Att vara någon annan än den man ser ut som

Den här filmen såg jag idag. Det tycker jag att du också ska göra.

Tusen, miljoner ronder

Jag är trött. Så otroligt trött. Att dagligen, ständigt, i varje situation utföra kampen mot mig själv gör mig trött.

På ena sidan: hon i mig som tveklöst tycker att alla människor har samma värde. Att feta har samma rätt till existens som smala. Att ett samhälle berikas av olikheter och blir fattigare av konformitet. Att jag är en skön, härlig person. Att jag är snygg. Att min kropp är bra och fin. Att det här är jag, 100 procent jag, och bara jag. Att jag är BRA.

På andra sidan: hon som hatar den här kroppen. Som suger åt sig allas dömande blickar, som ser att ingen vill sätta sig bredvid mig på bussen. Som skäms så att jag vill sjunka genom jorden när jag får tränga mig förbi alla stolar på festen och tycker att det infinner sig en tystnad under tiden för att alla ser det men ingen säger något. Som tycker att jag lika bra kan gå hem och stänga in mig och aldrig mer gå ut. Som vill gå omkring med den där stora skylten ovanför huvudet som säger "under den här stora, hemska kroppen är jag skitbra". Som mer än något annat vill att någon man ska gilla mig, vilja träffa mig, men som innerst inne inte tror att någon sådan man finns.

Den här fajten pågår i mitt inre. Varje dag, varje minut. Jag går upp varje morgon och gör mitt bästa för att den första personen ska vinna. Jag gör det. Men ibland blir jag helt enkelt alldeles för trött.

Kampen mot mig själv

Ska på fest på lördag. Just den här festen är lite fancy och kräver nog klänning, men jag har så få klänningar. Eller nja, jag har ganska många i stilen skjortklänning (om ni vet vad jag menar), men inte "finare" klänningar. Så jag köpte en. Och den är så himla gullig. Jättefin.

På galgen alltså. På någon annan. Inte på mig.

Som vanligt kommer jag gå på festen och självklart kommer jag ha på mig den nyinköpta klänningen, men jag önskar så himla mycket att jag kunde känna mig fin i den. Lika fin som den är. Lika fin som jag önskar att jag var.

I have a dream

Jag funderar mycket på vad jag allra mest önskar. Tidigare har jag instinktivt svarat "att bli smal" på den frågan. Nu ligger de orden inte riktigt lika nära till på tungan längre. Jag önskar att jag ska tycka om mig själv, precis som jag är. Det önskar jag allra, allra mest av allt.

Jag tror nämligen att om man gör det, om jag lär mig att göra det, så slutar jag att behandla mig själv så här. Om jag kunde tycka om mig själv fullt ut så tror jag inte att jag skulle skada mig själv med maten, inte skulle ha en så hård inre domare, och inte skulle känna skam, skuld och förlust var och varannan dag.

Det vore en befrielse.

Peppen

Det här är en vräka ur sig-blogg. Vet inte varför jag känner för att poängtera det, men när jag promenerade hem längs vattnet idag, och solen sken så varmt att jag knäppte upp jackan och blundade och njöt, så slog det mig att jag inte skriver det här. Hur bra jag mår. Att jag mår bra. Jag är tillbaka i jobbet och ute ur depressionen. Jag älskar att jag bor där jag gör, jag älskar mina vänner och min familj. Jag har så otroligt många fina människor i mitt liv och jag får inspiration och glädjerysningar nästan varje dag.

Men det skriver jag inte om här. Här skriver jag om hatet. Ångesten. Problemen. Kampen. Det är viktigt, jag behöver få det ur mig. Jag behöver få uttrycka mig utan förbehåll.

Men jag vill att ni ska veta det också, att jag mår bra. Att jag är lycklig. Att jag har ett fantastiskt fint liv. Och jag hoppas att ni har det också.

Terapin, 4

Fy fan. Jag kan inte beskriva det bättre än så. Fy fan. Idag har jag mött någon som är avskyvärd i sitt sätt och sitt tänkande. Som ställer orimligt höga krav och dömer på förhand. Som har en illasinnad människosyn och som inte ger någon en chans.

Som säger:

Du duger inte förrän du är smal. Innan du går ner i vikt har du inget värde.

Du är äcklig och patetisk som sitter och drömmer om att bli omtyckt så som du ser ut nu.

Du kan lika bra ge upp för du kommer aldrig vinna den här kampen.

Du kommer att vara ensam hela livet om du inte blir smalare.

Fruktansvärt, visst? En avskyvärd person som man aldrig skulle vilja ha i sitt liv.

Jag har den i mig. Som en del av mig. Det är min inre domare och den är starkare än alla röster jag någonsin hört.

Idag fick jag känna på att medvetet ta fram domaren och kliva in i henne, prata som henne, tänka som henne. Jag hatade henne på en gång och mådde fysiskt illa av vetskapen om att hon är en del av mig, finns inom mig och har sådan makt över mig.

Jag vill göra allt jag kan för att få henne att dra så långt åt helvete det bara går.

Uppe i det blå

Jag tappade medvetenheten några dagar. Några dagar känns inte farligt, jag har i perioder gått utan den i flera år. Medvetet lagt bort medvetenheten. Ironiskt eller hur? Varför gör man så? Varför gör jag så? Vad är det jag försöker skydda mig själv från? Vad är det jag flyr ifrån? Jag funderar mycket på just det.

Idag kände jag det verkligen i kroppen. En rent fysisk känsla. "Kom tillbaka. Nu har du svävat iväg." I praktiken innebär det att jag ätit illa, undvikit att gå ut och hämta luft och energi, och stängt in mig istället för att söka kontakt när jag känt mig ensam.

Om jag landar lite mer i medvetenheten är alla känslor och beslut mycket mer närvarande. Idag känner jag fötterna på marken igen.