Konstant

Jag tänker på min vikt, och på hur jag ser ut, säkert 95 % av min vakna tid. Jag överdriver inte.

På morgonen i duschen (håll in magen). När jag snabbt tittar mig i spegeln innan jag går hemifrån (inte för länge, jag klarar inte av att ta in att jag är så fet, då skulle jag inte klara av att fungera, jobba, leva). På tunnelbanan, alltid på tunnelbanan. Helst vill jag inte sitta vid fönstret. Om jag sitter vid fönstret ägnar jag hela resan åt att trycka mig så tätt mot fönstret som jag bara kan, för att den som eventuellt sätter sig bredvid mig inte ska behöva ha det trångt, ofrivilligt hamna för nära mig. Om jag sätter mig på ytterplatsen kan jag åtminstone sitta med halva rumpan utanför sitsen, så att den andra personen slipper ha det trångt. Jag har nog med att hålla in magen, placera fötterna på tå för att låren ser mindre ut då, och att möta eventuella blickar. (Stirra ni, jag stirrar tillbaka.) Jag har nog med det så jag slipper gärna pressa mig mot rutan.

Sen kommer jag till jobbet. Alla känner mig där, alla vet hur jag ser ut, ändå tänker jag på det själv hela dagen. Hur jag sitter i stolen, hur armstöden stramar åt kring mina höfter och hur jag önskar att ingen såg det. Hur jag medvetet väljer till eller bort saker när jag äter lunch, eftersom jag vägrar att bjuda folk på nöjet att tänka att feta människor alltid äter fel (jag lovar dig, ingen vet bättre vad som är bra mat och inte än en fet person).

På väg från jobbet, i spärren till tunnelbanan, känner jag blickarna på mig när jag går igenom. Klarar hon det utan att behöva gå på tvären, tänker de. Tittar de? Jag vet att de tittar, men jag kan inte bemöta varje blick. Än mindre kan jag säga något. Jag bråkar inte. Jag gråter inombords.

Kanske träffar jag en kompis efter jobbet. Kanske fikar vi, eller äter något. Eller går på bio. Hela tiden har jag ögonen öppna, vad är det för ställe, är det mycket folk. Hur är stolarna, får jag plats. Håller in magen, hänger gärna jackan bakom mig på ryggstödet. Lägger armarna eller ännu hellre lägger en tröja eller en sjal i knät, för att dölja åtminstone lite av mig.

På affären på vägen hem när jag handlar mat, tänker jag hela tiden på att folk när som helst kan titta i min korg på vad jag ska köpa. Stannar hon för länge framför godishyllan, ska hon handla? Har hon läsk i korgen, räcker det inte med hur hon ser ut redan? I huvudet skapar jag försvarstal. Försvarstal, som ingen annan får höra än jag själv. Allt medan jag håller in magen.

Hemma byter jag till mjuka kläder så snart som möjligt. Jag hatar att känna mina valkar och mjuka kläder hjälper. Och ändå hjälper de inte, eftersom jag ungefär var femte minut tänker på hur jag ser ut, hur min mage ser ut när jag ligger i soffan, vad jag har och inte har ätit idag. Vad jag borde och inte borde.

När jag lägger mig på kvällen tänker jag på det, min fetma. Innan jag hittar ett sätt att ligga på så det inte känns så mycket, så tänker jag på det konstant. På hur min stora, stora kropp är grotesk och hur jag förstår att jag ligger utan sällskap. Vem vill ta på denna kropp? Inte jag.

Jag tänker på det hela, hela tiden.