Små barn, stora ord

Mina två äldsta brorsbarn, snart -5 och snart -6, har börjat kommentera mitt utseende den senaste tiden. Snart -5åringen under senaste året, snart -6åringen inte fullt lika länge.

Det krossar mitt hjärta. Min och deras relation har alltid varit så självklar, så som det ofta är med barn. Vi har gillat varandra, vi har gillat att hänga med varandra. Jag är så himla ledsen över att det börjat handla om utseende.

Ledsen för att de inte ska få fortsätta vara självklara utan också måste dras in i en ytlig värld där utseende är viktigt och där inte alla har lika stort värde. Ledsen för att de på något sätt har lärt sig att tjocka är mindre värda, att det är sämre att vara tjock. Ledsen för att de inte förstår när jag försöker säga till dem att det inte är konstigare än att en är mörk- och en är ljushårig.

Mest ledsen, och sårad framför allt, blir jag för att deras föräldrar (min bror och min svägerska) inte säger något. Låtsas som om det inte hänt. De står bredvid, de hör vad de säger. Men de bemöter det inte överhuvudtaget. Det är det värsta, att de inte bemöter det. Kanske tycker det att det är ok men inte vågar erkänna det inför mig? Det vore lättare om de erkände, det kunde jag i alla fall bemöta. Tystnaden går inte bemöta.

Min spontana reaktion är, sorgligt nog, att jag inte vill träffa dem. Inte barnen, inte föräldrarna. Det är en enorm sorg, jag trodde aldrig jag skulle känna så inför två underbara små personer som jag alltid haft det så bra med. Reaktionen borde kanske vara "nu ska jag fan visa dem, jag ska bli jättesmal jättefort och visa dem att jag kan". Men ärligt talat är jag ganska glad att jag inte har den reaktionen.

Dels är det ingen idé att bli smal för någon annan än sig själv. Det funkar liksom inte så, gör man det för någon annan så går man lika snabbt upp allt igen. Dels är det heller ingenting jag vill lära dem, att bara för att någon gått ner i vikt så är den personen en bra person igen. Jag vill visa dem att alla har lika stort värde, oavsett hur de ser ut.

Men den kampen är för jobbig just nu. Speciellt när föräldrarna inte verkar vilja visa dem det. Så jag tänker att jag inte vill träffa dem. Jag gråter när jag tänker det, men så tänker jag. Tills nästa gång jag ska träffa dem kommer jag att ha glömt bort det, men de kommer säga samma sak igen och jag kommer bli lika ledsen igen. I värsta fall kommer det att leda till att jag, medvetet eller omedvetet, mest åker dit för att träffa de två mindre barnen. De som ännu lever i den spontana självklara kärleksbubblan. Och det är kanske värst av allt, om jag på något sätt skulle välja bort de två äldsta. Det vill jag inte, och därför väljer jag bort allihop. I alla fall för stunden.

Reality check

Jag minns inte riktigt hur gammal jag var. Min bror hade hårdrockslångt hår, så kanske var jag tolv, tretton? Det var sommarlov. Jag hade varit ett tag hos vår pappa som bodde i en annan stad. Jag och pappa stod på busstationen för att hämta min bror som nu skulle komma och hälsa på. Jag hade inte sett honom på flera veckor, och jag såg verkligen fram emot det. Jag avgudade min bror. Han var den bästa person jag visste. Min stabilitet när mamma och pappa skilde sig, den som alltid tagit hand om mig och alltid, alltid försvarat mig.

Vi stod på stationen, och så kom han. Han bar på packning och en gitarr och han hade fått jättelångt hår. "Vad långt hår du har fått!", sa jag. "Ja. Och du har blivit fet." sa han.

Jag förstod ingenting. Hörde jag rätt? Vad sa han? Det var ju bara lycka, glädje, vi hade ju nyss kramats. Vad hade min kropp med det att göra?

"Mamma tycker också att du har blivit fet och hon har sagt åt mig att hålla koll på dig så du inte äter för mycket."

Allt snurrade. Leendet försvann. Och jag blev stum.

Min trygghet ryckte bort lyckan och introducerade något nytt i vår värld. Den där hur jag såg ut spelade roll, fastän vi var syskon. Fastän vi var familj och syskon som skulle älska varandra för alltid oavsett vad som hände, vad vi gjorde och hur vi såg ut. Allt förändrades. Plötsligt dög jag inte som jag var längre.

Pappa stod bredvid och hörde alltihop, men sa inte ett ord. Jag minns inte vad som hände sedan, antagligen gick vi till bilen och åkte till pappas lägenhet, men jag minns inte. Jag minns inget mer men det han sa kommer jag aldrig att glömma.

Konstant

Jag tänker på min vikt, och på hur jag ser ut, säkert 95 % av min vakna tid. Jag överdriver inte.

På morgonen i duschen (håll in magen). När jag snabbt tittar mig i spegeln innan jag går hemifrån (inte för länge, jag klarar inte av att ta in att jag är så fet, då skulle jag inte klara av att fungera, jobba, leva). På tunnelbanan, alltid på tunnelbanan. Helst vill jag inte sitta vid fönstret. Om jag sitter vid fönstret ägnar jag hela resan åt att trycka mig så tätt mot fönstret som jag bara kan, för att den som eventuellt sätter sig bredvid mig inte ska behöva ha det trångt, ofrivilligt hamna för nära mig. Om jag sätter mig på ytterplatsen kan jag åtminstone sitta med halva rumpan utanför sitsen, så att den andra personen slipper ha det trångt. Jag har nog med att hålla in magen, placera fötterna på tå för att låren ser mindre ut då, och att möta eventuella blickar. (Stirra ni, jag stirrar tillbaka.) Jag har nog med det så jag slipper gärna pressa mig mot rutan.

Sen kommer jag till jobbet. Alla känner mig där, alla vet hur jag ser ut, ändå tänker jag på det själv hela dagen. Hur jag sitter i stolen, hur armstöden stramar åt kring mina höfter och hur jag önskar att ingen såg det. Hur jag medvetet väljer till eller bort saker när jag äter lunch, eftersom jag vägrar att bjuda folk på nöjet att tänka att feta människor alltid äter fel (jag lovar dig, ingen vet bättre vad som är bra mat och inte än en fet person).

På väg från jobbet, i spärren till tunnelbanan, känner jag blickarna på mig när jag går igenom. Klarar hon det utan att behöva gå på tvären, tänker de. Tittar de? Jag vet att de tittar, men jag kan inte bemöta varje blick. Än mindre kan jag säga något. Jag bråkar inte. Jag gråter inombords.

Kanske träffar jag en kompis efter jobbet. Kanske fikar vi, eller äter något. Eller går på bio. Hela tiden har jag ögonen öppna, vad är det för ställe, är det mycket folk. Hur är stolarna, får jag plats. Håller in magen, hänger gärna jackan bakom mig på ryggstödet. Lägger armarna eller ännu hellre lägger en tröja eller en sjal i knät, för att dölja åtminstone lite av mig.

På affären på vägen hem när jag handlar mat, tänker jag hela tiden på att folk när som helst kan titta i min korg på vad jag ska köpa. Stannar hon för länge framför godishyllan, ska hon handla? Har hon läsk i korgen, räcker det inte med hur hon ser ut redan? I huvudet skapar jag försvarstal. Försvarstal, som ingen annan får höra än jag själv. Allt medan jag håller in magen.

Hemma byter jag till mjuka kläder så snart som möjligt. Jag hatar att känna mina valkar och mjuka kläder hjälper. Och ändå hjälper de inte, eftersom jag ungefär var femte minut tänker på hur jag ser ut, hur min mage ser ut när jag ligger i soffan, vad jag har och inte har ätit idag. Vad jag borde och inte borde.

När jag lägger mig på kvällen tänker jag på det, min fetma. Innan jag hittar ett sätt att ligga på så det inte känns så mycket, så tänker jag på det konstant. På hur min stora, stora kropp är grotesk och hur jag förstår att jag ligger utan sällskap. Vem vill ta på denna kropp? Inte jag.

Jag tänker på det hela, hela tiden.

Starten

Jag har länge tänkt på att göra detta. Skriva ner hur det känns. På riktigt. Hur det känns att alltid vara för stor, att inte orka, att försöka gömma sig när det är så uppenbart att det inte går. Att ursäkta sig. Att vilja så mycket men inte våga. Att var rädd, att vara arg, att vara ledsen. Kanske kan jag komma en bit på väg i undersökandet om min sjuka relation till mat och till min kropp. Kanske inte. Kanske hjälper jag någon, kanske inte. Oavsett vilket ska det bli skönt att skriva av sig. Att visa att det alltid, alltid finns en person bakom fetman. Känslor, tankar och åsikter.

Välkommen hit.