Update

Bloggar jag inte är det för att jag mår för dåligt. Så är det. De gånger jag bloggar, klarar att sätta ord på allt som pågår inuti mig, är kanske inte dagar då jag mår bra - bra har jag inte mått på flera år- men det är definitivt dagar då jag orkar lyssna på tankarna. Ibland även bearbeta dem.

När jag mår riktigt dåligt orkar jag inte det. Då tittar jag inte ens på bloggen. Läser inte er andra grymma bloggare, kollar inte mina gamla inlägg. Jag publicerar kommentarer men det är allt. Tänker att jag tar tag i det "sen".

Maj har varit oerhört tuff. Jag har problem på och med jobbet, och nu har det pågått i så många månader att det får effekt på resten av mitt liv. Jag blir deprimerad, instängd och tillbakadragen. Jag är inte orolig för det, jag har lärt mig att känna igen mina signaler och mitt sätt. Jobbet löser sig, men det är jobbigt under tiden. Däremot slår spiralen så klart även över på maten.

Jag fick en rejäl dipp när blodtrycksproblemen visade sig och jag började gå till min husläkare. Det är lite bättre nu. Blodtrycket har gått ner och eftersom läkaren inte är orolig är jag inte det heller. Jag var där idag och han visade mig alla provresultat. Allt såg verkligen jättefint ut, det enda som låg lite lägre än normalt var järnvärdena. Men det är inte konstigt, jag är extremt trött och det känns också som att järn är något som är hyfsat enkelt att påverka. Det var fantastiskt skönt att se att inga andra siffror lyste rött utan höll sig på rätt sidor om alla kurvor.

Faktiskt förvånar det mig lite. Jag vet inte om jag har välsignats med en bra och stark kropp eller hur det kan komma sig, men som jag har behandlat min kropp de senaste åren så borde fler värden vara sämre. Min kropp borde må sämre. Det gör den inte, och jag önskar inte att den gjorde det heller. Jag är oändligt tacksam att jag är frisk. Men förvånad också.

Min läkare gör sitt bästa för att förstå, det är jag övertygad om. Det är dock väldigt svårt. Vi pratar om vad jag gör och hur jag mår, men det är väldigt generellt. Det finns en tanke som gror i mitt huvud att jag borde våga ta tag i detta, mitt livs största hinder och problem, rejält. En gång för alla. Gå i terapi, få hjälp, bemöta min skeva kroppsuppfattning och störning till mat. Men min längtan att (först) bli smal vinner.

Jag vill helst av allt bli smal. Jag har insett att det inte kommer att ske över en natt (vilket ju annars har varit en ständigt återkommande dagdröm och önskan). Jag är beredd att göra jobbet. Men jag vet också ungefär hur jag tänker mig att detta ska gå till. Jag går inte till läkaren och säger: hjälp mig med detta. Hjälp mig bli smal, hälsosam. Ge mig en diet- och träningsplan, tala om för mig vilket som är det bästa sättet. Jag går dit med min plan redan färdig i huvudet. Jag väljer mina ord så att det så småningom ska dyka upp en öppning när jag kan leda samtalet in på min väg. Min planerade väg.

Första steget var att ens våga säga att jag vill gå ner i vikt. Jag kom dit med för högt blodtryck, och valde att säga: jag måste gå ner i vikt. Jag vill. Om ni bara visste hur många läkare jag mött som frågat: och annars är du frisk? Alltså bortsett från min fetma. Vill man ta tag i fetman måste man själv ta upp det. (Detta är ett helt annat inlägg, återkommer till det senare.) Steg ett var alltså att säga att jag ville, och försökte gå ner i vikt. I steg ett ingick också att klara att säga det utan att bryta ihop. Det klarade jag.

Steg två var att ta reda på om jag var frisk. Jag lämnade rör på rör med blod och fick svaren inom några dagar - jag är frisk. En stor sten föll från mitt oroliga hjärta.

Steg tre var återbesöket idag. Att säga att jag faktiskt försöker (det är sant, även om de sista veckorna har varit hemska). Att jag vill. Att jag har kunskapen. Men att det går för långsamt. Så mycket övervikt som jag bär på, det räcker inte att gå ner ett kilo i månaden. Det måste hända mer, på kortare tid.

Min läkare kommer inte med några förslag själv, idag sa han till och med: vad tycker du vi ska göra?

Då bad jag om reductil. Han läste in sig lite snabbt i fass, och skrev sedan ut det utan att tveka. Jag vet inte om det kommer att göra någon skillnad, men på måndag när lönen kommer går jag och hämtar ut tabletterna och försöker med en rejäl kraftansträngning. De senaste månaderna har listan över saker jag avstått från på grund av vikten vuxit sig lång, och jag vill inte fylla på den mer. Jag vill inte låta bli att agera på förälskelser, tacka nej till fester, avstå från resor på grund av min vikt längre. Jag vill leva. Jag vill leva utan att ha fetmaidentiteten i hasorna.

Framtiden får utvisa om jag klarar det.