Bär det själv

Jag känner mig så himla ensam i det här med vikten. Jag pratar inte med någon av mina vänner om det här, och absolut inte med min familj. Min relation till min mamma är så djupt inrotad i matrelationsproblem att jag bara inte kan ta upp det med henne, jag vill inte heller. Jag har inte heller den relationen till övriga familjen att jag vill berätta.

Alla min vänner är mer eller mindre normalviktiga, några bär väl på något kilo för mycket men ingen lider av fetma som jag. Därför säger jag inget. Säger ingenting om hur jag mår, hur det känns, hur jag tänker. Inget om blodtrycket, inget om läkarbesöket.

Jag skulle tro att det skulle kunna fungera som en sporre och ett andningshål att berätta. Att någon vet. Att jag vill något annat. Nu kan jag inte fly, för nu vet någon liksom. Men skammen är för stor. Skammen att med ord sitta och prata om att jag låtit allt skena iväg och låtit maten ta över mitt liv är för stor.

Kanske vågar jag berätta för någon om blodtrycket och läkarbesöket. Kanske provar jag.

Tills dess är jag väldigt tacksam över bloggen och er som läser och kommenterar här. Ha en fin helg!

Andas ut, men tar nya tag

Allt såg bra ut. Alla prover var normala. Socker, kolesterol, blodfetter, sköldkörtel osv. Allt normalt. Så fantastiskt skönt, jag har verkligen varit orolig. Orolig för diabetes, orolig för allt möjligt. Han lät inte heller så orolig över blodtrycket, jag ska tillbaka om några veckor och kolla igen men han trodde inte det var någon fara. Skönt.

Däremot får jag noll respons gällande kampen med vikten. Nu pratade vi i telefon, och jag vågade vara lite kaxigare. Jag tog upp allt om att det är en mental kamp/störning som jag haft hela mitt liv, att jag faktiskt har försökt och försökt och att jag är motiverad, men att jag inte gått ner mer än ca 1 kilo i månaden, vilket är alldeles för lite och för långsamt eftersom jag har en så kraftig och hälsofarlig övervikt.

Det enda han hela tiden sa var att det är viktigt att jag är motiverad, och att jag måste motionera och tänka på min kost.

Det känns så dödfött. Hur får man en människa att förstå? En läkare? Vi avslutade i alla fall samtalet med att vi skulle ta upp det igen om några veckor, och jag sa att om inte han har erfarenhet och kunskap att hjälpa mig så kanske jag kan remitteras vidare till en terapeut, eller till överviktsenheten på Karolinska. Han sa ja, och att vi skulle prata om det när vi ses.

Mitt i allt, lite skratt

På provtagningen.

Sköterskan: vem är det du har på väskan?
Jag: va?
Sköterskan: på knappen där, vem är det? Är det Robbie Williams?
Jag: eh... nej, det är Justin Timberlake!

...

Jag: vissa saker blir man aldrig för gammal för!

En på varje axel

Och som vanligt reagerar min kropp på den här jobbiga eftermiddagen.

Hjärnan: straffa dig själv nu och ät inget mer på hela dagen, på flera dagar, så länge du kan.

Hjärtat: gå och köp allt onyttigt du kommer över, och häv i dig så mycket du bara kan.

Hos doktorn

Det är fortfarande för högt (145/95). Jag ska dit igen i morgon för provtagning, blodprov (bla socker och sköldkörtel) och urinprov.

Varje gång jag är hos doktorn lyckas jag hamna hos en AT-läkare. Jag förstår att de måste lära sig, skaffa sig erfarenhet, men det vore så skönt att hamna hos en erfaren person. Han var snäll och så, men det här är första gången i mitt liv jag överhuvudtaget vågar prata med en läkare om min övervikt. Därför hade det varit tryggare med en person med åtminstone någon erfarenhet av övervikt pga ätstörning.

Han var snäll och så, men när jag hade sagt att jag har försökt i nästan ett halvår och att ingenting händer, och att jag är motiverad men att det knappt känns som att det är värt det för jag går inte ner i vikt, så fick jag till svar att det beror ju på vad du äter och så. Och när du äter. Och jag har haft denna hopplösa känsla så många gånger, för det som ingen förstår som inte har varit i sitsen själv är att ingen vet så mycket om vad man ska äta, och när, och hur ofta, som en person som hela sitt liv har haft en störning till mat. Jag vet allt detta, det är inte det som är problemet. Problemet är att jag nu är i en akut hälsofarlig situation, och att mitt huvud fortfarande är helt jävla fucked up, som det har varit så länge jag kan minnas, och att jag verkligen, verkligen både vill och måste gå ner i vikt, men inte kan.

Problemet är också att jag knappt klarar av att börja prata ens utan att gråta. Vore det inte så så skulle jag naturligtvis sagt allt detta, att jag vet allt om vad jag bör och inte bör göra, och jag hade krävt att han lyssnade mer på min historia än bara att prata fysisk sjukdomshistorik. Men jag klarade inte det, jag hade fullt upp med att inte bryta ihop. Kanske klarar jag det nästa gång, när vi ses efter att proverna kommit tillbaka.

Positivt ändå: det var inte så akut att han direkt satte mig på blodtryckssänkande medicin. Det vill jag så långt det bara går undvika, har man en gång börjat kommer man inte ifrån den. Och: jag öppnade munnen för en läkare. Det var första gången. Heja mig.

Nu gråter jag mest för att det trots allt var en sådan ansträngning att gå dit, och för att jag i hela mitt liv alltid har varit och ska vara så förbannat stark och klara allt själv. Inte en människa tar jag hjälp av, och det blir så himla mycket att bära på ibland. Som idag.

Wish me luck

Ska alldeles strax till doktorn för att kolla blodtrycket. Är sanslöst nervös. I tankarna har jag haft stroke och hjärtproblem tusen gånger under den dryga vecka som gått sedan jag bokade tiden. Det är dessutom en läkare jag aldrig har träffat förut, jag har upplevt så många läkare som inte varit bra så jag hoppas verkligen att det här är en vettig person.

Drug of choice

Lyssnar på p3, som pratar om alkoholbruk och -missbruk. En oerhört modig och ärlig person ringer in och öppnar sitt hjärta rakt ut i direktsändning. Han berättar om hur han med lätthet dricker mellan 15 och 24 öl på en helg, hur han får minnesluckor och får dans på bardiskar och bråk med vakter återberättat för sig av kompisar dagen efter. Hur han har haft perioder då han inte dricker men att han då stannar hemma, han kan inte gå ut utan att dricka, känner sig spänd och kan inte slappna av då.

Och jag. Jag sitter och lyssnar och är så oändligt tacksam över att jag inte har problem med alkohol. Att jag faktiskt knappt tänker på alkohol, dricker ibland men inte särskilt ofta. Inte för att det är ett statement på något sätt, utan för att jag inte behöver alkohol. Det är gott, jag dricker ibland, men klarar mig bra utan och har också varit utan i långa perioder. Mer för att jag nästan glömmer att det finns, än att det har varit något medvetet beslut.

Sen kommer insikten som en skamsköljning, hela jag blir kall och kinderna blir röda.

Jag är visst missbrukare. Det vet jag. Jag är matmissbrukare. Jag har ingen rätt i världen att känna mig som en bättre människa än personen som ringde in och berättade om sina alkoholvanor. Mitt missbruk är möjligtvis lättare att dölja, men det är lika skamfullt, lika sjukt och lika ohälsosamt. Jag är inte ett dugg bättre, och har ingen som helst rätt att döma andra. Lättnaden över att inte ha drabbats av det ena, försvinner snabbt med insikten om det andra.

Sommaroro

Sommaren är min värsta tid på året. Jag älskar hur livet är på sommaren, alla är glada, man är förhoppningsvis ledig mycket, och mycket roligt händer. Men det är tungt att vara överviktig på sommaren.

Bada gör jag bara inte. Det finns inte en chans att jag visar mig för andra i baddräkt, inte ens för mina nära vänner. Det är svårt med sommarkläder, jeans är för varmt och kjol ger mest skavsår på insidan av låren. Det är också ganska osmidigt, det är tungt med kroppen och man blir lätt varm, det är inte busenkelt ett glida upp och ner från picknickfiltar utan att dra till sig uppmärksamhet, och med värme kommer behov av mindre kläder och att visa mer av sin kropp är inget man drömmer om.

Jag vill verkligen inte klaga, för det är mest av allt väldigt sorgligt. Sommaren var under många år min bästa tid på året, och nu bävar jag bara för den. Många, många år har jag tänkt "inte en till sommar som fet", men vi vet alla att det här är mycket svårare än man tror och att somrarna kommer och går utan att jag klarar att bli mindre.

Men jag hoppas verkligen på nästa sommar.

Tips

Titta in hos den här tjejen. En fin, varm och välskriven blogg om ett stort problem som alltför många bär på.

Att bryta en vana lika inbyggd som en reflex

Det svåraste är att vara sysslolös.

Jag har under många, många år ätit när jag varit uttråkad. Ätit när jag tittat på tv. Ätit när jag surfat på nätet. Ätit när jag har slappat. Helt enkelt när jag inte gjort något särskilt.

Och jag gillar att inte göra något särskilt. Jag gillar att slötitta på tv, att surfa, att läsa. Att slappa. Men det krävs just nu en ganska rejäl viljestyrka för att inte gå till affären, eller rota i skåpen, i jakt på något att äta.

Hur farligt är det, någon som vet?

Jag gick in på en toalett och grät hejdlöst efter läkarbesöket. Jag har aldrig haft några hälsoproblem på grund av övervikten, jag har alltid varit frisk, haft ett friskt och starkt hjärta osv.

Jag vet, tro mig, som jag vet, att fetma och övervikt har farliga och allvarliga konsekvenser för hälsan. Men att höra det på riktigt för första gången var hemskt. Jag blev så ledsen, arg, besviken på mig själv, på att jag är så här, är i den här situationen, har försatt mig i den.

Och jag blir arg på gud, eller vem det nu är som bestämmer, att jag skulle drabbas av detta nu. Nu när jag har bestämt mig. Nu när jag är motiverad. Nu när det faktiskt känns som att jag kan klara det.

Men mest av allt är jag orolig, förstås. Och går och kollar upp mitt höga blodtryck. På något sätt är det ju bra att det hände nu, att jag fick veta. Vet man kan man ju göra något åt det.

Omsvep

Övervikt är så tabubelagt och jag vet det, jag vet att det är tabubelagt även från andra hållet. Jag vet att det är svårt att bemöta även för normalviktiga (om vi nu ska använda det hemska ordet), man vill inte såra och inte trampa på några ömma tår.

Men igår var jag hos läkaren. I andra syften, förvisso, men mitt blodtryck var högt och hon upprepade gång på gång att det kan vara så/bör kollas upp om man är "lite rund".

Jag är inte lite rund. Jag är kraftigt överviktig. Jag vet om det, och även om jag inte vill att folk ska skrika fetto efter mig på stan, så vill jag att en läkare ska kunna vara rak och ärlig och använda sig av ord som inte förskönar.

Men jag förstår det ju också, hon vet inte vad hon ska säga kanske.

Följa John

Eftersom det uppdateras så oregelbundet här, kan jag tipsa er om att använda något verktyg för att få veta när det har skrivits något nytt, så slipper ni titta in och hålla koll (eller glömma bort att göra det). Ett exempel är Bloglovin'.

Rädd

Jag har haft beslutet inom mig ett bra tag.

Det har växt fram, hela året har det legat och grott för att växa sig starkare. Jag måste sluta äta så här. Jag vill sluta äta så här. Det känns bra att veta det, att jag på riktigt vill sluta. Jag vill välja mig själv och min hälsa.

Men trots beslutet är jag så rädd. Jag vågar inte. Vad händer om jag slutar? Äta och övervikt har varit hela mitt liv. Min identitet.

Jag vet inte hur jag ska våga lämna det.

Efter lång väntan

Svar på era frågor. Förlåt att det har dröjt!

Elna sa...
HejVad arbetar du med?Lena

Svar: hej! Jag arbetar på kontor, på en kundsupport på ett stort företag.

Anonym sa...
Är så sorgsen efter att läst allt det du skrivit. Att man kan lägga så stor betydelse på vad andra tycker eller kan tänkas tycka, när det egentligen inte betyder nåt. Det är ju ens egen attityd, ens eget sätt att ta saker som man kan välja och ska lägga betydelse på. Vad alla andra gör eller tycker kan man inte ta ansvar för, eller ta åt sig. Jag blir så paff varje gång jag ställs inför saker som jag "lär" mig att si och så ska det va. Som att jag inte har vett att skämmas över mina håriga ben. Tydligen ska man vara rakad. Jag som i alla år badat bland folk och inte fattat det.Undrar hur många jag skadat? ;)Nä jag får hejda mig här! :DTa hand om dig!Pia

Svar: jag kan förstå din reaktion, men många av oss har mönster inlärda från väldigt tidig ålder. Jag kan inte minnas en tid när jag inte funderade på hur jag uppfattades eller hur jag "skulle vara". I problematiken ligger förstås också att jag inte vill vara så här, vill inte se ut så här. Om jag trivdes med mig själv och med min storlek skulle jag förhoppningsvis inte bry mig lika mycket om vad folk tyckte. Jag bryr mig för att jag inte mår bra. Och mår inte bra för att jag bryr mig, antagligen.

Bea sa...
Jag är själv överviktig och känner igen mig i det du skriver att man t ex känner sig ful och oattraktiv p ga fetman. Jag har försökt en massa gånger att gå ner i i vikt men misslyckas gån på gång. Har du själv tänkt att fatta ett stort beslut att gå ner i vikt en gång för alla?

Svar: ja, jag har ofta tänkt den tanken. Jag har också gjort flera försök. Anledningen till att de har varit misslyckade försök tror jag är just för att det varit "ett stort beslut". För mig är det förödande att lägga så stort hopp, och krav, i en enda handling eller ett enda tillfälle, det gäller annat i livet också. Jag har varit expert på att ställa höga krav på mig själv, för att sedan förbanna och bestraffa mig själv när jag inte har lyckats. Alla misslyckas. Det är förstås normalt, mänskligt och ok. Det är däremot inte normalt att tro att man ska kunna gå igenom hela livet utan att misslyckas. Med det sagt, så tror jag inte att ett sådan beslut skulle fungera på mig, ni vet "1 maj ska jag sluta överäta helt och hållet, jag ska träna varje dag och aldrig mer äta onyttigt". Det är dömt att misslyckas. Det som jag däremot tror på, är att göra ett försök att varje dag försöka fatta ett vettigt beslut. Vad vill jag med den här dagen. Hur vill jag må. Hur vill jag känna mig när jag går och lägger mig på kvällen. En dag i taget, ett val där jag väljer mig själv och mitt välmående. Det är vad jag ska försöka med, vad jag vill försöka med.

Anonym sa...
Hejsan! Jag skulle vilja veta vad det absolut pinsammaste du varit med om relaterat till din kropp/vikt??? Jag har varit med om MYCKET...

Svara: hm, svår fråga. Jag tycker att det pinsammaste är när jag ser i folks blickar hur de tänker på min storlek. Det är som att de inte förväntat sig att jag är SÅ stor liksom. Annars minns jag förra sommaren hur jag var på en bar med enbart såna där höga barstolar, som hade armstöd också. Jag hade väldigt svårt att få plats, och det var jättejobbigt eftersom alla redan satt när jag kom och såg på mig när jag försökte klämma mig ner. Vad har du varit med om, något du vill berätta?

- Avalonia - sa...
Jag har läst din blogg till och från i ca ett år men aldrig lämnat någon kommentar. Att jag gör det nu beror på att jag själv precis startat en blogg och tänkte lägga in dig som en av de bloggar jag läser (hoppas det är okej). Vill bara säga att jag känner igen mig i så mycket av det du skriver!!

Svar: hoppas det går bra med bloggandet! Självklart får du länka.

Anonym sa...
Jag har alltid bantat och känt mej tjock, när jag vägde 60kg kände jag mej lika tjock som nu vid 99kg. Det har alltid suttit i hjärnan på grund av min barndom. Jag har vid 41 års ålder äntligen fatta att sluta plåga mej själv vilket jag gjort sen jag va typ 13år. Har nyss börjat med LKHF och mår jätte bra känner inte av något sug alls av något. Jag har känt och känner fortfarande exakt som du, tänker varje min på hur jag ser ut och att jag inte duger. Köpa kläder glöm de..suck Men nu är det nog med självplågeri, som man behandlar sig själv skulle man inte behandla sin värsta fiende ens, eller hur! Norrlänskan

Svar: Vad glad jag blir att du verkar må bättre och vara på en bra väg! Lycka till i fortsättningen också. Och hälsa norrland ;-)

Anonym sa...
Meeen, var har du tagit vägen? Hoppas att allt är bra. Saknar dina inlägg...

Svar: allt är bra, men jag har haft tuffa månader. Relationsstrul, problem på och med jobbet, och mycket som påverkat mig, min självkänsla och mitt ätande. Jag hoppas jag kan uppdatera oftare nu.

Tjockisen sa...
saknar också dina inlägg :(

Svar: tack, jag ska som sagt försöka skriva oftare.

Det går alldeles utmärkt att fortsätta fråga, om det är någon som undrar något.