Julia Skott skrev om den där personen inuti som man väntar på att den ska komma ut. Och att man då ska börja leva, göra allt det där man alltid drömt om.
Jag tänkte göra en lista över alla saker jag avstår från för att jag tycker att de ska göras av den personen som bor inuti. Allt jag avstår från men egentligen skulle vilja göra, allt jag avstår från för att jag är överviktig och för att jag hellre skulle vilja vara smal.
Det är sanslöst sorgligt med en sådan lista. Jag skriver den för att påminna mig själv. Insikten om att man missar att leva är jobbig, men det är bra att påminna sig själv om det så att man kommer ihåg att det är farligt att vänta på det där "sen". Det kanske aldrig kommer, och då har man missat allt. Såsom att:
1. åka på solsemester.
2. bada/simma.
3. gå på Gröna Lund och åka karuseller.
4. träffa nya människor.
5. gå på fest.
6. träffa killar.
7. tro på komplimanger.
8. klä mig i roligare kläder.
9. hänga med på events som go cart, klätterväggar osv som jobbet brukar ha.
10. träna bland andra människor.
11. gå på krogen.
12. söka mitt drömjobb/min drömutbildning.
(med reservation för eventuell påfyllning senare)
torsdag, maj 27, 2010
Att berätta eller inte
Det är mitt ständiga dilemma. Det gäller inte bara vikten, det gäller det mesta. Om jag tar på mig något, om jag ska genomföra något. Jag vill göra det själv och inte gärna berätta för andra förrän det är klart. När jag har något att berätta.
Det handlar så klart om att inte behöva erkänna misslyckanden. Det är så mycket enklare att bara berätta succéhistorier. Jag övar mig på detta hela tiden. Berättar när jag försöker ta igen gamla högskolepoäng men inte lyckas. Att jag sparar pengar till en resa men sedan inte ha råd att boka den. Det är oerhört jobbigt, men jag övar.
Förutom med vikten. Det går bara inte. Det är mitt livs misslyckande att jag som är så smart och insiktsfull blivit så här överviktig. (Återigen - jag dömer inte andra överviktiga människor på det här sättet. Inte "normal"-viktiga eller underviktiga heller. Intelligens sitter inte i kilon. Förutom när det gäller mig själv, tydligen.) Hur blev det så här? Det är skamfullt nog att behöva visa mig, att känna folks blickar att veta att de tänker på hur stor jag är. Speciellt de som känt mig länge, som även sett mig när jag vägde mindre.
Många gånger har jag försökt "ta tag" i vikten. Börjat träna, ändrat kosten, gått med i viktklubbar, ätit Reductil. Ingen av gångerna har jag berättat det för någon. Ett tag hade jag ju sambo och han blev något invigd, men jag grät hejdlöst de gånger vi pratade om det och kände hela tiden att jag behövde förklara mig om jag inte "lyckades". Som om att vara lyckad satt i hur många kilo jag gick ner, och misslyckandet i om de var för få.
Det har hänt något det här året. Jag har fått större respekt för mig själv och jag känner att en viktnedgång främst skulle handla om min ork och min hälsa än om lycka. Jag känner att det här inte är jag, att jag inte mår bra och att jag skulle vilja orka mera. Det är en stor förändring och jag är stolt över den. Frågan är bara hur jag går vidare.
Oavsett vilket sätt eller vilken metod jag väljer känns det som en omöjlighet att inte berätta för någon. Det enklaste vore så klart att berätta för vänner och familj varför jag inte dricker, varför jag gärna väljer själv vad och när jag vill äta osv. Eller kanske till och med varför jag inte äter alls (om vi nu pratar tillvägagångssätt som inkluderar pulverdiet, t ex). Enklast på så sätt att det direkt finns som vetskap hos alla och ingen behöver undra, och jag slipper ljuga.
Men inte bara enkelt. Jag vill verkligen inte ha följdfrågor. Jag vill inte behöva motivera, jag vill inte behöva uppdatera folk på hur det går. Jag VILL verkligen inte. Jag vill inte heller höra "ja men vad BRA att du tar tag i det här". Det är som att höra "jag har länge velat säga att du borde göra något åt det, men jag har inte vågat".
Troligtvis underskattar jag min omgivning, jag vet. De flesta skulle säkert vara stöttande på ett positivt sätt och det skulle säkert falla i glömska rätt snart. Folk vänjer sig. Men övervikt är en av de skamligaste sakerna som finns och det här är SVÅRT.
Jag vill bara göra det, och sen säga: nu är det gjort. Nog om det. Men jag tror inte det går. Jag tror tyvärr att det kräver öppenhet och kommunikation. Jag bävar.
Hur gör ni?
Det handlar så klart om att inte behöva erkänna misslyckanden. Det är så mycket enklare att bara berätta succéhistorier. Jag övar mig på detta hela tiden. Berättar när jag försöker ta igen gamla högskolepoäng men inte lyckas. Att jag sparar pengar till en resa men sedan inte ha råd att boka den. Det är oerhört jobbigt, men jag övar.
Förutom med vikten. Det går bara inte. Det är mitt livs misslyckande att jag som är så smart och insiktsfull blivit så här överviktig. (Återigen - jag dömer inte andra överviktiga människor på det här sättet. Inte "normal"-viktiga eller underviktiga heller. Intelligens sitter inte i kilon. Förutom när det gäller mig själv, tydligen.) Hur blev det så här? Det är skamfullt nog att behöva visa mig, att känna folks blickar att veta att de tänker på hur stor jag är. Speciellt de som känt mig länge, som även sett mig när jag vägde mindre.
Många gånger har jag försökt "ta tag" i vikten. Börjat träna, ändrat kosten, gått med i viktklubbar, ätit Reductil. Ingen av gångerna har jag berättat det för någon. Ett tag hade jag ju sambo och han blev något invigd, men jag grät hejdlöst de gånger vi pratade om det och kände hela tiden att jag behövde förklara mig om jag inte "lyckades". Som om att vara lyckad satt i hur många kilo jag gick ner, och misslyckandet i om de var för få.
Det har hänt något det här året. Jag har fått större respekt för mig själv och jag känner att en viktnedgång främst skulle handla om min ork och min hälsa än om lycka. Jag känner att det här inte är jag, att jag inte mår bra och att jag skulle vilja orka mera. Det är en stor förändring och jag är stolt över den. Frågan är bara hur jag går vidare.
Oavsett vilket sätt eller vilken metod jag väljer känns det som en omöjlighet att inte berätta för någon. Det enklaste vore så klart att berätta för vänner och familj varför jag inte dricker, varför jag gärna väljer själv vad och när jag vill äta osv. Eller kanske till och med varför jag inte äter alls (om vi nu pratar tillvägagångssätt som inkluderar pulverdiet, t ex). Enklast på så sätt att det direkt finns som vetskap hos alla och ingen behöver undra, och jag slipper ljuga.
Men inte bara enkelt. Jag vill verkligen inte ha följdfrågor. Jag vill inte behöva motivera, jag vill inte behöva uppdatera folk på hur det går. Jag VILL verkligen inte. Jag vill inte heller höra "ja men vad BRA att du tar tag i det här". Det är som att höra "jag har länge velat säga att du borde göra något åt det, men jag har inte vågat".
Troligtvis underskattar jag min omgivning, jag vet. De flesta skulle säkert vara stöttande på ett positivt sätt och det skulle säkert falla i glömska rätt snart. Folk vänjer sig. Men övervikt är en av de skamligaste sakerna som finns och det här är SVÅRT.
Jag vill bara göra det, och sen säga: nu är det gjort. Nog om det. Men jag tror inte det går. Jag tror tyvärr att det kräver öppenhet och kommunikation. Jag bävar.
Hur gör ni?
Vikten
Ok. Så jag vägde mig till slut. Det gick bra. Eller nä, själva vikten var inte bra. Den var högre än någonsin faktiskt. Men jag mådde inte dåligt av det. Jag konstaterade, och tänkte att det stämmer rätt bra in med mitt liv just nu och hur jag känner mig. Tänkte sedan inte så mycket på siffran utan vet att jag har tagit stora steg mot mental hälsa och att jag är starkare nu. Siffran togs in och fladdrade sedan förbi. Börjar jag kanske få en realistisk syn på min kropp?
tisdag, maj 18, 2010
En vanlig dag
Det här är ett inlägg till alla er som tror att feta inte vet om att de är just det, feta. Eller att feta inte vet precis hur stora de är.
Vaknar. Släpar mig trött till badrummet. När jag sitter på toaletten känner jag på min mage. Tänker på hur äcklig den är och hur jag önskar att den vore mindre. Går ut från badrummet. Börjar fundera på frukost. Tänker minituöst på vad jag borde äta, vad som är bra frukost och inte, om frukosten jag väljer är tillräckligt bra och vad den innehåller. Äter frukost. Är nöjd efteråt om den är nyttig. Förbannar mig själv om den inte är det.
Letar fram dagens kläder. Inget känns riktigt bra. Inget stämmer ihop med bilden i mitt huvud som visar hur jag skulle vilja vara klädd. Allt känns bara som ett taffligt försök. Väljer kläder, försöker slå bort tankarna som maler på om hur stora de är. Försöker att bara ta på mig byxorna med ett ben i taget som alla andra. Tittar mig i spegeln. Försöker hitta något jag tycker är i alla fall ok för att ha det som minnesbild under dagen.
Sminkar mig och gör i ordning håret. Det enda jag gör med lugn och ro i tankarna. Håret är inte överviktigt. Inte ansiktet så mycket heller. Känner mig nästan nöjd.
Går till bussen som ska ta mig till jobbet. Är noga med att välja ett säte som är ett ensitssäte. Vill absolut inte sitta bredvid någon om jag inte absolut måste. Hatar att göra det, jag kan inte slappna av för en sekund. Det innebär bara en plågsam resa där jag gör allt jag kan för att hålla in magen, armarna, allt, för att inte ta upp för stor plats och för att inte komma åt personen bredvid. Sitter jag ytterst sätter jag mig med en del av rumpan utanför. Hellre det än att störa den jag sitter bredvid.
Går av bussen, går mot jobbet. Känner mig då och då uttittad. Försöker titta tillbaka. Lyckas inget vidare, jag vill inte stirra och det finns inte tid eller mod till att bemöta blickar med ord.
Väl på jobbet sätter jag mig på min plats och sätter på datorn. Stolen är inte vidare bra, jag är egentligen för stor för den och armstöden skär in i sidorna. Det är inte särskilt bekvämt, men jag skulle aldrig drömma om att säga det till någon, eller be om en annan stol. Aldrig i livet. Jag står ut.
Börjar jobba och fixa med mitt. Sitter i öppet kontorslandskap och gör allt för att hålla in magen och sträcka på mig när det passerar människor. Vill inte att de ska se min tjocka mage, i profil dessutom, när jag sitter ner. Drar i tröjan för att den inte ska sitta så tajt.
Dags för lunch. Funderar på vad jag ska äta och vad som är "ok" att äta. Vad åt jag igår, vad ska jag äta ikväll? Väl på lunchstället köper jag bara något som är vanlig mat och som är accepterat som någorlunda nyttigt. Skulle aldrig utsätta mig för att äta något som INTE är nyttigt. Ingen ska se mig med en pizza. Ingen ska få tänka "klart hon som är så stor äter pizza".
Tillbaka på jobbet. Har ett möte med några jag inte träffat förut. Är lite nervös, tycker inte om att visa mig för människor jag inte känner. Anstränger mig för att vara glad och trevlig så att de ska lägga märke till det och inte till min storlek. Försöker återigen sitta så att jag inte ser så stor ut.
Dags att gå hem, hoppa på bussen igen. Samma som på morgonen. Sitter själv eller väljer att stå. Sjunker oftast in i en bok eller i musik för att slippa tänka på att det faktiskt finns människor runt omkring mig. Trivs bäst med att vara själv, eller med personer jag känner väl.
På vägen hem passerar jag affären för att handla mat. Är noga med att ha en bra blandning av varor i varukorgen. Väljer jag något mindre nyttigt kompenserar jag det med något nyttigare. Köper jag något som jag vet att jag absolut inte borde pågår ett ständigt försvarstal i mitt huvud. Är beredd att i vilken sekund som helst försvara mitt inköp (som om någon skulle säga något): "vi ska ha filmkväll några stycken".
Kommer hem, och byter direkt om till bekvämare kläder som t ex mysbyxor eller leggings. Äter mat. Samvetet efteråt styrs helt av nyttighetsgraden. Äter jag något mer senare på kvällen, efter maten, gör jag det samtidigt som jag förbannar mig själv. Duschar kanske, och när jag smörjer in mig efteråt suckar jag över bristningar och celluliter. Undviker att titta mig i spegeln.
Går och lägger mig, och tänker innan jag somnar: "om jag ligger på rygg känns i alla fall magen plattare".
Vaknar. Släpar mig trött till badrummet. När jag sitter på toaletten känner jag på min mage. Tänker på hur äcklig den är och hur jag önskar att den vore mindre. Går ut från badrummet. Börjar fundera på frukost. Tänker minituöst på vad jag borde äta, vad som är bra frukost och inte, om frukosten jag väljer är tillräckligt bra och vad den innehåller. Äter frukost. Är nöjd efteråt om den är nyttig. Förbannar mig själv om den inte är det.
Letar fram dagens kläder. Inget känns riktigt bra. Inget stämmer ihop med bilden i mitt huvud som visar hur jag skulle vilja vara klädd. Allt känns bara som ett taffligt försök. Väljer kläder, försöker slå bort tankarna som maler på om hur stora de är. Försöker att bara ta på mig byxorna med ett ben i taget som alla andra. Tittar mig i spegeln. Försöker hitta något jag tycker är i alla fall ok för att ha det som minnesbild under dagen.
Sminkar mig och gör i ordning håret. Det enda jag gör med lugn och ro i tankarna. Håret är inte överviktigt. Inte ansiktet så mycket heller. Känner mig nästan nöjd.
Går till bussen som ska ta mig till jobbet. Är noga med att välja ett säte som är ett ensitssäte. Vill absolut inte sitta bredvid någon om jag inte absolut måste. Hatar att göra det, jag kan inte slappna av för en sekund. Det innebär bara en plågsam resa där jag gör allt jag kan för att hålla in magen, armarna, allt, för att inte ta upp för stor plats och för att inte komma åt personen bredvid. Sitter jag ytterst sätter jag mig med en del av rumpan utanför. Hellre det än att störa den jag sitter bredvid.
Går av bussen, går mot jobbet. Känner mig då och då uttittad. Försöker titta tillbaka. Lyckas inget vidare, jag vill inte stirra och det finns inte tid eller mod till att bemöta blickar med ord.
Väl på jobbet sätter jag mig på min plats och sätter på datorn. Stolen är inte vidare bra, jag är egentligen för stor för den och armstöden skär in i sidorna. Det är inte särskilt bekvämt, men jag skulle aldrig drömma om att säga det till någon, eller be om en annan stol. Aldrig i livet. Jag står ut.
Börjar jobba och fixa med mitt. Sitter i öppet kontorslandskap och gör allt för att hålla in magen och sträcka på mig när det passerar människor. Vill inte att de ska se min tjocka mage, i profil dessutom, när jag sitter ner. Drar i tröjan för att den inte ska sitta så tajt.
Dags för lunch. Funderar på vad jag ska äta och vad som är "ok" att äta. Vad åt jag igår, vad ska jag äta ikväll? Väl på lunchstället köper jag bara något som är vanlig mat och som är accepterat som någorlunda nyttigt. Skulle aldrig utsätta mig för att äta något som INTE är nyttigt. Ingen ska se mig med en pizza. Ingen ska få tänka "klart hon som är så stor äter pizza".
Tillbaka på jobbet. Har ett möte med några jag inte träffat förut. Är lite nervös, tycker inte om att visa mig för människor jag inte känner. Anstränger mig för att vara glad och trevlig så att de ska lägga märke till det och inte till min storlek. Försöker återigen sitta så att jag inte ser så stor ut.
Dags att gå hem, hoppa på bussen igen. Samma som på morgonen. Sitter själv eller väljer att stå. Sjunker oftast in i en bok eller i musik för att slippa tänka på att det faktiskt finns människor runt omkring mig. Trivs bäst med att vara själv, eller med personer jag känner väl.
På vägen hem passerar jag affären för att handla mat. Är noga med att ha en bra blandning av varor i varukorgen. Väljer jag något mindre nyttigt kompenserar jag det med något nyttigare. Köper jag något som jag vet att jag absolut inte borde pågår ett ständigt försvarstal i mitt huvud. Är beredd att i vilken sekund som helst försvara mitt inköp (som om någon skulle säga något): "vi ska ha filmkväll några stycken".
Kommer hem, och byter direkt om till bekvämare kläder som t ex mysbyxor eller leggings. Äter mat. Samvetet efteråt styrs helt av nyttighetsgraden. Äter jag något mer senare på kvällen, efter maten, gör jag det samtidigt som jag förbannar mig själv. Duschar kanske, och när jag smörjer in mig efteråt suckar jag över bristningar och celluliter. Undviker att titta mig i spegeln.
Går och lägger mig, och tänker innan jag somnar: "om jag ligger på rygg känns i alla fall magen plattare".
måndag, maj 17, 2010
Om jag bara...
“I call it the lottery effect,” says dietitian Keith Ayoob, associate clinical professor of pediatrics at the Albert Einstein College of Medicine of Yeshiva University. “People think that ‘if only’ they won the lottery, life would be perfect. People who want to lose weight think the same thing.”
Huvudet på spiken? Läs mer här.
(Tipstack till Julia.)
Huvudet på spiken? Läs mer här.
(Tipstack till Julia.)
Släpp ut dig själv
Man kan tycka att Julia Skott är det/den enda jag bloggar om just nu, men för mig känns detta som en form av revolution. Hon gör precis det jag önskar att jag orkade och visste hur. Hon för en debatt och hon gör det välformulerat och välriktat. Tydligt och lättförståeligt. Och hon har. så. rätt.
Tidgare hörde jag henne prata i Morgonpasset helg och jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, men det är som att hon säger allt det jag längtat efter. Hon claimar allas rätt till levnadsglädje och utrymme och hon gör det utan att det blir snyftigt. Allt för ofta blir det snyftigt, nämligen (förståeligt), men slagkraften blir hårdare utan snyft tror jag.
I Morgonpasset och i sitt senaste blogginlägg tar hon upp det som jag tror är själva kärnfrågan: att inte tycka att man är värd att leva fullt ut. Att vänta på ett sen. Känner du igen dig? Läs. Lyssna på Julia. Nu jävlar lever vi.
När man säger att inuti varje tjockis finns en smal person som vill ut, så är det som att säga att det finns någon annan inuti dig. Någon annan än den du är nu. Och det är en känsla som så många har, oavsett faktisk vikt — att det finns någon annan inuti en som ska komma ut, och då.
Då kommer du både klara av och vara värd alla de där sakerna du inte vågar eller vill göra nu. Då kommer du att förtjäna kärlek och erkännande och bra jobb och snygga kläder, då kommer du att våga vara rolig och synas och ta för dig — eller vad det nu är som du inte tycker att du förtjänar eller vågar nu.
Sanningen är för det första förstås att du kommer inte bli en annan människa om du går ner i vikt (eller fixar näsan, för den delen, eller vad det nu kan vara). Du kan kanske våga göra vissa saker du inte ville förut, för att du känner dig lite mer bekväm i din kropp eller lite mindre orolig för vad folk kommer tänka. Men över lag kommer du inte bli en helt annan, ny och modigare och ballare mänska varken om fem eller femtio kilo.
Och för det andra, och jag vet inte hur högt jag kan skrika det här: Du förtjänar alla de där sakerna nu. Du är värd kärlek och lycka och vänner och bra jobb och snygga kläder, du är värd att försöka våga saker som gör dig rädd — och att slippa försöka. Oavsett hur du ser ut, om du är tjock eller smal, nöjd eller missnöjd, så är du VÄRD allt du vill ha. Det betyder givetvis inte att du är garanterad det, men du ska inte låta varken världen eller dig själv övertyga dig om att du inte är värd det — eller att du kan bli värd det bara du gör en viss sak.
Jag blir så oerhört ledsen när jag tänker på alla som inte lever nu, inte lever och njuter och tar för sig nu, för att de väntar på livet de egentligen förtjänar, livet som ska komma sen, livet som den där andra inuti ska få leva.
Inuti dig finns du. Släpp ut dig själv om du inte redan gjort det, och lev.
Tidgare hörde jag henne prata i Morgonpasset helg och jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, men det är som att hon säger allt det jag längtat efter. Hon claimar allas rätt till levnadsglädje och utrymme och hon gör det utan att det blir snyftigt. Allt för ofta blir det snyftigt, nämligen (förståeligt), men slagkraften blir hårdare utan snyft tror jag.
I Morgonpasset och i sitt senaste blogginlägg tar hon upp det som jag tror är själva kärnfrågan: att inte tycka att man är värd att leva fullt ut. Att vänta på ett sen. Känner du igen dig? Läs. Lyssna på Julia. Nu jävlar lever vi.
När man säger att inuti varje tjockis finns en smal person som vill ut, så är det som att säga att det finns någon annan inuti dig. Någon annan än den du är nu. Och det är en känsla som så många har, oavsett faktisk vikt — att det finns någon annan inuti en som ska komma ut, och då.
Då kommer du både klara av och vara värd alla de där sakerna du inte vågar eller vill göra nu. Då kommer du att förtjäna kärlek och erkännande och bra jobb och snygga kläder, då kommer du att våga vara rolig och synas och ta för dig — eller vad det nu är som du inte tycker att du förtjänar eller vågar nu.
Sanningen är för det första förstås att du kommer inte bli en annan människa om du går ner i vikt (eller fixar näsan, för den delen, eller vad det nu kan vara). Du kan kanske våga göra vissa saker du inte ville förut, för att du känner dig lite mer bekväm i din kropp eller lite mindre orolig för vad folk kommer tänka. Men över lag kommer du inte bli en helt annan, ny och modigare och ballare mänska varken om fem eller femtio kilo.
Och för det andra, och jag vet inte hur högt jag kan skrika det här: Du förtjänar alla de där sakerna nu. Du är värd kärlek och lycka och vänner och bra jobb och snygga kläder, du är värd att försöka våga saker som gör dig rädd — och att slippa försöka. Oavsett hur du ser ut, om du är tjock eller smal, nöjd eller missnöjd, så är du VÄRD allt du vill ha. Det betyder givetvis inte att du är garanterad det, men du ska inte låta varken världen eller dig själv övertyga dig om att du inte är värd det — eller att du kan bli värd det bara du gör en viss sak.
Jag blir så oerhört ledsen när jag tänker på alla som inte lever nu, inte lever och njuter och tar för sig nu, för att de väntar på livet de egentligen förtjänar, livet som ska komma sen, livet som den där andra inuti ska få leva.
Inuti dig finns du. Släpp ut dig själv om du inte redan gjort det, och lev.
torsdag, maj 13, 2010
Att väga sig
Jag har köpt en våg. Den är ny, fin och rosa. Jag äger en våg sedan tidigare men den är gammal och fungerar inte riktigt. Så jag köpte en ny.
Nu ligger den på golvet och är blank och rosa och antagligen väntar den på att väga något. Exempelvis mig. Det är ingen lätt sak detta. Jag väger mig nästan aldrig. Det är klassisk förnekelse förstås. Jag vill inte veta. Samtidigt känner jag min kropp så pass väl att jag vet om jag går upp eller ner i vikt, och står jag still känner jag inte riktigt någon anledning till att kliva upp på vågen. Men jag borde nog. Jag borde nog göra det då och då och ta in siffran som står där.
Och därför står den där nu. Rosa, blank och fin. Vi får se om jag vågar kliva upp på den snart.
Nu ligger den på golvet och är blank och rosa och antagligen väntar den på att väga något. Exempelvis mig. Det är ingen lätt sak detta. Jag väger mig nästan aldrig. Det är klassisk förnekelse förstås. Jag vill inte veta. Samtidigt känner jag min kropp så pass väl att jag vet om jag går upp eller ner i vikt, och står jag still känner jag inte riktigt någon anledning till att kliva upp på vågen. Men jag borde nog. Jag borde nog göra det då och då och ta in siffran som står där.
Och därför står den där nu. Rosa, blank och fin. Vi får se om jag vågar kliva upp på den snart.
onsdag, maj 12, 2010
Ventilen
När jag började den här bloggen handlade väldigt mycket om att få uttrycka känslor av sorg att vara överviktig. Det kändes som att hela världen utgick från att överviktiga inte har känslor utan får pratas om och till hur som helst, utan respekt. Jag ville ha stora skyltar ovanför mitt huvud där det stod INUTI ÄR JAG OCKSÅ SMAL och JAG ÄR SNYGG OCH BRA - EGENTLIGEN.
Det var ett behov jag hade. En psyko skulle precis just nu fråga om jag ser att behovet av att få andra att förstå det egentligen var ett behov att få mig själv att förstå det och ja - självklart är det så. Jag behövde uttrycka saker som jag inte hade vågat säga till någon. Jag hade övertygat mig själv att jag inte hade något värde och jag ville anropa världen och våga börja tro på att jag visst hade det.
Well, mission accomplished. Typ. Jag har fått uttrycka sorg. Jag har fått veta att jag inte är ensam. Jag har börjat förstå att jag kan välja själv vad som ger mig värde, jag behöver inte välja de personer som anser att överviktiga är mindre värda. Det är otroligt häftigt med hjärnan. Och med insikt, känslor. Dels hur allt hänger ihop, men också hur man faktiskt utvecklas och lär sig saker längs vägen.
Oavsett vilket fortsätter jag blogga. Hur det utvecklas återstår att se, men fortsätter gör jag.
Det var ett behov jag hade. En psyko skulle precis just nu fråga om jag ser att behovet av att få andra att förstå det egentligen var ett behov att få mig själv att förstå det och ja - självklart är det så. Jag behövde uttrycka saker som jag inte hade vågat säga till någon. Jag hade övertygat mig själv att jag inte hade något värde och jag ville anropa världen och våga börja tro på att jag visst hade det.
Well, mission accomplished. Typ. Jag har fått uttrycka sorg. Jag har fått veta att jag inte är ensam. Jag har börjat förstå att jag kan välja själv vad som ger mig värde, jag behöver inte välja de personer som anser att överviktiga är mindre värda. Det är otroligt häftigt med hjärnan. Och med insikt, känslor. Dels hur allt hänger ihop, men också hur man faktiskt utvecklas och lär sig saker längs vägen.
Oavsett vilket fortsätter jag blogga. Hur det utvecklas återstår att se, men fortsätter gör jag.
Haka på diskussionen, gör din röst hörd!
Jag vill fortsätta tipsa om Julia Skott också. Det är något viktigt som händer just nu, tjockisdiskussionen har lyfts fram och upp med hjälp av just Julia och bl a Jumbled Words. Och de hörs. De har många läsare och de skapar debatt. Det är så oerhört viktigt.
Idag har Julia skrivit om BMI. LÄS det här, är ni snälla. BMI är skapat av en statistiker och inte en vikt-/hälsoexpert. Det är viktigt att veta. Jag antar att jag inte är ensam om att ha mötts av miniräknare och bmi-uträknande istället för blodvärdesprat hos doktorn.
I det här inlägget skriver hon om skuldbeläggandet i att vara fet. Jag känner igen mig så mycket att det hugger till i hjärtat. Din uppgift som kvinna är att vara vacker och behagfull, det är det du duger till och det är det du ska göra. Sen underkännandet: Och inte ens det klarar du av. Du är misslyckad som kvinna för att du inte klarar av det som är din roll. Jag har aldrig hört det beskrivas bättre. Utom möjligtvis i kommentarerna. De är många, men väl värda att läsas:
"Annan" skriver
Annan // 5 maj, 2010 vid 10:21 e m
Jag lyssnade på Hallå P3 om fetma idag på väg hem och blev så SJUKT provocerad av det där tredjepersonsperspektivet dom la an. Alltså: frågan var ställd som ”ska vi låta tjockisar får vara nöjda”. Det var ett så uppenbart tilltal till dom normala, till icke-tjockisarna, att mänskor inom ett acceptabelt BMI skulle säga vad dom tycker om dom som brer ut sig.
Varför ska min kropp inte få vara min egen bara för att jag är tjock? Varför måste den problematiseras? Det blir ett sorts dubbelt objektifierande, dels som kvinna, dels som tjockis: hela världen säger att den kroppen du har, den är inte din. Den är vår. Att ta på, att ställa krav på, att skambelägga och att äcklas av. Vem JAG uppfattar att jag är — snygg, kompetent, skicklig, driven, smart, sexig — etc, det spelar ingen roll, för min kropp är inte min att definiera.
Håller du med? Gör din röst hörd. De med erfarenhet talar bäst.
Idag har Julia skrivit om BMI. LÄS det här, är ni snälla. BMI är skapat av en statistiker och inte en vikt-/hälsoexpert. Det är viktigt att veta. Jag antar att jag inte är ensam om att ha mötts av miniräknare och bmi-uträknande istället för blodvärdesprat hos doktorn.
I det här inlägget skriver hon om skuldbeläggandet i att vara fet. Jag känner igen mig så mycket att det hugger till i hjärtat. Din uppgift som kvinna är att vara vacker och behagfull, det är det du duger till och det är det du ska göra. Sen underkännandet: Och inte ens det klarar du av. Du är misslyckad som kvinna för att du inte klarar av det som är din roll. Jag har aldrig hört det beskrivas bättre. Utom möjligtvis i kommentarerna. De är många, men väl värda att läsas:
"Annan" skriver
Annan // 5 maj, 2010 vid 10:21 e m
Jag lyssnade på Hallå P3 om fetma idag på väg hem och blev så SJUKT provocerad av det där tredjepersonsperspektivet dom la an. Alltså: frågan var ställd som ”ska vi låta tjockisar får vara nöjda”. Det var ett så uppenbart tilltal till dom normala, till icke-tjockisarna, att mänskor inom ett acceptabelt BMI skulle säga vad dom tycker om dom som brer ut sig.
Varför ska min kropp inte få vara min egen bara för att jag är tjock? Varför måste den problematiseras? Det blir ett sorts dubbelt objektifierande, dels som kvinna, dels som tjockis: hela världen säger att den kroppen du har, den är inte din. Den är vår. Att ta på, att ställa krav på, att skambelägga och att äcklas av. Vem JAG uppfattar att jag är — snygg, kompetent, skicklig, driven, smart, sexig — etc, det spelar ingen roll, för min kropp är inte min att definiera.
Håller du med? Gör din röst hörd. De med erfarenhet talar bäst.
Som det är, bara
Jag tycker det är jobbigt just nu att inget liksom bara kan få vara. Vara ifred, utan värderingar, onda och goda tankar, måsten, kamp eller sorg.
Jag är tjock.
Jag har dålig kondis.
Jag tar inte hand om mig själv särskilt bra just nu.
Kan det inte bara få vara så? Kan det inte räcka med det konstaterandet?
Jag är tjock.
Jag har dålig kondis.
Jag tar inte hand om mig själv särskilt bra just nu.
Kan det inte bara få vara så? Kan det inte räcka med det konstaterandet?
Missnöje = dåligt startskott
Linna Johansson är en mycket bra och klok bloggare som bl a har en träningsskola. Det finns många bra tips där men idag har hon skrivit det inlägg som slagit an mest i mig. Det handlar om att inte låta missnöje vara starskottet för träning.
Jag har bara en invändning mot missnöje: Låt det inte utgöra själva startskottet på din träningssatsning. För det kommer inte att bära dej särskilt långt. En gång eller två kan du kanske ta dej ut och springa på rent missnöje – men sen brukar det ta stopp. Varför då? För att träning kräver insatser. Alldeles särskilda insatser. Träning kräver att du intresserar dej för din kropp, lyssnar på den, bryr dej om den. Att du tänker: jag vill göra det här för den. Inte mot den. En kropp du alls inte tycker om, kommer du inte att förmå investera särskilt mycket tid och intresse i. En kropp du inte tycker om kommer du inte göra nåt för. Bara mot. Och mot blir hemskt tråkigt väldig snabbt.
Läs hela Linnas inlägg här.
(Tipstack till Elin Grelsson.)
Jag har bara en invändning mot missnöje: Låt det inte utgöra själva startskottet på din träningssatsning. För det kommer inte att bära dej särskilt långt. En gång eller två kan du kanske ta dej ut och springa på rent missnöje – men sen brukar det ta stopp. Varför då? För att träning kräver insatser. Alldeles särskilda insatser. Träning kräver att du intresserar dej för din kropp, lyssnar på den, bryr dej om den. Att du tänker: jag vill göra det här för den. Inte mot den. En kropp du alls inte tycker om, kommer du inte att förmå investera särskilt mycket tid och intresse i. En kropp du inte tycker om kommer du inte göra nåt för. Bara mot. Och mot blir hemskt tråkigt väldig snabbt.
Läs hela Linnas inlägg här.
(Tipstack till Elin Grelsson.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
