De senaste dagarna har jag tänkt mycket på föräldrar, föräldrars roll när det handlar om vad barn får för relation till sin kropp och till mat. Ibland känner jag att det är en ond cirkel. En stor, ond cirkel som jag undrar om vi någonsin kommer att ta oss ur? Alla tjejer jag känner, precis alla, har eller har haft en inte helt naturlig relation till mat och till sin kropp. Jag känner i dagsläget en tjej som njuter fullt ut av mat, all mat, och mår bra i sin kropp. Men även hon har tidigare haft en ätstörning.
Alla mina tjejkompisar lever i den här världen:
- de får dåligt samvete när de äter något onyttigt
- de känner att de måste ursäkta sig när de gör det
- de är aldrig, aldrig nöjda med sina kroppar
Om det nu är så, att större delen av alla kvinnor känner så här, så är det väl självklart att det avspeglar sig även i deras föräldraskap? Att de lär sina barn detta, precis som att deras föräldrar (mammor?) har lärt dem? För mig är det självklart. Och väldigt sorgligt.
Min egen mamma har en, anser jag, väldigt störd relation till mat och har så alltid haft. Hon har så länge jag kan komma ihåg pratat mycket om mat, vad som är nyttigt respektive onyttigt, provat olika dieter, anpassat sig efter olika trender i kosthållning osv (hon är fullkomligt normalviktig och dessutom vältränad). Hon har, har jag som vuxen fått veta, även haft anorexia som ung. Jag kan inte minnas en tid när jag inte har vetat att fett är dåligt. Jag kan inte heller veta att jag någonsin har ätit en bulle, en glass eller lördagsgodis med gott samvete. Jag har liksom alltid vetat att det låg skuld och synd i det.
Hon är fortfarande hårt styrd av mat, min mamma. Det senaste är att hon inte äter några kolhydrater. Vi har hållt på med det här i över trettio år, både hon och jag, och jag har svårt att tro att vi någonsin kommer kunna ta oss ur det. Jag skulle aldrig i mitt liv äta något onyttigt så hon ser. Hon skulle aldrig i sitt liv bjuda på det. Och i princip varje måltid vi äter ihop har jag svårt att finna ro, jag äter gärna upp så fort som möjligt för att få det överstökat.
Hur ska man kunna bryta detta? Medvetenhet, förstås, men hur förankrar man det hos någon som har spenderat hela sitt liv med detta? Jag är själv ganska osäker på om jag vill bli förälder, mycket på grund av detta. Jag vill verkligen inte skicka denna sjuka relation till mat vidare.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Så länge vi lever i ett samhälle där tillgången på energipackad föda är så god som den är kombinerat med att vi rör oss så lite som vi gör anser jag nog att vi måste vara ytterst medvetna om vad vi äter.
SvaraRaderaAtt få denna medvetenhet att vara "skuldfri" är väl själva kruxet.
Och vill man inte behöva vara medveten om vad man äter får man ju jobba på den andra fronten - att dagligen röra på sig tillräckligt för att göra av med all energi man stoppar i sig.
Det är inte många yrkesgrupper som idag åtnjuter lyxen (ja, faktiskt) att dagligen anstränga sig så mycket att de bränner av det dagliga energiintaget...
Med den bekväma livsstil vi har idag tror jag tyvärr det är förhållandevis få människor som lyckas hålla sig någorlunda i fysisk form utan att känna någon form av skuld.
Verkar detta vettigt eller tycker du bara att det är självklarheter/dumheter/något annat?
Mvh//Johan
Jag vägrar tro att det här bara har med bekväm livsstil att göra.
SvaraRaderaIngen ifrågasätter väl att vi måste vara medvetna om vad vi äter. Eller att det inte är bra att äta allt alltid. Frågan är bara varför man ska känna skuld över den man är?
Det här har inte bara med mat att göra, det finns t ex många som tränar som inte tränar för sig själva utan för att anpassa sig till ett ideal. Det är lika sorgligt.
Varför mår vi inte bra som vi är? Känner att vi duger som vi är? Om man mår bra och känner att man duger, så missbrukar man varken mat, träning eller något annat - vill jag i alla fall tro.
Bara att du reflekterar över det och funderar och problimatiserar är ju ett bra tecken på att du e påväg åt rätt håll med din relation till mat och till att bli förälder. Fortsätt så blir det nog bra till slut.
SvaraRaderajag har som du inte en enda tjejkompis som inte har ett speciellt förhållande till mat, och då inte speciellt som i speciellt bra utan speciellt som i komplicerat. själv var jag anorektisk och även om jag nu är normalviktig och lyckas använda min logiska del av hjärnan istället för att lyssna på mitt hjärta (som skriker banta!) försvinner ju inte själva obsess-tanken med kilona. precis som jag antar att de inte försvinner även om du äter nyttigt ett tag. jag tror att jag alltid kommer att slåss mot mina egna ätstörningar, oavsett om jag lyder dem eller inte. man kan inte banta bort ett samhällstryck tyvärr.
SvaraRaderadu verkar grym. tack för att du skriver.
Jag tror inte heller att det bara har med bekväm livsstil att göra, men jag tror att det är en stor del av problematiken runt fetma.
SvaraRaderaSkuld för den man är? Jadu, har tyvärr inget bra svar :P Luther d.ä.? Jante? Eller rent av gamla biologiska instinkter om att för bästa överlevnads skull passa så bra in i flocken/klanen som möjligt?
Nu hänger jag inte med riktigt - även om man anpassar sig till ett ideal så gör man väl det för sin egen skull?
Återigen, kan bara spekulera lite vilt (se ovan) om varför vi inte mår bra som vi är. Men jag håller definivt med om att sannolikheten att någon som mår bra och är trygg i sig själv skulle missbruka någonting är rätt liten.
anonym: Jag hoppas det. Tack.
SvaraRaderachristina: Tack! Du verkar också grym, bra jobbat att du har lyckats ta dig ur det mest destruktiva med sjukdomen. Jag tror som du, att det är en livslång kamp.
berander: visst vore det bra att försöka anpassa sig efter ett ideal, om nu idealet var sunt och eftersträvsamt. Den hets som finns i vårt samhälle på att vara smal - och det mått vi använder för att definiera smal - är inte logiskt och det är definitivt inte hälsosamt. Alla ser inte ut så, alla KAN inte se ut så - men alla strävar efter att göra det.
Dessutom är det inte alltid helt frivilligt att anpassa sig efter det här idealet - långt ifrån alltid. Vad är det som får oss att vilja anpassa oss efter detta ideal? Vad är det som gör att vi alltid bär med oss det i bakhuvudet, vad vi än gör? Och framför allt - vad är det som gör att vi tycker att vårt VÄRDE som människor, avgörs efter detta ideal?
för mig är det tvärtom, eller för min mamma. hon äter nyttigt själv och är otroligt fixerad vid mat och har för några år sedan gått ner 30 kilo med hjälp av sallad och kyckling..typ. MEN hon ger alla andra hon känner godis, kakor, bullar, you name it. Hennes skåp är proppade med onyttigheter. Och hon frågar och nästan TJATAR på en om att man ska ta en bulle. "för det är ju så tråkigt att inte bjuda på något". Jag får verkligen sätta ner foten och säga "MEN NEJ jag vill inte ha någon bulle, MAMMA, jag kämpar med min viktnedgång, jag äter inte sött på vardagarna" osv. frustrerande och bara..usch.
SvaraRaderaMen om att föra vidare ett skadligt beteende till sina barn.. vi kör iaf med lördagsgodis. Att försöka häta hälsosamt, mycket frukt och grönt och sen onyttigt på lördagar. det funkar för oss och än så länge är min dotter för liten för att få godis (16 månader) men när det väl kommer så blir det fokuserat till lördagarna. vi har inställningen "godis är okej- men inte varje dag!"
Jag säger inget om huruvida det ideal vi har idag är bra eller ej, jag menar bara att anpassar man sig efter något, oavsett vad, så är det av fri vilja. Även om någon tvingar en till anpassning så kan man till syvende og sidst välja att gå emot tvånget och ge fan i det. Visst, det kan säkert svida ordentligt på ett eller annat sätt men valet finns...
SvaraRaderaAngående dagens ideal så tycker jag att det är rätt skruvat. Att hålla en för individen hälsosam fysik anser jag vara självklart. Tyvärr är det med den goda tillgången på väldigt energirik föda (och små _krav_ på fysisk aktivitet) en utmaning för alltför många av oss (undertecknad inkluderad...)
Känner heller ingen tjej som inte klagar över sin kropp, unnar sig en bit kaka, syndar...Även fast de är smala, och alltid varit det. Min sambo har varit smal hela livet, och han har absolut inga problem trycka i sig kakor och godis. Men han äter tills han är nöjd, sen är det bra...Finns inget syndatänk behöver man ju inte tänka 'nej, nu är allt förstört, jag kan lika gärna ta en bit till'. han ser ju ingen tjusning i att äta tills man är övermätt. Men sen har han ju heller aldrig behövt tänka på sin vikt. Han äter sig mätt, thats it. Hur kommer man dit igen? Har jag någonsin varit där?
SvaraRaderaVisst tror jag att våra föräldrar påverkar oss, det är väl så med allt...
SvaraRaderaMan är lärd att lyssna på sin mamma och pappa...
Dåligt samvete har din mamma gett dig och du straffar dig hela tiden med att du ser dig själv som inte värd något så då spelar det ingen roll att du äter...
Det är som jag sagt tidigare du måste älska dig själv och såklart få bort det där dumma samvetet, lämna din mammas tankar du är vuxen nu och får leva som du vill...
Du kan få hjälp att få upp ditt självförtroende och leva som du känner att det här är rätt och då kanske du även börjar med andra vanor, inte bara ätvanor menar jag men att du gör andra saker också som är något som du gillar och är bara för dig själv...
Skäm bort dig själv med nått du gillar/Kramar