Livrädd

Jag är rädd för hur livet skulle vara om jag någon gång skulle bli smal. Det skrämmer mig. Att vara tjock är ett skydd, en emotionell skyddsdräkt som gör att man inte behöver ta itu med känslor. Om jag skulle vara smal, skulle jag inte kunna skydda mig längre. Jag skulle inte heller kunna döva alla känslorna med mat. Jag är skiträdd för det, det är antagligen därför jag inte tar tag i viktnedgång på allvar heller. Jag är rädd för att bli åtrådd, betraktad, beundrad, tilltalad (faktiskt), glad, ledsen, exalterad, driftig. Att vara någon annan än den som gömmer sig bakom kroppen.

Long time no seen

Jag tycker det är hemskt att träffa människor som jag inte har träffat på länge. Som kände mig när jag var smal, eller smalare, och sedan inte har sett mig på flera år. När det gäller vänner får jag helt enkelt stålsätta mig, jag vägrar välja bort vänskap för min dåliga självkänsla. Det är alltid extremt jobbigt precis innan man ses, men går oftast över efter en stund. De som är mina riktiga vänner märker jag direkt att de gillar mig ändå, för att jag är den jag är.

Värre är det med gamla ex, förälskelser eller killar jag gillat. Eller tjejer som jag alltid har känt mig underlägsen, snygga tjejer som alltid har fått mig att känna mig liten inombords. Jag skulle aldrig komma på tanken att träffa med dem om jag fick chansen. Jag skulle troligtvis gå över på andra sidan gatan om jag skulle råka se någon av dem.

Sorgligt är det, men inte desto mindre sant.

Socker

Kloka ord av Helena Sandklef idag.

Felaktig bild

Jag är så otroligt trött på hur feta människor porträtteras i tv. Jag tänker främst på dokumentärer, som exempelvis den som visades på femman nyss. Den handlade om en sjukligt överviktig kille som skulle genomgå en magsäcksoperation.

Jag är så trött på den onyanserade bilden. Alla feta som visas är gnälliga, lata typer som knappt kan stava till sallad. Som skrattar åt sin fetma och säger "jag ska aldrig sluta äta pizza" typ. Som går till affären och inte vet vad som är vad i grönsakshyllan.

Det känns helt orealistiskt och faktiskt ganska kränkande. Min erfarenhet är att de flesta överviktiga är väldigt kostmedvetna. Man vet precis vad varje sak man äter innebär och hur nyttigt eller onyttigt det är. Dessutom är man inte en person som bara äter det feta på tallriken utan man äter, precis som alla andra, varierad mat.

Däremot har många överviktiga, jag själv inkluderat, en ohälsosam relation till mat. Inte sällan innebär den att mat är annat än just mat, näring. Ofta är mat tröst, sällskap, känslosubstitut.

Men det betyder inte att man är en lat jävel som skrattar åt sin fetma.

Avsky

Det är svårt att ta in hur mycket jag avskyr mig själv, egentligen. Om jag klarade av att ta in det tror jag att jag skulle bryta ihop. Eller kanske tillåter jag mig inte ta in det för att försöka bygga upp självförtroendet?

Jag skulle, som jag skrev tidigare, aldrig åka och bada bland andra människor. Jag skulle aldrig åka berg och dalbana. Inte heller paddla kanot, köra go kart eller andra roliga grejer. Jag vägrar utsätta mig för förnedringen som skulle uppstå om jag inte får plats. Men fan vad sorgligt det är att leva ett liv där man tackar nej, till livet (jag gillar berg och dalbanor massor, egentligen).

Detsamma gäller kärlek. Jag har varit singel i ungefär ett och ett halvt år. Före det levde jag i en samborelation som jag valde att lämna. Jag var stor då med, gissar att jag har gått upp något sedan dess men såg ut ungefär så här. Det var jättejobbigt för mig när vi träffades, jag fick stålsätta mig och lägga alla mina självhatande tankar åt sidan. Jag fick helt enkelt tvinga mig själv att tro på honom när han sa att han gillade mig och min kropp. Jag tror också att längtan efter att vara med någon tog över rädslan för att visa min kropp. Tur det, annars hade vi ju aldrig blivit tillsammans.

Sedan vi gjorde slut har jag inte saknat någon, jag har trivts med att vara själv. Det var ett slitigt uppbrott och det tog lång tid innan jag ens kunde ta in att jag var singel. Sen följde en lång period där jag trivdes alldeles ypperligt med det. Nu senaste månaden eller så, har jag börjat få mera längtan efter att vara med någon. Riktigt känna den fysiska längtan, efter kyssar, sex, att bara bli uppskattad och kramad.

Men där kommer det att stanna. Just nu känns det som en omöjlighet att jag skulle tillåta någon att ta på mig eller se mig, hela mig, på nära håll. Det är inte det att jag inte tror att de vill, det måste jag så klart lita på (även om det är svårt) om det skulle hända. Men jag har så stor avsky mot mig själv och min kropp att jag inte kan tillåta att någon tar på den.

Det är så klart fruktansvärt (men inte helt ovanligt tror jag). Det är något jag aldrig skulle våga säga högt, inte till någon. Det låter faktiskt sjukt och är nog också precis just det. Men det är sanningen.