Vikt dåligt mått på hälsa

Läs den här bloggen. Läs den sedan igen. För oss som alltid haft ett stört ätande är det svårt att ta in, men jag tror på affirmationer här: om man fortsätter upprepa det så kanske hjärnan fattar det till slut.

Hälsa är mer än en siffra.

Rakt och ärligt

Jag var på en offentlig toalett igår. När jag stod och tvättade händerna stod även två barn där och väntade på sin mamma som använde toaletten. Flickan var ungefär 7 år och pojken ungefär 3.

Flickan: vad heter du?
Jag: [säger vad jag heter]
Flickan: vilket vackert namn.
Jag: tack! Vad heter ni?
Flickan: jag heter Sofia och han heter Alex.
Jag: det var också fina namn!
Pojken: [säger något som inte hörs].
Flickan: ssch!
Flickan: han sa något busigt nu, men det ska inte du behöva höra.
Jag: det kan jag väl aldrig tro att han är busig! (skämtar lite)
Pojken: jag sa att du är en tjockis!
Flickan: men tyst! Och till mig: alltså du ska inte behöva höra det.
Jag: men det är ok.
Pojken: du ÄR ju tjock.
Jag: ja precis, det är jag ju. Det är ok att du säger det för det är jag ju.

Vid det här laget kommer barnens mamma ut och både mamman och flickan ursäktar sig flera gånger och skäller på pojken.

Efteråt var jag allra mest ledsen över att ett litet barn, flickan alltså, känner ett ansvar över att inte såra någons känslor! Det är så klart fint på ett sätt men som sjuåring ska man väl inte behöva tänka på vad vuxna behöver och inte behöver höra? Det gjorde ont i mig för att jag kände igen mig, i den åldern var jag hela tiden orolig över att människor var ensamma eller ledsna, och jag gjorde vad jag kunde för att ingen skulle behöva må dåligt. Det är ett väldigt stort ansvar att bära när man är så liten.

Vad gäller den lilla pojken tycker jag inte att hans ord eller reaktion är konstiga alls. För mig är det väldigt konstaterande och inte på något sätt värderande, det gör det enkelt att bemöta. Jag är ju tjock, och jag tycker att hindrandet av att få uttrycka det är vad som skapar skambeläggande och låga värderingar runt det faktumet.

Remissen

Jag fyllde i den där remissen mer ärligt än jag någonsin uttryckt mig tidigare gällande maten. Usch, det var jättejobbigt. Hur äter du? Hur mycket tänker du på mat? Men det var så skönt att vara ärlig! Jag tror inte jag har varit helt ärlig om det i något sammanhang, inte ens i terapi. Jag har stegvis blivit mer ärlig men det har aldrig känts som att jag vågat öppna mig helt. Det är som att jag testat lite, släppt en liten bomb i taget. Vad händer om jag säger det här? Och det här? Nu sa jag allt.

Jag har nu fått svar på remissen, jag har inte fått någon tid än men väl besked om att de tagit emot remissen, diskuterat i någon grupp och kommit fram till att de godtagit den och att jag ska få en tid. Det känns jättebra. Det är superläskigt men jag tror verkligen det är dags att jag är ärlig mot mig själv och mot andra med det här. Anledningen till att övervikten är ett sådant tabu beror inte bara på andra utan definitivt på mig själv också, och jag ska försöka bryta det tabut nu. Och försöka satsa på mig själv och min hälsa.