Nytt fokus

Det bästa med att ha fattat ett beslut, är att tankarna får vara nya ett tag. Jag får fokusera på något nytt, något positivt, ett försök. Så länge, ett helt liv men också en tung, tung vår, var mina tankar uppfylla av: jag är för fet. Jag är så fet. Jag orkar ingenting. Jag är inte lycklig. Jag mår inte bra. Jag klarar ingenting.

Nu, ett försök. Vet ingenting om resultat än men åh så skönt det är att kunna tänka på något annat. Hur jag ska göra. Vad jag ska göra. Att det kanske leder till något bra. Att jag ska ge det en chans.
Att jag faktiskt gör något.

Luften är redan lättare att andas.

Lite i taget

Jag håller så sakteliga på att vänja mig vid tanken på att detta är något jag kommer få leva med och tampas med hela mitt liv. Mitt matmissbruk blir jag aldrig av med, och för att kunna leva friskt och hälsosamt måste jag acceptera den tanken.

Det är svårt. Det är jobbigt. I så många år har jag levt med "om jag bara blir smal" och "när jag blir smal" i huvudet. Gjort planer för hur mitt liv skulle bli då. Sen. Lett åt hur lycklig jag skulle bli då. Sen.

När jag blir smal blir jag lycklig. Hur många av er kan räcka upp handen på att ni tänkt eller tänker så?

Innerst inne vet jag, eller i alla fall mitt intellekt vet, att det inte fungerar så. Smal är inte lika med lycklig. Rik är inte lika med lycklig.

Självrespekt, självkänsla och kärlek till mig själv är lika med lycklig.

Jag jobbar varje dag för att nå dit.



Ps. Läs Elin idag. Läs gärna det äldre inlägget hon länkar till också. Ds.

Update

Bloggar jag inte är det för att jag mår för dåligt. Så är det. De gånger jag bloggar, klarar att sätta ord på allt som pågår inuti mig, är kanske inte dagar då jag mår bra - bra har jag inte mått på flera år- men det är definitivt dagar då jag orkar lyssna på tankarna. Ibland även bearbeta dem.

När jag mår riktigt dåligt orkar jag inte det. Då tittar jag inte ens på bloggen. Läser inte er andra grymma bloggare, kollar inte mina gamla inlägg. Jag publicerar kommentarer men det är allt. Tänker att jag tar tag i det "sen".

Maj har varit oerhört tuff. Jag har problem på och med jobbet, och nu har det pågått i så många månader att det får effekt på resten av mitt liv. Jag blir deprimerad, instängd och tillbakadragen. Jag är inte orolig för det, jag har lärt mig att känna igen mina signaler och mitt sätt. Jobbet löser sig, men det är jobbigt under tiden. Däremot slår spiralen så klart även över på maten.

Jag fick en rejäl dipp när blodtrycksproblemen visade sig och jag började gå till min husläkare. Det är lite bättre nu. Blodtrycket har gått ner och eftersom läkaren inte är orolig är jag inte det heller. Jag var där idag och han visade mig alla provresultat. Allt såg verkligen jättefint ut, det enda som låg lite lägre än normalt var järnvärdena. Men det är inte konstigt, jag är extremt trött och det känns också som att järn är något som är hyfsat enkelt att påverka. Det var fantastiskt skönt att se att inga andra siffror lyste rött utan höll sig på rätt sidor om alla kurvor.

Faktiskt förvånar det mig lite. Jag vet inte om jag har välsignats med en bra och stark kropp eller hur det kan komma sig, men som jag har behandlat min kropp de senaste åren så borde fler värden vara sämre. Min kropp borde må sämre. Det gör den inte, och jag önskar inte att den gjorde det heller. Jag är oändligt tacksam att jag är frisk. Men förvånad också.

Min läkare gör sitt bästa för att förstå, det är jag övertygad om. Det är dock väldigt svårt. Vi pratar om vad jag gör och hur jag mår, men det är väldigt generellt. Det finns en tanke som gror i mitt huvud att jag borde våga ta tag i detta, mitt livs största hinder och problem, rejält. En gång för alla. Gå i terapi, få hjälp, bemöta min skeva kroppsuppfattning och störning till mat. Men min längtan att (först) bli smal vinner.

Jag vill helst av allt bli smal. Jag har insett att det inte kommer att ske över en natt (vilket ju annars har varit en ständigt återkommande dagdröm och önskan). Jag är beredd att göra jobbet. Men jag vet också ungefär hur jag tänker mig att detta ska gå till. Jag går inte till läkaren och säger: hjälp mig med detta. Hjälp mig bli smal, hälsosam. Ge mig en diet- och träningsplan, tala om för mig vilket som är det bästa sättet. Jag går dit med min plan redan färdig i huvudet. Jag väljer mina ord så att det så småningom ska dyka upp en öppning när jag kan leda samtalet in på min väg. Min planerade väg.

Första steget var att ens våga säga att jag vill gå ner i vikt. Jag kom dit med för högt blodtryck, och valde att säga: jag måste gå ner i vikt. Jag vill. Om ni bara visste hur många läkare jag mött som frågat: och annars är du frisk? Alltså bortsett från min fetma. Vill man ta tag i fetman måste man själv ta upp det. (Detta är ett helt annat inlägg, återkommer till det senare.) Steg ett var alltså att säga att jag ville, och försökte gå ner i vikt. I steg ett ingick också att klara att säga det utan att bryta ihop. Det klarade jag.

Steg två var att ta reda på om jag var frisk. Jag lämnade rör på rör med blod och fick svaren inom några dagar - jag är frisk. En stor sten föll från mitt oroliga hjärta.

Steg tre var återbesöket idag. Att säga att jag faktiskt försöker (det är sant, även om de sista veckorna har varit hemska). Att jag vill. Att jag har kunskapen. Men att det går för långsamt. Så mycket övervikt som jag bär på, det räcker inte att gå ner ett kilo i månaden. Det måste hända mer, på kortare tid.

Min läkare kommer inte med några förslag själv, idag sa han till och med: vad tycker du vi ska göra?

Då bad jag om reductil. Han läste in sig lite snabbt i fass, och skrev sedan ut det utan att tveka. Jag vet inte om det kommer att göra någon skillnad, men på måndag när lönen kommer går jag och hämtar ut tabletterna och försöker med en rejäl kraftansträngning. De senaste månaderna har listan över saker jag avstått från på grund av vikten vuxit sig lång, och jag vill inte fylla på den mer. Jag vill inte låta bli att agera på förälskelser, tacka nej till fester, avstå från resor på grund av min vikt längre. Jag vill leva. Jag vill leva utan att ha fetmaidentiteten i hasorna.

Framtiden får utvisa om jag klarar det.

Overeaters anonymous

Kära läsare, jag undrar om någon av er har erfarenhet av OA? Och om så, är det något ni vill dela med er av?

Tio tusen kronors-frågan

En fråga som icke missbrukare ofta ställer till missbrukare, och som även jag ställer tyst för mig själv när det gäller missbrukare av t ex alkohol och droger, är hur man kan välja detta om och om igen. Jag är en tänkande och analyserande person, och det irriterar mig att jag inte får kläm på det. Så mycket annat i mitt liv har jag lyckats härleda, men inte detta. Hur kommer det sig att jag väljer bort mig själv och mitt välmående dag efter dag? Hur kan jag välja att skada mig själv så som jag gör? Hur kan jag välja det destruktiva när jag så väl vet vad jag skulle må bra av?

Skadad för livet

Och jag tittar på tv och det är ett matlagningsprogram. Paolo Roberto är i Italien och lagar mat med en italiensk kvinna. De lagar fantastiskt tårta och de gör kalvstek. De använder ostronskivling och mozarella och tomater och de häller stregalikör i krämen till tårtan. Och solen skiner och de är på landet, det kunde inte vara mer idylliskt och jag ser hur de njuter.

Och jag tänker att jag aldrig, aldrig kommer kunna ha en så njutfull relation till mat någonsin igen.