Modigt, starkt och viktigt. Läs.

Att ha en ätstörning är i alla högsta grad att vara i en speciell livssituation. Ändå föds normer och normalitet även ur detta. Det finns text book-exempel på personer med ätstörningar, och precis som vi alla, alla, kategoriserar människor runt omkring oss och placerar dem i fack, gör vi det även med personer med ätstörningar. Visst?

Urtypen för personer med ätstörning:

1. ung tjej med anorexia

2. ung tjej med bulimi

Men vad händer med alla andra? Alla de som mår så förbannat jävla dåligt, men inte kvalificerar in under varken ettan eller tvåan? Som inte bara mår skit över att relationen till mat är helt söndertrasad, utan också av att inse att de inte uppfyller kraven, inte är så som en person med ätstörningar "ska vara".

Jag har aldrig varit varken bulimiker eller anorektiker. Jag har överätit och haft en störd relation till mat och till min kropp så länge jag kan minnas. Har alltid, alltid hatat min kropp och alltid, alltid använt mat till i princip allt förutom det den är tänkt till - näring. Jag har också alltid känt att jag inte passar in i ätstörningsmallen. Spyr man inte har man ingen ätstörning. Svälter man inte har man ingen ätstörning.

Just för personer med min "typ" av störning börjar det bli bättre. Pratar man med en professionell person idag vet de för det mesta vad man pratar om. Jag är ju dessutom tjej. Det är accepterat som tjej att prata om saker, att öppna sig, att må dåligt, att ha en dålig relation till sin kropp.

Jag kan inte ens tänka mig hur det är att bära på detta som kille. Killar förväntas inte ha ätstörningar. Inte heller att må dåligt. En som vet hur det är, är den här killen. Han är dessutom en fantastisk skribent. Läs honom. Nu.

Inte just idag, men snart

Jag återkommer. Om ett tag. Med uppdatering om vad jag har haft för mig de senaste månaderna. Och med svar på era frågor, förstås!