Nervös

Idag ska jag till ätstörningsenheten för en intervju. Det är en grundlig genomgång av allt möjligt och den tar en och en halv timme. Jag är så nervös att jag vill kräkas. Jag vill inte gå dit. Allt i min kropp säger att jag ska stanna hemma, att jag ska banga. Allt i mitt huvud säger att jag ska gå. Jag kommer så klart gå, jag är inte den som avbokar i sista stund. Men om jag bara kunde slippa magontet, illamåendet och den sanslösa nervositeten...

Ätstörningsenheten

En tjej smal som en sticka går in genom porten. Det är så jag vet att jag kommit rätt. En sanslöst snygg kille tar emot mig i receptionen och är precis som vanligt. Jag tycker det känns konstigt, att han fipplar med datorn och är helt vanlig. Det är ett mycket ovanligt ställe. Överallt sitter anslag om anhöriggrupper och vårdkontakter. Annars nästan kliniskt rent och stängda dörrar. Jag får träffa en överläkare som är lätt som en fluga och nästan lite tyst och osäker. Först, sen skiner hennes erfarenhet igenom.

Och jag, jag känner först nästan ingenting när jag berättar. Jag har ältat detta så mycket i mitt huvud vid det här laget, och pratat om det med läkare och terapeuter. Jag berättar men utan något riktigt engagemang. Hon berättar hur de jobbar. Jag berättar hur det är, hur det har varit. Sen frågar hon vad som behövs för att jag ska förändra mitt liv. Vad jag skulle behöva för att göra en förändring. Inte en livsomvälvande förändring, men att till exempel röra på mig någon gång i veckan. Och jag vet inte. Jag vet bara inte.

(Jag har ställt mig den frågan så många gånger det senaste året, och min terapeut frågade samma sak förra veckan.

Du har ju kunskapen. Jag tror att du har viljan också. Du vet vad du behöver för att må bra och du vet hur du skulle kunna gå till väga. Ändå gör du det inte. Varför?

Och jag frågar mig själv, ofta. Varför GÖR jag det bara inte?)

Jag gråter och säger att jag inte vet. Hon säger att jag inte behöver veta. Och berättar om ett test vi ska göra nästa gång vi ses, vi bokar en ny tid. Jag går därifrån och är helt tom. Tom men rödgråten. Känner mig inte lättad. Känner mig inte sorgsen. Känner mig bara... tom.