På spårvagnen

"Snabba steg, snabba steg så att du själv kan välja en bra plats nu och inte måste trycka ner dig bredvid någon. Vill slippa blicken det orsakar, blicken och kanske till och med sucken? Åh det är så trångt på de här tågen jämt! Kan de inte köpa nya vagnar istället för de här från andra världskriget typ?! Hoppas det är ledigt längst in, där det är mest plats. Hatar att behöva gå förbi alla och gå på tvären i gången mellan sätena, men det är det värt för att få sitta själv på ensamsätet längst in. Gud vad folk tittar, vad tittar de på?! Höj volymen i iPoden, stäng ute dem, bort bort bort... Ja! Det är ledigt. Snabbt in. Snabbt ner med rumpan. Andas ut. Slipper trängas. Sitter skönt nu, sitter ifred, tills det är dags att gå av. Och tränga sig förbi alla igen..."

Paying it forward

De senaste dagarna har jag tänkt mycket på föräldrar, föräldrars roll när det handlar om vad barn får för relation till sin kropp och till mat. Ibland känner jag att det är en ond cirkel. En stor, ond cirkel som jag undrar om vi någonsin kommer att ta oss ur? Alla tjejer jag känner, precis alla, har eller har haft en inte helt naturlig relation till mat och till sin kropp. Jag känner i dagsläget en tjej som njuter fullt ut av mat, all mat, och mår bra i sin kropp. Men även hon har tidigare haft en ätstörning.

Alla mina tjejkompisar lever i den här världen:

- de får dåligt samvete när de äter något onyttigt
- de känner att de måste ursäkta sig när de gör det
- de är aldrig, aldrig nöjda med sina kroppar

Om det nu är så, att större delen av alla kvinnor känner så här, så är det väl självklart att det avspeglar sig även i deras föräldraskap? Att de lär sina barn detta, precis som att deras föräldrar (mammor?) har lärt dem? För mig är det självklart. Och väldigt sorgligt.

Min egen mamma har en, anser jag, väldigt störd relation till mat och har så alltid haft. Hon har så länge jag kan komma ihåg pratat mycket om mat, vad som är nyttigt respektive onyttigt, provat olika dieter, anpassat sig efter olika trender i kosthållning osv (hon är fullkomligt normalviktig och dessutom vältränad). Hon har, har jag som vuxen fått veta, även haft anorexia som ung. Jag kan inte minnas en tid när jag inte har vetat att fett är dåligt. Jag kan inte heller veta att jag någonsin har ätit en bulle, en glass eller lördagsgodis med gott samvete. Jag har liksom alltid vetat att det låg skuld och synd i det.

Hon är fortfarande hårt styrd av mat, min mamma. Det senaste är att hon inte äter några kolhydrater. Vi har hållt på med det här i över trettio år, både hon och jag, och jag har svårt att tro att vi någonsin kommer kunna ta oss ur det. Jag skulle aldrig i mitt liv äta något onyttigt så hon ser. Hon skulle aldrig i sitt liv bjuda på det. Och i princip varje måltid vi äter ihop har jag svårt att finna ro, jag äter gärna upp så fort som möjligt för att få det överstökat.

Hur ska man kunna bryta detta? Medvetenhet, förstås, men hur förankrar man det hos någon som har spenderat hela sitt liv med detta? Jag är själv ganska osäker på om jag vill bli förälder, mycket på grund av detta. Jag vill verkligen inte skicka denna sjuka relation till mat vidare.

Tips

Läs den här tjejen, hon skriver här och här mycket bra och klokt om mat, vikt och ätstörningar.

Faded memories

En sak skrämmer mig, på sistone. Jag har glömt bort känslan av att vara smal.

Jag har inte alltid varit överviktig, inte heller kraftigt överviktig. Jag var betydligt smalare när jag växte upp, och när jag precis blev vuxen.

Tidigare har jag alltid kunnat minnas känslan av hur det var. Hur det kändes i kroppen. När jag satt ner, hur det var att ha en platt mage som inte veckades i valkar. Att få plats i alla stolar. Att sitta i någons knä utan besvär. Att ha för stora kläder. Att prova kläder i affärer och behöva hämta en mindre storlek.

Jag minns det inte nu. Det skrämmer mig. Jag minns bara hur det är att vara fet, trött, stor och i vägen. Det känns jättehemskt, verkligen. Är det här jag nu?

En snuvig uppdatering

Jag har legat däckad i en elak förkylning ett tag, därav ingen uppdatering på bloggen.

Trots att jag inte skrivit på länge är ni så otroligt många som kommer in hit varje dag. Många unika besökare, och ännu fler sidvisningar. Det är smickrande för mig, förstås, att ni vill läsa det jag skriver. Men det är en viktig signal också - det pratas inte om övervikt på det här sättet, men det finns uppenbarligen ett behov av att göra det.

Det, gör mig faktiskt inte bara glad, utan även ganska ledsen. Vi är så många som mår dåligt, och tycker illa om oss själva. Och så många som kämpar, men i det tysta.

Min förhoppning är att det inte ska behöva vara i det tysta längre. Jag hoppas att vi kan finna lite stöd i varandra här. Tack för alla fina kommentarer. Fortsätt skriva, ventilera, uppmuntra.

PS. Är du intresserad av att gästblogga här? Maila mig! DS.

Det är jag som är hon

Ibland låter det som ett skämt, när jag tänker på det. Att jag är fet. Att jag blev en sån som är fet. Att mina vänner har en fet kompis. Att min bror har en fet syster. Jag känner mig ju så himla normal. Alltså - jag känner mig absolut inte normalviktig, men jag känner mig som en så normal person. Men jag vet att jag inte är det.
Jag är "den feta".


(Obs: jag menar absolut inte att feta inte är normala personer. Men jag kan inte uttrycka känslan på något bättre sätt än så.)

Avstängda känslor

Jag skrev just i en kommentar att jag har svårt att känslomässigt ta in hur stor jag är. Intelligensmässigt har jag förstått det, jag vet precis om jag inte skulle få plats i en stol t ex, eller vilka kläder som passar osv. Men känslomässigt är det som att jag har en spärr inom mig som inte tar in det. Jag skjuter det ifrån mig. "Oj behövde jag ett till bälte på planet", ingen reaktion. "Oj är jag fetast av alla på mitt jobb", ingen reaktion.

Jag är inte en sån som ligger hemma och gråter över hur jag ser ut, men jag önskar egentligen att jag var det. Om jag verkligen kunde ta in det rent känslomässigt så kanske jag skulle "vakna upp"?

Därför att...

...jag har ju liksom en helt skev självbild. Jag vet det, innerst inne, men ändå kan jag bli så förvånad. Bland alla bilderna fanns också en liten film, där vi satt och larvade oss och sjöng. Och jag såg filmen, och hur fet jag är. Men det krockar med hur roligt jag hade. Jag minns ju hur kul det var att sitta där och larva sig och sjunga, och jag minns att jag trivdes, och jag gillade det och mig själv just i den stunden. Sen får jag se filmen, och det jag ser är verkligen inte en person som trivs och som borde trivas. Det är en fet person som borde vakna upp och inse det.

Förevigad

Jag sjunger i en kör. Igår satt vi hela kören tillsammans och tittade på bilder från vår körresa. Jag försöker verkligen tycka att det är kul, jag försöker tänka på det i ett större sammanhang. Men allt jag kunde tänka på var hur hemsk jag ser ut på bilderna, varför jag inte höll in magen mer, och faktiskt, varför jag ens var med. Jag vet att de accepterar mig som jag är, jag vet också att de gillar mig, men helst ville jag bara gå hem, krypa under täcket och aldrig visa mig mer.

Förändringar

På resan var jag på ett ställe där jag inte riktigt själv styrde över min dag. På egen begäran, förstås. Andra än jag själv bestämde var, när och hur mycket jag skulle äta. Det var jätteskönt! Jag längtade nästan aldrig efter något annat än det jag fick, vilket var vegetariskt mat och frukt. I början var jag hungrig nästan jämt, men kroppen vande sig snart. Jag gick ner lite i vikt, men det var inte den största vinsten.

Sen jag kom hem har jag fallit dit några gånger, och ätit för mycket och för dåliga grejer. Det väntade jag mig, när jag själv ska styra över min mat går det inte bra. Det vet jag. Men den stora vinsten är att jag inte gillar det. Jag blir mätt så himla fort. Och jag märker hur mycket sämre jag mår, känslomässigt, när jag överäter, än när jag inte gör det. Jag har märkt att mat kan fungera enbart som näringsintag. Visserligen ett lustfyllt sådant, men det kan faktiskt vara så att man endast äter för att man är hungrig och behöver energi.

Nu har inte det här lett till några svartvita förändringar över en natt. Jag köper fortfarande godis. Jag väljer fortfarande fel mat i personalmatsalen ibland. Men någonstans inom mig finns en känsla, som jag tydligt kan känna om jag tänker på den, att jag mår jättemycket sämre om jag proppar i mig fel grejer. Jag mår mycket bättre om jag följer ett normalt, balanserat matintag. Det är som att vinna på lotto, att ha den känslan. Nu gäller det att lyssna till den där inre känslan så ofta jag kan. Och att inte straffa mig själv eller känna mig besviken om jag glömmer bort att göra det. Det är värt ett försök.

Bältesproblematiken

Jag har, som sagt, varit på semester några veckor. Jag var i ett land på andra sidan jorden och vardagen såg helt annorlunda ut. Det var skönt, och givande.

På flygresan hem behövde jag för första gången någonsin ett förlängningsbälte till säkrehetsbältet. Jag har bävat för det länge, jag brukar alltid kämpa och dra in magen så mycket jag bara kan, för att slippa. Det är självklart inte bekvämt, men mindre skamligt. Den här gången kom flygvärdinnan och frågade mig redan innan jag hade hunnit prova om jag fick plats. "Nej jag tror inte det behövs", sa jag, men hon sa "jag tror det skulle vara bekvämare för dig". Som om det var den självklaraste saken i världen. Hon hade rätt, förstås. Det var mycket bekvämare att justera bältet som jag ville, än att sitta och hålla in magen under tolv timmars flygning. Och helt ärligt, jag trodde det skulle kännas värre. Jag trodde jag skulle skämmas som fan och vara ledsen flera timmar efteråt. Det var jag inte. Det gick bra. Känns lite som en vinst att det kändes bra, men det känns ändå skit att jag är så stor att jag behöver ett extra bälte.

Fler som har upplevt detta?