Jag tycker det är hemskt att träffa människor som jag inte har träffat på länge. Som kände mig när jag var smal, eller smalare, och sedan inte har sett mig på flera år. När det gäller vänner får jag helt enkelt stålsätta mig, jag vägrar välja bort vänskap för min dåliga självkänsla. Det är alltid extremt jobbigt precis innan man ses, men går oftast över efter en stund. De som är mina riktiga vänner märker jag direkt att de gillar mig ändå, för att jag är den jag är.
Värre är det med gamla ex, förälskelser eller killar jag gillat. Eller tjejer som jag alltid har känt mig underlägsen, snygga tjejer som alltid har fått mig att känna mig liten inombords. Jag skulle aldrig komma på tanken att träffa med dem om jag fick chansen. Jag skulle troligtvis gå över på andra sidan gatan om jag skulle råka se någon av dem.
Sorgligt är det, men inte desto mindre sant.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det där känner jag igen...att möta gamla ex, se hur de höjer ögonbrynen av förvåning (iallafall i min fantasi...). största problemet är nog min egen inställning till mig själv o min vikt, när jag känner att jag trots allt kan acceptera mig själv, går jag upp några kilon till...
SvaraRadera