Jag lovar mig själv

Jag vet att jag inte skriver särskilt ofta.
Det känns som att jag upprepar mig.

Jag är fet, jag hatar det, jag hatar mig själv, jag hatar samhällsklimatet. Och så om igen. Jag är fet, jag hatar det... osv.

Har du som läser något önskemål om vad jag ska skriva om? Alla förslag är välkomna! Eller vill du gästblogga om dina egna känslor kring det här? Maila!

Det jag kan dela med mig av är att det har skett en liten förändring i mitt huvud. En fredagkväll för någon månad sedan satt jag i min soffa. Helt plötsligt hör jag mig själv säga - högt: Nej. Nu räcker det.

Jag kände i hela kroppen att nu räcker det med självhat. Det räcker med att sitta och önska att jag ska bli smal (och därmed lycklig) över en natt. Det räcker med att trycka ner mig själv mer än vad andra människor någonsin gjort.

Sagt och gjort, eller? Nu är jag lycklig och hälsosam och flera kilo lättare och fri från min ätstörning?

Inte. Förstås. Så enkelt är det inte. Men jag är lättare i sinnet, för jag ägnar inte lika stor tid till att nedvärdera mig själv. Jag försöker varje dag landa lite och känna att det här är ju jag. Jag. Mitt liv, min kropp. Rent praktiskt innebär det att jag faktiskt tänker bra saker om mig själv när jag ser mig i spegeln. Tittar på snyggbilder på mig själv (finns ju faktiskt flera stycken). Sitter en stund och bara gör mig själv medveten om att jag själv äger mina tankar och att jag väljer att göra dem positiva. Jag säger det till mig själv: välj nu. Välj det positiva.

Större delen av dagen blir jag fortfarande ordentligt påmind om det negativa, det räcker att gå in i en lunchrestaurang och sätta sig ner och äta. Och just därför vill jag fortsätta välja det positiva. Jag vill inte lova mig själv något jag inte kan hålla, att jag "måste" vara glad, positiv och peppande, alltid. Men jag kan lova mig själv att fortsätta försöka.