde mig gärna. Det är lustigt - som överviktig är det svårt att just gömma sig, ändå är det det man försöker med HELA TIDEN. Hålla in magen, sätta sig nära fönstret för att inte ta upp plats på sätet på bussen. Ha stora tröjor, ja till och med är jag expert på att inte ha fötterna i marken när jag sitter på en stol. Om jag låter fötterna stå på tårna istället så känns låren mindre. Och känns de mindre, känns det bättre helt enkelt. Jag slutade vid den här tiden att väga mig och jag tittade inte gärna på kort på mig själv. Jag överåt fortfarande mycket men alltid i hemlighet. Med min sambo åt jag det han åt, dvs tre måltider om dagen. Om HAN tog initativet till t ex chips så åt jag, men aldrig att jag föreslog det själv. När han var på jobbet däremot åt jag massor. Och var han bortrest någon gång kunde jag planera in riktiga ätardagar tills dess, då jag åt allt i min väg. Men jag tror att jag i huvudet mer tänkte att jag unnade mig. Det känns också som att jag ljög mycket under den här tiden. Jag vågade aldrig svara på vad jag vägde och kunde under läkarbesök dra av upp till femton kilo på min egentliga vikt. Jag visade aldrig min klädstorlek för någon heller och handlade alltid kläder utan sällskap. Jag ljög också för vänner och familj om att jag tränade regelbundet, vilket jag inte alls gjorde.

Någonstans efter den här tiden började jag tänka mycket på min vikt och mitt ätbeteende. Jag sökte hjälp för första gången och hittade en bra terapeut. Jag började inse att mitt självhat var så oerhört destruktivt och bara förstörde för mig själv. Till slut dök tanken "om nu omvärlden klankar ner så hårt på feta, varför gör du dig själv ännu ledsnare genom att slå ännu hårdare själv" upp och jag insåg att jag verkligen behövde vara snällare mot mig själv. Att skriva det låter som att det gick över en natt - tro mig, det gjorde det inte. Det har tagit många många år men till slut har jag faktiskt insett, insett så pass att jag både känner det och tror på det, att jag står mig själv närmast och att jag måste ta hand om mig själv. Jag har insett att mitt värde inte sitter i min kropp och att jag är omtyckt för den jag är, inte för hur jag ser ut eller trots hur jag ser ut. Jag är en bra person med ett stort värde. Men jag är också en person med en kraftig övervikt.

Det är jobbigt. Det är jobbigt att ha klarat den mentala biten och sedan inse att jag faktiskt har blivit så här stor. Jag har mycket att gå ner innan jag skulle trivas rent fysiskt. Det positiva är att jag tror att jag med viktnedgång skulle klara att gå ner för hälsans skull - inte för att jag har en skuld inom mig, eller för att jag tror att det leder till lycka. Jag tror att det leder till bättre hälsa och en piggare jag. Men det är svårt att komma igång. Det kan vara svårt för alla, men det är inte lätt när man är så oerhört otränad. Jag försöker inte hitta på ursäkter, jag försöker bara förstå vad det är som tar emot så mycket. Det är svårt. Jättesvårt. Jag skulle behöva en rejäl spark i baken. Jag vet hur man gör, jag vet att det bara är positivt, men jag har svårt att komma igång.

Sluta idiotförklara feta

"Det är inte klokt hur vi tassar runt mörkhyade. Det är inte hälsosamt att vara för mörk. Jag hörde på P1 härom dagen om läkare som inte tar upp hudfärg med sina patienter. Mörk hudfärg dödar och ändå ska vi låtsas som ingenting och hylla människor som ”älskar” sin hud.

Jag tror dem inte.
Jag tror inte att någon som är svart vill vara det.
Inuti varje mörkhyad människa finns en vit som vill komma ut."


Nej, det kan väl inte stämma? Ingen kan väl ha skrivit så? I Sverige? 2010??

Nej. Det har ingen gjort heller. Men Mallin Wollin har skrivit exakt dessa ord - men om överviktiga.

Det finns inget som stör mig så mycket som människor som tror att de vet bäst. Som bara utgår ifrån att DE vet vad som är bäst för varje människa som vandrar på den här planeten. Hon läses av tusentals personer och det skrämmer mig att hon gör så grova generaliseringar. Dessutom: vad är "fet" för henne? Hon nämner mulliga modeller i texten, är de feta tycker hon? Om jag inte är helt fel ute så är de som räknas till mulliga modeller, eller plus size-modeller, i modebranschen typ vanliga 42:or? Fet my ass.

Julia Skott skriver i affekt och hon gör det bra.

Hälsa är inte detsamma som kilogram och lycka är inte detsamma som storlek 26 i jeans. Men hur fan övertygar man någon som Malin Wollin om det? Man fortsätter vara den man är. På sitt eget vis. Och man går inte på lögnen om att lyckan och hälsan enbart hänger ihop med BMI.

Och till Malin Wollin: sluta för fan att nedvärdera människor till puckade, omedvetna varelser som inte har en hjärna att använda likväl som en kropp. Vi väljer själva hur vi vill leva. Det är liksom det som är hela grejen. Jag väljer inte åt dig så väljer inte du åt mig, deal?

(Linda Skugge skriver också om detta idag. Well done! Fattar inte heller varför man ska säga att mulliga tjejer/killar duger som de är och ”mulliga är också snygga”. När verkligheten inte ser ut så. Och var hamnar moroten hos dessa då? Om de bara ska få höra att de är så bra och duger och är fina? Ja du, Linda. Kanske hamnar moroten i att kunna leva sitt liv och utföra saker utan magsår och istället med en lugn, trygg självskänsla? Som aldrig vacklar eftersom vetskapen finns om att det inte bara är prestation som genererar värde utan också vilken person man är? Just a thought.)

Mat

Jag missade att veckans bloggtema hos Mymlan var mat. Först tänkte jag att jag borde ju kunna skicka in hela min blogg. Men vid lite närmare eftertanke stämmer nog inte det. Det här är inte enbart en blogg om mat. Det är en blogg om ett problem, om en kamp om att få sinnesro och ett ångestfritt liv, och om en önskan om självtrygghet. Maten spelar en roll i filmen om mitt liv men det hade lika gärna kunnat vara kokain, sprit eller skurna armar. Eller relationen till andra kanske? Ensamhet? Eller varför inte jobb och karriär.

Mest handlar kanske bloggen om ångest? Om drömmar som aldrig uppfylls och om vägen till att försöka inse att det kanske är dags att skaffa nya. Mycket läsvärt finns i alla fall efter att Mymlan gjort mat till bloggtema.
Läs mer här.

Det händer grejer

Bloggaren Julia Skott håller just nu på med något helt fantastiskt. Läs mer här, och läs gärna hela Julias blogg.

Vill också passa på att tipsa om den här bloggen igen: Hälsa är mer än en siffra.

Vidareremitterad

Ätstörningsenheten var inte för mig, visade det sig. Jag är en annan nu än för tio år sedan och hade jag varit där då hade jag troligtvis blivit både diagnostiserad och behandlad. Men jag förstod inte då, jag trodde att ätstörningar var antingen bulimi och anorexi och jag trodde jag var knäpp i huvudet som inte kunde sluta äta. Jag hade aldrig hört talas om hetsätning och matmissbruk.

Jag vet mer nu, och jag sörjer inte att jag har fått ta reda på det själv. Jag sörjer inte det som varit, det tjänar inte mycket till. Jag har tagit det till mig, låtit det sjunka in, men också lämnat det därhän. Jag siktar kanske inte så mycket framåt men jag koncentrerar mig på nuet. Nu. Här och nu.

Här och nu är jag för frisk (vad nu det är) för en ätstörningsenhet. Jag förstod det nästan innan men det var skönt att höra det. Och det var så skönt att bli tagen på allvar! Det är bara ett år sedan jag vågade be om hjälp med mitt ätande första gången och första tre, fyra gångerna kändes det inte som jag blev tagen på allvar. Det blev jag nu. Läkaren lyssnade. Jag fick göra tester också som bekräftade ungefär det jag visste - jag är inte deprimerad, jag är inte hypokondrisk, jag har inte svårt med verklighetsuppfattning eller initiativförmåga. Men jag har väldigt låg självskattning (självvärde, självkänsla). Och jag väger för mycket, och det behöver jag hjälp med. Jag är nu remitterad till en överviktsklinik på ett sjukhus här i staden. Vi får se om de kan hjälpa mig komma över tröskeln. Våga hoppa. Jag står på kanten och har alla redskap och verktyg jag behöver. Ändå hoppar jag inte. Jag behöver få veta varför, och jag behöver en knuff.

Det gav ett enormt perspektiv att vara på ätstörningsenheten. Även om jag själv tycker att maten och vikten är ett enormt problem så finns det de som har det värre. MYCKET värre. De är inlagda långa perioder i taget och klarar varken jobb eller skola. Skratta drömmer de nog bara om. Jag är lyckligt lottad och behövde inse att jag nog har självdiagnostiserat mig. Jag menar inte att förringa att jag har ett problem, för det har jag, men jag har läst så mycket och tillskrivit mig själv både symptom, diagnoser och eventuella behandlingar. Det är nog bättre att jag väljer att lita på expertisen nu.

Den livslånga kampen

Vad svårt det är. Vad lätt det är att bestämma sig i tanken, och vad svårt det sedan är att omsätta det i praktiken.

Jag försöker börja på nytt nu. Ni vet, eller hur? Ni känner igen er? På måndag. Den 1 i månaden. I januari. Nästa vecka. När lönen kommer. När semestern är över. Många startdatum, inte lika många målgångar.

Men de senaste månaderna, eller senaste månaden egentligen har allt eskalerat och jag måste börja om nu. Jag vill inte leva så. Jag vill inte gräva under fötterna på mig själv.

Jag har så svårt att acceptera att det här kommer att vara en livslång kamp. Jag såg ett program om en manodepressiv kvinna som sa att det allra svåraste var att acceptera att det alltid kommer tillbaka. Jag förstår henne. Jag håller med. Det ÄR SÅ SVÅRT att acceptera att det inte bara är att "gå ner i vikt" så är det färdigt sen. Att det inte bara är att "bli smal".

Det är snarare att kämpa varje dag, att falla att resa sig, att falla igen, resa sig igen. Att aldrig kunna ta något för givet. Att få återfall. Att våga, att hoppas, att kämpa. Att stå på sig. Att välja, och att välja RÄTT. Väldigt mycket handlar det nog om att våga faktiskt. Att våga välja det liv man egenligen vill ha och längtar efter. Det är det jag försöker nu. Igen.

Nervös

Idag ska jag till ätstörningsenheten för en intervju. Det är en grundlig genomgång av allt möjligt och den tar en och en halv timme. Jag är så nervös att jag vill kräkas. Jag vill inte gå dit. Allt i min kropp säger att jag ska stanna hemma, att jag ska banga. Allt i mitt huvud säger att jag ska gå. Jag kommer så klart gå, jag är inte den som avbokar i sista stund. Men om jag bara kunde slippa magontet, illamåendet och den sanslösa nervositeten...

Ätstörningsenheten

En tjej smal som en sticka går in genom porten. Det är så jag vet att jag kommit rätt. En sanslöst snygg kille tar emot mig i receptionen och är precis som vanligt. Jag tycker det känns konstigt, att han fipplar med datorn och är helt vanlig. Det är ett mycket ovanligt ställe. Överallt sitter anslag om anhöriggrupper och vårdkontakter. Annars nästan kliniskt rent och stängda dörrar. Jag får träffa en överläkare som är lätt som en fluga och nästan lite tyst och osäker. Först, sen skiner hennes erfarenhet igenom.

Och jag, jag känner först nästan ingenting när jag berättar. Jag har ältat detta så mycket i mitt huvud vid det här laget, och pratat om det med läkare och terapeuter. Jag berättar men utan något riktigt engagemang. Hon berättar hur de jobbar. Jag berättar hur det är, hur det har varit. Sen frågar hon vad som behövs för att jag ska förändra mitt liv. Vad jag skulle behöva för att göra en förändring. Inte en livsomvälvande förändring, men att till exempel röra på mig någon gång i veckan. Och jag vet inte. Jag vet bara inte.

(Jag har ställt mig den frågan så många gånger det senaste året, och min terapeut frågade samma sak förra veckan.

Du har ju kunskapen. Jag tror att du har viljan också. Du vet vad du behöver för att må bra och du vet hur du skulle kunna gå till väga. Ändå gör du det inte. Varför?

Och jag frågar mig själv, ofta. Varför GÖR jag det bara inte?)

Jag gråter och säger att jag inte vet. Hon säger att jag inte behöver veta. Och berättar om ett test vi ska göra nästa gång vi ses, vi bokar en ny tid. Jag går därifrån och är helt tom. Tom men rödgråten. Känner mig inte lättad. Känner mig inte sorgsen. Känner mig bara... tom.

Vikt dåligt mått på hälsa

Läs den här bloggen. Läs den sedan igen. För oss som alltid haft ett stört ätande är det svårt att ta in, men jag tror på affirmationer här: om man fortsätter upprepa det så kanske hjärnan fattar det till slut.

Hälsa är mer än en siffra.

Rakt och ärligt

Jag var på en offentlig toalett igår. När jag stod och tvättade händerna stod även två barn där och väntade på sin mamma som använde toaletten. Flickan var ungefär 7 år och pojken ungefär 3.

Flickan: vad heter du?
Jag: [säger vad jag heter]
Flickan: vilket vackert namn.
Jag: tack! Vad heter ni?
Flickan: jag heter Sofia och han heter Alex.
Jag: det var också fina namn!
Pojken: [säger något som inte hörs].
Flickan: ssch!
Flickan: han sa något busigt nu, men det ska inte du behöva höra.
Jag: det kan jag väl aldrig tro att han är busig! (skämtar lite)
Pojken: jag sa att du är en tjockis!
Flickan: men tyst! Och till mig: alltså du ska inte behöva höra det.
Jag: men det är ok.
Pojken: du ÄR ju tjock.
Jag: ja precis, det är jag ju. Det är ok att du säger det för det är jag ju.

Vid det här laget kommer barnens mamma ut och både mamman och flickan ursäktar sig flera gånger och skäller på pojken.

Efteråt var jag allra mest ledsen över att ett litet barn, flickan alltså, känner ett ansvar över att inte såra någons känslor! Det är så klart fint på ett sätt men som sjuåring ska man väl inte behöva tänka på vad vuxna behöver och inte behöver höra? Det gjorde ont i mig för att jag kände igen mig, i den åldern var jag hela tiden orolig över att människor var ensamma eller ledsna, och jag gjorde vad jag kunde för att ingen skulle behöva må dåligt. Det är ett väldigt stort ansvar att bära när man är så liten.

Vad gäller den lilla pojken tycker jag inte att hans ord eller reaktion är konstiga alls. För mig är det väldigt konstaterande och inte på något sätt värderande, det gör det enkelt att bemöta. Jag är ju tjock, och jag tycker att hindrandet av att få uttrycka det är vad som skapar skambeläggande och låga värderingar runt det faktumet.

Remissen

Jag fyllde i den där remissen mer ärligt än jag någonsin uttryckt mig tidigare gällande maten. Usch, det var jättejobbigt. Hur äter du? Hur mycket tänker du på mat? Men det var så skönt att vara ärlig! Jag tror inte jag har varit helt ärlig om det i något sammanhang, inte ens i terapi. Jag har stegvis blivit mer ärlig men det har aldrig känts som att jag vågat öppna mig helt. Det är som att jag testat lite, släppt en liten bomb i taget. Vad händer om jag säger det här? Och det här? Nu sa jag allt.

Jag har nu fått svar på remissen, jag har inte fått någon tid än men väl besked om att de tagit emot remissen, diskuterat i någon grupp och kommit fram till att de godtagit den och att jag ska få en tid. Det känns jättebra. Det är superläskigt men jag tror verkligen det är dags att jag är ärlig mot mig själv och mot andra med det här. Anledningen till att övervikten är ett sådant tabu beror inte bara på andra utan definitivt på mig själv också, och jag ska försöka bryta det tabut nu. Och försöka satsa på mig själv och min hälsa.