fredag, juni 27, 2008

Livrädd

Jag är rädd för hur livet skulle vara om jag någon gång skulle bli smal. Det skrämmer mig. Att vara tjock är ett skydd, en emotionell skyddsdräkt som gör att man inte behöver ta itu med känslor. Om jag skulle vara smal, skulle jag inte kunna skydda mig längre. Jag skulle inte heller kunna döva alla känslorna med mat. Jag är skiträdd för det, det är antagligen därför jag inte tar tag i viktnedgång på allvar heller. Jag är rädd för att bli åtrådd, betraktad, beundrad, tilltalad (faktiskt), glad, ledsen, exalterad, driftig. Att vara någon annan än den som gömmer sig bakom kroppen.

3 kommentarer:

  1. Jag är själv överviktig, har varit i flera år från att ha haft ett par goda år som normalviktig. Men rädd för att bli smal? Jag tror inte det. Men varför väljer jag vara tjock då da? Är jag rädd? Eller vill jag inte innerst inne. Eller är kärleken till att döva känslor med mat starkare?
    Om man vill något, varför gör man inte det då.? Varför gör jag mig själv besviken?

    Tack för en fin blogg, kul läsa om saker man känner igen sig i...oftast handlar det ju alltid om kilon ner hit o dit. Eller om hur roligt det minsann är vara fyllig o fin.

    SvaraRadera
  2. Allt du skriver är sånt jag tänker. Tack för att du skriver om sådant som ingen annan säger. Kram!

    SvaraRadera
  3. anonym & anna: tack för att ni läser!

    SvaraRadera