Eller hur?

Jag stod i duschen häromdagen och då slog det mig. Pang! bara.

Jag har så många år tänkt att enda vägen ut är att acceptera mig som jag är. Acceptera alla kilon och alla stora storlekar och bara försöka älska mig som jag är. Inte att det är det som skulle "hjälpa", utan snarare att inse att jag inte behöver hjälp. Jag är värd kärlek och respekt, inte hjälpinsatser.

Så det har jag försökt. Jag har strävat länge mot att inte skuldbelägga min vikt och mitt utseende utan acceptera att det här är jag. Oavsett vad jag vägt tidigare eller vad jag kommer väga i framtiden är det här jag. Det här är jag.

Samtidigt har jag också jobbat på att inte lägga en massa måsten i att äta rätt och träna, inte heller någon skuld när jag inte klarar av att göra just det. Det var som att i acceptansen av mig själv var jag tvungen att välja bort viktprogram och annat. Det var som att allt sånt gav mig ett lägre värde.

Men så slog det mig. Det handlar inte om skuld. Det handlar inte om att lägga värdering i saker. Det finns ett till sätt att tänka på träning och det är det logiska, konstaterande. Jag behöver träna. Jag behöver gå ner i vikt. Det är inte bättre eller sämre än någon annan. Det är inte annorlunda än för någon annan. Vissa behöver gå i terapi, vissa behöver sluta dricka. Andra behöver skapa en sund relation till sitt jobb, och en del personer behöver underhålla sina relationer till andra.

Jag behöver träna. Så är det bara. Oavsett tidigare liv och relation till mat och kropp, behöver jag träna. Jag kan välja det utan att tvinga mig. Jag kan göra det utan värdering och skuldbeläggande. Jag kan. Visst kan jag?

Viktresan

Jag har varit rejält överviktig i ungefär tio år. Nu vid dryga trettio år är jag som allra störst. Konstigt nog är jag mer tillfreds med mig själv nu än för en hel del år och ännu fler kilon sedan.

Det har hänt mycket i mitt lilla huvud under de här tio åren. När jag började gå upp i vikt i tjugoårsåldern hade jag mycket dålig kroppsuppfattning och hade inte riktigt någon relation till hur min kropp såg ut, varken i relation till andra eller till hur den tidigare sett ut. Jag hade också ett mycket stört ätbeteende, där jag överåt mycket för att trösta mig, maskerat under att "unna" sig. Jag hade dåligt samvete för allt jag åt och ville helst av allt bara gömma mig. Jag drömde om att bara vara SMAL och var övertygad om att just det skulle innebära lycka. Om jag bara var smal så skulle allt lösa sig, jag skulle klara mina studier bättre, jag skulle hitta en mening med mitt liv, jag skulle ha ett perfekt kärleksliv osv. Mycket av detta har självklart med ungdomens naivitet att göra, men också med att jag nästan inte hade någon självkännedom. Jag hade helt enkelt inte förmågan att se några mönster i mitt ätande, eller att få en realistisk uppfattning om min kropp. Jag trodde inte det hängde ihop. Jag förstod inte vad jag använde maten till, vilket naturligtvis kan liknas vid vilket missbruk som helst. Jag förstod inte att maten blivit min ventil och min tröst.

För cirka fem år sedan hade jag utvecklat ett stort självhat. Jag hade ökat mycket i vikt och jag hatade mig själv för det. Jag hade fått svårt att visa min kropp för andra och jag gömde mig gärna. Det är lustigt - som överviktig är det svårt att just gömma sig, ändå är det det man försöker med HELA TIDEN. Hålla in magen, sätta sig nära fönstret för att inte ta upp plats på sätet på bussen. Ha stora tröjor, ja till och med är jag expert på att inte ha fötterna i marken när jag sitter på en stol. Om jag låter fötterna stå på tårna istället så känns låren mindre. Och känns de mindre, känns det bättre helt enkelt. Jag slutade vid den här tiden att väga mig och jag tittade inte gärna på kort på mig själv. Jag överåt fortfarande mycket men alltid i hemlighet. Med min sambo åt jag det han åt, dvs tre måltider om dagen. Om HAN tog initativet till t ex chips så åt jag, men aldrig att jag föreslog det själv. När han var på jobbet däremot åt jag massor. Och var han bortrest någon gång kunde jag planera in riktiga ätardagar tills dess, då jag åt allt i min väg. Men jag tror att jag i huvudet mer tänkte att jag unnade mig. Det känns också som att jag ljög mycket under den här tiden. Jag vågade aldrig svara på vad jag vägde och kunde under läkarbesök dra av upp till femton kilo på min egentliga vikt. Jag visade aldrig min klädstorlek för någon heller och handlade alltid kläder utan sällskap. Jag ljög också för vänner och familj om att jag tränade regelbundet, vilket jag inte alls gjorde.

Någonstans efter den här tiden började jag tänka mycket på min vikt och mitt ätbeteende. Jag sökte hjälp för första gången och hittade en bra terapeut. Jag började inse att mitt självhat var så oerhört destruktivt och bara förstörde för mig själv. Till slut dök tanken "om nu omvärlden klankar ner så hårt på feta, varför gör du dig själv ännu ledsnare genom att slå ännu hårdare själv" upp och jag insåg att jag verkligen behövde vara snällare mot mig själv. Att skriva det låter som att det gick över en natt - tro mig, det gjorde det inte. Det har tagit många många år men till slut har jag faktiskt insett, insett så pass att jag både känner det och tror på det, att jag står mig själv närmast och att jag måste ta hand om mig själv. Jag har insett att mitt värde inte sitter i min kropp och att jag är omtyckt för den jag är, inte för hur jag ser ut eller trots hur jag ser ut. Jag är en bra person med ett stort värde. Men jag är också en person med en kraftig övervikt.

Det är jobbigt. Det är jobbigt att ha klarat den mentala biten och sedan inse att jag faktiskt har blivit så här stor. Jag har mycket att gå ner innan jag skulle trivas rent fysiskt. Det positiva är att jag tror att jag med viktnedgång skulle klara att gå ner för hälsans skull - inte för att jag har en skuld inom mig, eller för att jag tror att det leder till lycka. Jag tror att det leder till bättre hälsa och en piggare jag. Men det är svårt att komma igång. Det kan vara svårt för alla, men det är inte lätt när man är så oerhört otränad. Jag försöker inte hitta på ursäkter, jag försöker bara förstå vad det är som tar emot så mycket. Det är svårt. Jättesvårt. Jag skulle behöva en rejäl spark i baken. Jag vet hur man gör, jag vet att det bara är positivt, men jag har svårt att komma igång.

Sluta idiotförklara feta

"Det är inte klokt hur vi tassar runt mörkhyade. Det är inte hälsosamt att vara för mörk. Jag hörde på P1 härom dagen om läkare som inte tar upp hudfärg med sina patienter. Mörk hudfärg dödar och ändå ska vi låtsas som ingenting och hylla människor som ”älskar” sin hud.

Jag tror dem inte.
Jag tror inte att någon som är svart vill vara det.
Inuti varje mörkhyad människa finns en vit som vill komma ut."


Nej, det kan väl inte stämma? Ingen kan väl ha skrivit så? I Sverige? 2010??

Nej. Det har ingen gjort heller. Men Mallin Wollin har skrivit exakt dessa ord - men om överviktiga.

Det finns inget som stör mig så mycket som människor som tror att de vet bäst. Som bara utgår ifrån att DE vet vad som är bäst för varje människa som vandrar på den här planeten. Hon läses av tusentals personer och det skrämmer mig att hon gör så grova generaliseringar. Dessutom: vad är "fet" för henne? Hon nämner mulliga modeller i texten, är de feta tycker hon? Om jag inte är helt fel ute så är de som räknas till mulliga modeller, eller plus size-modeller, i modebranschen typ vanliga 42:or? Fet my ass.

Julia Skott skriver i affekt och hon gör det bra.

Hälsa är inte detsamma som kilogram och lycka är inte detsamma som storlek 26 i jeans. Men hur fan övertygar man någon som Malin Wollin om det? Man fortsätter vara den man är. På sitt eget vis. Och man går inte på lögnen om att lyckan och hälsan enbart hänger ihop med BMI.

Och till Malin Wollin: sluta för fan att nedvärdera människor till puckade, omedvetna varelser som inte har en hjärna att använda likväl som en kropp. Vi väljer själva hur vi vill leva. Det är liksom det som är hela grejen. Jag väljer inte åt dig så väljer inte du åt mig, deal?

(Linda Skugge skriver också om detta idag. Well done! Fattar inte heller varför man ska säga att mulliga tjejer/killar duger som de är och ”mulliga är också snygga”. När verkligheten inte ser ut så. Och var hamnar moroten hos dessa då? Om de bara ska få höra att de är så bra och duger och är fina? Ja du, Linda. Kanske hamnar moroten i att kunna leva sitt liv och utföra saker utan magsår och istället med en lugn, trygg självskänsla? Som aldrig vacklar eftersom vetskapen finns om att det inte bara är prestation som genererar värde utan också vilken person man är? Just a thought.)