måndag, januari 11, 2010

Rakt och ärligt

Jag var på en offentlig toalett igår. När jag stod och tvättade händerna stod även två barn där och väntade på sin mamma som använde toaletten. Flickan var ungefär 7 år och pojken ungefär 3.

Flickan: vad heter du?
Jag: [säger vad jag heter]
Flickan: vilket vackert namn.
Jag: tack! Vad heter ni?
Flickan: jag heter Sofia och han heter Alex.
Jag: det var också fina namn!
Pojken: [säger något som inte hörs].
Flickan: ssch!
Flickan: han sa något busigt nu, men det ska inte du behöva höra.
Jag: det kan jag väl aldrig tro att han är busig! (skämtar lite)
Pojken: jag sa att du är en tjockis!
Flickan: men tyst! Och till mig: alltså du ska inte behöva höra det.
Jag: men det är ok.
Pojken: du ÄR ju tjock.
Jag: ja precis, det är jag ju. Det är ok att du säger det för det är jag ju.

Vid det här laget kommer barnens mamma ut och både mamman och flickan ursäktar sig flera gånger och skäller på pojken.

Efteråt var jag allra mest ledsen över att ett litet barn, flickan alltså, känner ett ansvar över att inte såra någons känslor! Det är så klart fint på ett sätt men som sjuåring ska man väl inte behöva tänka på vad vuxna behöver och inte behöver höra? Det gjorde ont i mig för att jag kände igen mig, i den åldern var jag hela tiden orolig över att människor var ensamma eller ledsna, och jag gjorde vad jag kunde för att ingen skulle behöva må dåligt. Det är ett väldigt stort ansvar att bära när man är så liten.

Vad gäller den lilla pojken tycker jag inte att hans ord eller reaktion är konstiga alls. För mig är det väldigt konstaterande och inte på något sätt värderande, det gör det enkelt att bemöta. Jag är ju tjock, och jag tycker att hindrandet av att få uttrycka det är vad som skapar skambeläggande och låga värderingar runt det faktumet.

4 kommentarer:

  1. Visst är det så - är man tjock så är man, som om man inte visste om det... Som om man är lång eller kort, har bruna eller gröna ögon. Det är ju värderingen vi hela tiden lägger in i orden som betyder något. Tänk om vi kunde prata med varandra om tjock och smal utan att det följdes åt av massa hysj hysj, skam och dåligt samvete. Så mycket enklare det skulle bli!

    SvaraRadera
  2. jag blir så glad av att läsa dina kloka tankar. du är varm och generös och förstår att barnen inte vill dig ont utan att de konstaterar fakta. så många människor skulle bli sårade. men inte du. för du verkar veta hur barn funkar.
    sen kan man bli sårad ändå för att ämnet kommer upp rätt i ansiktet.

    tänker på dig rätt ofta för att du sätter så bra ord på saker och ting. du skrev en fråga om ätstörning går över bl a.

    jag kände mig rätt förtvivlad en period nyligen. poff satt tio kilo till på kroppen.
    sen tar det två år att bli av med de tio.

    vid starka negativa känslor släpper alla spärrar och jag skottar in allt. tills jag mår hemskt illa så jag får sitta blickstilla i timmar för att inte spy. sen fortsätter jag äta.

    jag glömmer att jag mår bättre om jag låter bli att äta, för ätandet väcker ångest i sig.
    jag glömmer att jag mår bättre av att blåsa tankarna på en långpromenad tills min kropp värker som attan.
    jag bara äter.

    SvaraRadera
  3. Hej hej, hittade hit via länken du postade till min blogg. Glad att du gillar den, förresten, men ville mest säga att jag gillar din blogg massor. Lägger till den i min Bloglines-lista, vill gärna läsa mer!

    Så sorgligt, förresten, att den där lilla flickan var så mån om dina känslor. Fint också, och ganska talande att flickan och mamman ursäktade pojkens beteende...

    PS. Grattis till remiss till ätstörningsklinik. Det är jättesvårt att få, hoppas att det funkar för dig.

    SvaraRadera
  4. kakan: ja, så otroligt mycket enklare! Inte bara när det handlar om överviktiga, utan alla som "avviker".

    jagvillhittasolen: ja, man glömmer. Och trasslar in sig, igen, fast man egentligen "vet" bättre. Men man får det, man måste få det. Man måste få vara människa och ha en krokig väg, inte en spikrak uppåt. Vem klarar det? Var snäll mot dig själv. Du klarar detta också. KRAM.

    Kaia: roligt att du gillar bloggen! Jag hoppas också på remissen. Ska dit nästa vecka, vi får se hur det går.

    SvaraRadera