Modigt, starkt och viktigt. Läs.

Att ha en ätstörning är i alla högsta grad att vara i en speciell livssituation. Ändå föds normer och normalitet även ur detta. Det finns text book-exempel på personer med ätstörningar, och precis som vi alla, alla, kategoriserar människor runt omkring oss och placerar dem i fack, gör vi det även med personer med ätstörningar. Visst?

Urtypen för personer med ätstörning:

1. ung tjej med anorexia

2. ung tjej med bulimi

Men vad händer med alla andra? Alla de som mår så förbannat jävla dåligt, men inte kvalificerar in under varken ettan eller tvåan? Som inte bara mår skit över att relationen till mat är helt söndertrasad, utan också av att inse att de inte uppfyller kraven, inte är så som en person med ätstörningar "ska vara".

Jag har aldrig varit varken bulimiker eller anorektiker. Jag har överätit och haft en störd relation till mat och till min kropp så länge jag kan minnas. Har alltid, alltid hatat min kropp och alltid, alltid använt mat till i princip allt förutom det den är tänkt till - näring. Jag har också alltid känt att jag inte passar in i ätstörningsmallen. Spyr man inte har man ingen ätstörning. Svälter man inte har man ingen ätstörning.

Just för personer med min "typ" av störning börjar det bli bättre. Pratar man med en professionell person idag vet de för det mesta vad man pratar om. Jag är ju dessutom tjej. Det är accepterat som tjej att prata om saker, att öppna sig, att må dåligt, att ha en dålig relation till sin kropp.

Jag kan inte ens tänka mig hur det är att bära på detta som kille. Killar förväntas inte ha ätstörningar. Inte heller att må dåligt. En som vet hur det är, är den här killen. Han är dessutom en fantastisk skribent. Läs honom. Nu.

Inte just idag, men snart

Jag återkommer. Om ett tag. Med uppdatering om vad jag har haft för mig de senaste månaderna. Och med svar på era frågor, förstås!

Frågestund

För den som vill, kör jag nu en liten frågestund. Fråga precis vad du vill, om vad du vill, var anonym eller inte. Eller fråga inte, om du inte vill. Jag lovar att försöka svara på vad som helst men jag förbehåller mig rätten att avböja om det behövs. Shoot!

Väljer på nytt

Jag känner att jag vill förtydliga en sak. Det är milsvid skillnad på vad jag tycker rent principiellt, och vad jag hör i min egen skadade lilla hjärna när jag tänker på mig själv.

Jag tycker verkligen att alla storlekar är snyggt. Jag menar det, det är inget som jag bara säger för att vara politiskt korrekt. Jag var med en stor grupp människor i helgen (ca. 60 pers) och en tjej som var där var störst av alla och vägde 130, 140 kilo skulle jag tro (jag gissar nu). Hon var den snyggaste i hela lokalen! Hon var fantastiskt vacker. Även män kan se oerhört bra ut i en större storlek, precis som i en mindre.

Men jag känner inte det här när det gäller mig själv. Jag känner inte att jag duger om jag inte är smal. Inte att jag är snygg, eller framgångsrik, eller något att tro och hoppas på. Anledningen till det är förstås mångbottnad och har fler än ett par år på nacken.

Det som hände i provhytten var inte för att jag nödvändigtvis tycker att alla måste väga lite och vara smala. Det som hände var att jag bröt ihop över att jag FORTFARANDE inte har lyckats med något som jag har önskat i nästan hela mitt liv - att gå ner i vikt. Jag tror också att det var för att jag såg mig själv på riktigt för första gången på länge. Jag har sedan jag flyttade till en ny lägenhet ingen helfigursspegel hemma, och är dessutom proffs på att vika bort blicken när jag passerar en. Men där, i den lilla provhytten kunde jag inte vika bort den. Jag såg, och tog in det. Det vände ut och in på hela mig.

Jag blev också besviken på mig själv, eftersom jag hade mått rätt bra innan och jobbat på med att peppa mig själv och försöka välja att tänka bra, positiva tankar om mig själv. Istället för att konstatera att jag hade en sämre dag den där dagen gjorde jag som jag brukar: jag tryckte ner mig själv för ytterligare en grej, nämligen att jag inte klarade att fortsätta må bra, att jag misslyckades med att välja det positiva.

Ni måste förstå att jag har en inre domare i mig som är så otroligt hård. Som inte tillåter misslyckanden. Som bara uppmuntrar perfektion. Som prioriterar vad andra tycker och tänker om mig. Den domaren straffar mig med självhat om jag misslyckas med något.

Det är inte mänskligt att aldrig misslyckas, jag vet det. Jag jobbar på att överrösta domaren och jag vet att det är ok att ha en dålig dag även när jag försöker skapa ett positivt liv. Men den där dagen klarade jag inte det, och det jag skrev i bloggen var precis det jag kände just då. Jag var äcklad av mig själv.

Konstigt nog har provrumsdippen gett mig en knuff i rätt riktning, tillbaka på det här spåret igen. Först kom en förbannande, bestraffande känsla: nej, jag får aldrig mer äta. Som tur är gick just det över ganska fort, däremot sitter den uppgivna känslan från den där dagen kvar i mitt hjärta och jag vill inte känna så igen. Jag vill fortsätta välja det positiva. Jag vill må bra. Den där incidenten hade i hela mitt liv tidigare styrt mig direkt mot mat, tröst, överätning, men inte den här gången. Jag har varje dag valt att tycka om mig själv och ha ett bra samvete. Det är jag båda glad och stolt över. Nu vet jag också att bakslag kommer och hur jag ska hantera dem: genom att tillåta mig att ha dem. Bättre dagar kommer om jag fortsätter kämpa.

Tack, tack och åter tack för alla kommentarer. Ni skapar den här bloggen med mig.

PS. Jag tycker fortfarande att jag är jättesnygg i håret, och ler varje morgon när jag gjort mig i ordning. Och - jag åt inte upp chokladen som brände i fickan den där dagen. DS.

Dipp

Ååh, det är så jävla, jävla jobbigt vissa dagar. Vissa dagar önskar jag att jag inte fanns, att jag inte behövde finnas, inte behövde vara den jag är.

Gjorde om håret i början av veckan. Kände mig så snygg, det blev jättebra tyckte jag. Idag var jag däremot tvungen att köpa kläder. Det är ett tvång, det finns inget nöje i det överhuvudtaget. Jag har råd, jag har tid, jag har tillgång men det är inte kul. Jag var på så bra humör innan, men en timme i två affärer med varsin provhytt förstörde allt.

Jag vet ju att jag är fet, jag vet det, jag vet att alla vet det. Men jag lyckas oftast övertyga mig själv om att jag är rätt normal ändå, en människa precis som alla andra. Som går till jobbet, hänger med kompisar, som har ett liv som rullar på.

Jag var helt enkelt inte beredd på att bli äcklad av mig själv. Eller var för sen att stänga ute det, jag vet inte. Men äcklad blev jag. Jag stog framför spegeln och såg valkarna, storleken på kroppen, hur illa byxorna sitter fast jag faktiskt får plats i dem. Jag är så jävla motbjudande. Så känns det. Klart jag är singel, vem fan skulle finna detta attraktivt?

Skit i håret, vad behöver jag ens vara snygg i håret för? Alla ser ju bara kroppen i alla fall, det är bara jag som ser håret när jag väljer att bara titta mig i speglar i ansiktshöjd. Ser man allt, som jag gjorde idag, finns ingen anledning att ens reflektera över om jag är snygg i håret eller inte. Kroppen talar sitt eget, tydliga språk.

Och hela tiden bränner chokladbiten i jackfickan.

Jag lovar mig själv

Jag vet att jag inte skriver särskilt ofta.
Det känns som att jag upprepar mig.

Jag är fet, jag hatar det, jag hatar mig själv, jag hatar samhällsklimatet. Och så om igen. Jag är fet, jag hatar det... osv.

Har du som läser något önskemål om vad jag ska skriva om? Alla förslag är välkomna! Eller vill du gästblogga om dina egna känslor kring det här? Maila!

Det jag kan dela med mig av är att det har skett en liten förändring i mitt huvud. En fredagkväll för någon månad sedan satt jag i min soffa. Helt plötsligt hör jag mig själv säga - högt: Nej. Nu räcker det.

Jag kände i hela kroppen att nu räcker det med självhat. Det räcker med att sitta och önska att jag ska bli smal (och därmed lycklig) över en natt. Det räcker med att trycka ner mig själv mer än vad andra människor någonsin gjort.

Sagt och gjort, eller? Nu är jag lycklig och hälsosam och flera kilo lättare och fri från min ätstörning?

Inte. Förstås. Så enkelt är det inte. Men jag är lättare i sinnet, för jag ägnar inte lika stor tid till att nedvärdera mig själv. Jag försöker varje dag landa lite och känna att det här är ju jag. Jag. Mitt liv, min kropp. Rent praktiskt innebär det att jag faktiskt tänker bra saker om mig själv när jag ser mig i spegeln. Tittar på snyggbilder på mig själv (finns ju faktiskt flera stycken). Sitter en stund och bara gör mig själv medveten om att jag själv äger mina tankar och att jag väljer att göra dem positiva. Jag säger det till mig själv: välj nu. Välj det positiva.

Större delen av dagen blir jag fortfarande ordentligt påmind om det negativa, det räcker att gå in i en lunchrestaurang och sätta sig ner och äta. Och just därför vill jag fortsätta välja det positiva. Jag vill inte lova mig själv något jag inte kan hålla, att jag "måste" vara glad, positiv och peppande, alltid. Men jag kan lova mig själv att fortsätta försöka.

Sorg

Ser ni enkäten här till höger? Inte en enda person har kryssat i "nej". Inte en. Nu vet jag att en nischad blogg har nischade läsare, men ändå. Inte en enda.

Det är så otroligt sorgligt. Ibland försöker jag ta ett kliv ur den här soppan och få lite perspektiv. Perspektiv som påminner mig om att vi alla egentligen är lika och att livet är ungefär detsamma oavsett vilka vi är. Och därför. Just därför är det så otroligt sorgligt att vi inte gillar oss själva. Att vi inte kan vara glada över den fina, starka fantastiska kropp vi fötts i utan skadar den, och vårt inre, för att anpassa oss. För att leva upp till krav. Eller för att vi helt enkelt dukar under av kraven.

Det är mitt livs största sorg det här, att jag inte kan ha en positiv relation till min kropp. Jag skulle så gärna vilja.

Att komma in på diskussionen om ideal, gör lätt att man även hamnar i smaldiskussionen. Det sjukligt smala idealet kopplas ofta ihop med anorexia, antingen att de vi ser i reklamen är anorektiska, eller att idealet de representerar gör människor anorektiskt sjuka i sin strävan att bli likadana.

Men jag då? Jag är ju fet? Långt ifrån pinnsmal, långt ifrån anorektisk. Jag har aldrig varit det heller, jag har i bästa fall varit en vältränad, normalviktig person.

Det är lätt att hamna i smalfacket när man pratar om det. Men sanningen är den att övervikt kan vara ett uttryck för precis samma sak. Däremot hanterar man det på olika sätt. En anorektier låter bli att äta, en bulimiker äter och kräks (nu generaliserar jag, men det hoppas jag ni förstår). En sån som jag överäter för att döva känslor. Inte bara känslor som har med smalidealet att göra, men även de känslorna.

Fler tankar och reflektioner?

Berander ställer en viktig fråga bland kommentarerna:

Även om man anpassar sig till ett ideal så gör man väl det för sin egen skull?

Jag är av åsikten att idealet vi har i vårt samhälle idag inte är sunt - och därför kan det omöjligt vara så att man anpassar sig efter det för sin egen skull, om vi nu utgår ifrån att allas yttersta mål är att må bra. Eller? Vad tycker du?

På spårvagnen

"Snabba steg, snabba steg så att du själv kan välja en bra plats nu och inte måste trycka ner dig bredvid någon. Vill slippa blicken det orsakar, blicken och kanske till och med sucken? Åh det är så trångt på de här tågen jämt! Kan de inte köpa nya vagnar istället för de här från andra världskriget typ?! Hoppas det är ledigt längst in, där det är mest plats. Hatar att behöva gå förbi alla och gå på tvären i gången mellan sätena, men det är det värt för att få sitta själv på ensamsätet längst in. Gud vad folk tittar, vad tittar de på?! Höj volymen i iPoden, stäng ute dem, bort bort bort... Ja! Det är ledigt. Snabbt in. Snabbt ner med rumpan. Andas ut. Slipper trängas. Sitter skönt nu, sitter ifred, tills det är dags att gå av. Och tränga sig förbi alla igen..."

Paying it forward

De senaste dagarna har jag tänkt mycket på föräldrar, föräldrars roll när det handlar om vad barn får för relation till sin kropp och till mat. Ibland känner jag att det är en ond cirkel. En stor, ond cirkel som jag undrar om vi någonsin kommer att ta oss ur? Alla tjejer jag känner, precis alla, har eller har haft en inte helt naturlig relation till mat och till sin kropp. Jag känner i dagsläget en tjej som njuter fullt ut av mat, all mat, och mår bra i sin kropp. Men även hon har tidigare haft en ätstörning.

Alla mina tjejkompisar lever i den här världen:

- de får dåligt samvete när de äter något onyttigt
- de känner att de måste ursäkta sig när de gör det
- de är aldrig, aldrig nöjda med sina kroppar

Om det nu är så, att större delen av alla kvinnor känner så här, så är det väl självklart att det avspeglar sig även i deras föräldraskap? Att de lär sina barn detta, precis som att deras föräldrar (mammor?) har lärt dem? För mig är det självklart. Och väldigt sorgligt.

Min egen mamma har en, anser jag, väldigt störd relation till mat och har så alltid haft. Hon har så länge jag kan komma ihåg pratat mycket om mat, vad som är nyttigt respektive onyttigt, provat olika dieter, anpassat sig efter olika trender i kosthållning osv (hon är fullkomligt normalviktig och dessutom vältränad). Hon har, har jag som vuxen fått veta, även haft anorexia som ung. Jag kan inte minnas en tid när jag inte har vetat att fett är dåligt. Jag kan inte heller veta att jag någonsin har ätit en bulle, en glass eller lördagsgodis med gott samvete. Jag har liksom alltid vetat att det låg skuld och synd i det.

Hon är fortfarande hårt styrd av mat, min mamma. Det senaste är att hon inte äter några kolhydrater. Vi har hållt på med det här i över trettio år, både hon och jag, och jag har svårt att tro att vi någonsin kommer kunna ta oss ur det. Jag skulle aldrig i mitt liv äta något onyttigt så hon ser. Hon skulle aldrig i sitt liv bjuda på det. Och i princip varje måltid vi äter ihop har jag svårt att finna ro, jag äter gärna upp så fort som möjligt för att få det överstökat.

Hur ska man kunna bryta detta? Medvetenhet, förstås, men hur förankrar man det hos någon som har spenderat hela sitt liv med detta? Jag är själv ganska osäker på om jag vill bli förälder, mycket på grund av detta. Jag vill verkligen inte skicka denna sjuka relation till mat vidare.

Tips

Läs den här tjejen, hon skriver här och här mycket bra och klokt om mat, vikt och ätstörningar.

Faded memories

En sak skrämmer mig, på sistone. Jag har glömt bort känslan av att vara smal.

Jag har inte alltid varit överviktig, inte heller kraftigt överviktig. Jag var betydligt smalare när jag växte upp, och när jag precis blev vuxen.

Tidigare har jag alltid kunnat minnas känslan av hur det var. Hur det kändes i kroppen. När jag satt ner, hur det var att ha en platt mage som inte veckades i valkar. Att få plats i alla stolar. Att sitta i någons knä utan besvär. Att ha för stora kläder. Att prova kläder i affärer och behöva hämta en mindre storlek.

Jag minns det inte nu. Det skrämmer mig. Jag minns bara hur det är att vara fet, trött, stor och i vägen. Det känns jättehemskt, verkligen. Är det här jag nu?

En snuvig uppdatering

Jag har legat däckad i en elak förkylning ett tag, därav ingen uppdatering på bloggen.

Trots att jag inte skrivit på länge är ni så otroligt många som kommer in hit varje dag. Många unika besökare, och ännu fler sidvisningar. Det är smickrande för mig, förstås, att ni vill läsa det jag skriver. Men det är en viktig signal också - det pratas inte om övervikt på det här sättet, men det finns uppenbarligen ett behov av att göra det.

Det, gör mig faktiskt inte bara glad, utan även ganska ledsen. Vi är så många som mår dåligt, och tycker illa om oss själva. Och så många som kämpar, men i det tysta.

Min förhoppning är att det inte ska behöva vara i det tysta längre. Jag hoppas att vi kan finna lite stöd i varandra här. Tack för alla fina kommentarer. Fortsätt skriva, ventilera, uppmuntra.

PS. Är du intresserad av att gästblogga här? Maila mig! DS.

Det är jag som är hon

Ibland låter det som ett skämt, när jag tänker på det. Att jag är fet. Att jag blev en sån som är fet. Att mina vänner har en fet kompis. Att min bror har en fet syster. Jag känner mig ju så himla normal. Alltså - jag känner mig absolut inte normalviktig, men jag känner mig som en så normal person. Men jag vet att jag inte är det.
Jag är "den feta".


(Obs: jag menar absolut inte att feta inte är normala personer. Men jag kan inte uttrycka känslan på något bättre sätt än så.)

Avstängda känslor

Jag skrev just i en kommentar att jag har svårt att känslomässigt ta in hur stor jag är. Intelligensmässigt har jag förstått det, jag vet precis om jag inte skulle få plats i en stol t ex, eller vilka kläder som passar osv. Men känslomässigt är det som att jag har en spärr inom mig som inte tar in det. Jag skjuter det ifrån mig. "Oj behövde jag ett till bälte på planet", ingen reaktion. "Oj är jag fetast av alla på mitt jobb", ingen reaktion.

Jag är inte en sån som ligger hemma och gråter över hur jag ser ut, men jag önskar egentligen att jag var det. Om jag verkligen kunde ta in det rent känslomässigt så kanske jag skulle "vakna upp"?

Därför att...

...jag har ju liksom en helt skev självbild. Jag vet det, innerst inne, men ändå kan jag bli så förvånad. Bland alla bilderna fanns också en liten film, där vi satt och larvade oss och sjöng. Och jag såg filmen, och hur fet jag är. Men det krockar med hur roligt jag hade. Jag minns ju hur kul det var att sitta där och larva sig och sjunga, och jag minns att jag trivdes, och jag gillade det och mig själv just i den stunden. Sen får jag se filmen, och det jag ser är verkligen inte en person som trivs och som borde trivas. Det är en fet person som borde vakna upp och inse det.

Förevigad

Jag sjunger i en kör. Igår satt vi hela kören tillsammans och tittade på bilder från vår körresa. Jag försöker verkligen tycka att det är kul, jag försöker tänka på det i ett större sammanhang. Men allt jag kunde tänka på var hur hemsk jag ser ut på bilderna, varför jag inte höll in magen mer, och faktiskt, varför jag ens var med. Jag vet att de accepterar mig som jag är, jag vet också att de gillar mig, men helst ville jag bara gå hem, krypa under täcket och aldrig visa mig mer.

Förändringar

På resan var jag på ett ställe där jag inte riktigt själv styrde över min dag. På egen begäran, förstås. Andra än jag själv bestämde var, när och hur mycket jag skulle äta. Det var jätteskönt! Jag längtade nästan aldrig efter något annat än det jag fick, vilket var vegetariskt mat och frukt. I början var jag hungrig nästan jämt, men kroppen vande sig snart. Jag gick ner lite i vikt, men det var inte den största vinsten.

Sen jag kom hem har jag fallit dit några gånger, och ätit för mycket och för dåliga grejer. Det väntade jag mig, när jag själv ska styra över min mat går det inte bra. Det vet jag. Men den stora vinsten är att jag inte gillar det. Jag blir mätt så himla fort. Och jag märker hur mycket sämre jag mår, känslomässigt, när jag överäter, än när jag inte gör det. Jag har märkt att mat kan fungera enbart som näringsintag. Visserligen ett lustfyllt sådant, men det kan faktiskt vara så att man endast äter för att man är hungrig och behöver energi.

Nu har inte det här lett till några svartvita förändringar över en natt. Jag köper fortfarande godis. Jag väljer fortfarande fel mat i personalmatsalen ibland. Men någonstans inom mig finns en känsla, som jag tydligt kan känna om jag tänker på den, att jag mår jättemycket sämre om jag proppar i mig fel grejer. Jag mår mycket bättre om jag följer ett normalt, balanserat matintag. Det är som att vinna på lotto, att ha den känslan. Nu gäller det att lyssna till den där inre känslan så ofta jag kan. Och att inte straffa mig själv eller känna mig besviken om jag glömmer bort att göra det. Det är värt ett försök.

Bältesproblematiken

Jag har, som sagt, varit på semester några veckor. Jag var i ett land på andra sidan jorden och vardagen såg helt annorlunda ut. Det var skönt, och givande.

På flygresan hem behövde jag för första gången någonsin ett förlängningsbälte till säkrehetsbältet. Jag har bävat för det länge, jag brukar alltid kämpa och dra in magen så mycket jag bara kan, för att slippa. Det är självklart inte bekvämt, men mindre skamligt. Den här gången kom flygvärdinnan och frågade mig redan innan jag hade hunnit prova om jag fick plats. "Nej jag tror inte det behövs", sa jag, men hon sa "jag tror det skulle vara bekvämare för dig". Som om det var den självklaraste saken i världen. Hon hade rätt, förstås. Det var mycket bekvämare att justera bältet som jag ville, än att sitta och hålla in magen under tolv timmars flygning. Och helt ärligt, jag trodde det skulle kännas värre. Jag trodde jag skulle skämmas som fan och vara ledsen flera timmar efteråt. Det var jag inte. Det gick bra. Känns lite som en vinst att det kändes bra, men det känns ändå skit att jag är så stor att jag behöver ett extra bälte.

Fler som har upplevt detta?