Terapin, 3

Senast jag var hos terapeuten tittade vi på bilder jag hade tagit med på mig själv, allt från att jag var barn till nu. Utveckling man ser är så klart att jag blir större och större, och bilderna stämmer ganska väl överens med hur jag minns i mig att det var, när viktuppgången började osv.

Jag känner att det är så himla sorgligt bara, att jag inte uppskattade mig själv mer när jag faktiskt var normalviktig och mådde bättre (eller mådde jag verkligen bättre), och att jag skadar mig själv på det sätt som jag gör nu. Och jag berättade att jag har läst på om matberoenden och tvångsmässigt ätande, och att jag verkligen känner igen mig i det.

Hon förklarade att alla beroenden har en sak gemensamt, och det är att de begränsar den beroendes liv. Det är så man vet att det är ett beroende, annars är det ju faktiskt inget större problem (kan man leva som man vill och styra över sina egna val mår man ju oftast bra). Man avstår från saker man egentligen vill göra, man planerar efter "drogen" och inte sin vilja, man låter effekterna av beteendet ("drogandet") styra vad man gör.

Bingo. Bingobingobingo. Jag har till och med en lista i en dagbok där jag skriver upp saker som jag avstått från att göra enbart pga min vikt. Det är inte för att plåga mig själv, utan för att medvetendegöra att det faktiskt har den stora effekten på mitt liv. På listan står bl a åka karuseller på Grönan, ringa killen jag är intresserad av och åka på solsemester med vänner.

Jag begränsar mig själv och mitt eget liv.

Det vill jag inte göra längre.

Terapin, 2

Vi fortsatte sedan att prata om val och konsekvenser.

Terapeuten uttryckte sig ungefär så här:

tänk dig att det faktiskt kanske kan vara så här: det finns inget rätt. Det finns inget fel heller. Att vara tjock är inte fel, men det är inte rätt heller. Att vara smal är inte heller rätt, men inte heller fel. Rätt och fel är bara konstruerade värderingar, och har inget värde på riktigt. Det är inte fel att tycka om mat. Det är inte rätt heller. Det bara är.

Det finns nämligen bara val, och konsekvenser. Att äta en pizza är varken rätt eller fel, men det ger andra konsekvenser än att inte äta den. Att inte äta något alls på en vecka är inte heller varken rätt eller fel, men ger andra konsekvenser än att göra det.

Sedan fick jag tänka efter själv och först svara på frågan

vad blir konsekvensen av att fortsätta leva som du gör nu?

Mitt svar blev: att jag troligtvis fortsätter gå upp i vikt. Att jag fortsätter hata mig själv, fortsätter vara olycklig för det, fortsätter begränsa mig i det jag vill göra. Kanske dessutom att jag inte fortsätter vara frisk, utan drabbas av någon sjukdom.

Efter det fick jag så svara på frågan

vad blir konsekvensen av att du bryter mönstret och lever mer hälsosamt?

Jag svarade: att jag blir mer tillfreds med mig själv. Att jag kan bli den jag känner innerst inne att jag är. Att maten och självhatet inte har makten över mitt liv längre. Att jag kan välja hur jag vill leva och vad jag vill göra.

För mig var det en revolution inuti mig när jag tänkte på det på det sättet. Det låter logiskt, men ingenting är ju logiskt när det handlar om känslor och tankar.

Det här är ju så klart heller ingen magisk, enkel lösning. Men för mig var det så skönt att lyfta bort värderingen, och införa medvetenheten. Jag är inte en sämre människa för att jag äter godis. Men jag gör mig själv medveten om vad konsekvenserna av att göra det är. Och det är bra mycket lättare att leva med att ha gjort ett aktivt val, än att skuldbelägga något som man "vet" var fel.

Terapin, 1

En av de första sakerna vi pratade om var något som heter energicirkeln

(läs mer här).

Man kan, förenklat, beskriva det så här:

Energicirkeln är ett av gestaltterapins grundbegrepp. Tänk dig ett cirkelförlopp som börjar med en händelse eller en obalans i tillvaron, till exempel en känsla av törst. Den förvandlas strax till en medveten tanke: att dricka. Nästa steg är att mobilisera energi och gå till handling, att gå till vattenkranen. Medan du dricker uppstår kontakt mellan tanke och känsla: ”Jag känner att jag dricker och jag känner hur det påverkar mig”. Cirkeln sluts genom att törsten försvinner och du är fri att gå vidare i en ny energicirkel. Men om det uppstår ett hinder, om du till exempel inte känner att du är törstig eller inte kan mobilisera kraft att dricka, eller helt enkelt är medveten om det men väljer att inte bry dig om det – då är händelsen oavslutad, vilket binder energi och gör det svårt att komma vidare. Kanske inte så farligt om det bara handlar om att dricka vatten någon gång, men värre om det gäller livets viktiga skeden och vägval. (Källa.)

När det handlar om törst låter och är det enkelt, men när det handlar om andra saker är det svårare. Poängen att vi följer detta mönster vid varje händelse eller obalans som uppstår i våra liv. Ibland fullföljer vi cirkeln och går igenom alla stegen, men ibland, eller ofta, stannar vi någonstans på vägen, gör ett stopp.

Det kan till exempel vara att se att någon ringer, men låta bli att svara. Tänka att man inte vill facea den personen just då, att man inte orkar tala om hur man mår, eller kanske ännu hellre inte orkar tala om att man inte vill tala om hur man mår. Då stannar man till, går inte vidare i cirkeln utan stoppar liksom huvudet i sanden och låtsas som att det inte har hänt.

Eller så kanske man står i en provhytt och provar byxor. Är man överviktig är ju detta en riktig pina, och det behövs inte mycket för att det ska förstöra dagen eller kanske till och med veckan. Att inga byxor passar för att man är för tjock kan vara obalansen som uppstår. Antingen möter man den känslan och handskas med den, fullföljer cirkeln, eller så stannar man till på vägen. Och går kanske hem och hetsäter för att döva känslan. Man låtsas som att händelsen inte har hänt.

Jag har blivit mycket mer medveten sedan vi pratade om detta. Medveten om hur jag gör nu, men också hur jag har gjort tidigare i livet. När det gäller maten har jag sällan gått hela cirkeln runt. Jag har stannat tidigt, tänkt "det är ingen idé", och ätit. För mycket. För onyttigt. Och av fel anledning.

Räddningen: terapi

När livet tog stopp fick jag en tid hos en terapeut. Jag fick omedelbar bra kontakt med henne och hon hjälpte mig mycket bara genom att säga: du har drabbats av en depression. Du behöver komma till en läkare.

Sedan gick även hon på semester, men sedan en månad tillbaka går jag till henne en gång i veckan. Hon är gestaltterapeut.

Sedan jag började där är mitt hem fyllt av lappar, collage och foton på mig själv. Jag jobbar med det vi pratar om, jag tar in det, funderar på det, och räds inte tankarna utan välkomnar dem.

Detta har hänt

Tidigare i år tog mitt liv stopp. Jag kom inte upp ur sängen, väggarna snurrade, jag fick panikångest och min kropp blev fullkomligt utmattad. Jag har nu inte jobbat alls utan har varit sjukskriven hela sommaren för depression.


Jag har haft självmordstankar och självskadetankar, jag har kämpat varje dag för att klara av varadagliga saker såsom att duscha eller gå till affären. Jag har träffat läkare, psykologer och terapeuter, och jag har börjat medicinera med SSRI.


Jag mår mycket bättre nu. Det är helt fantastiskt, det känns som att jag har fått tillbaka livet. Jag har fått tillbaka gåvan som är livet. SSRI har gett mig mitt liv tillbaka. Jag känner igen mig själv, inte bara hur jag var i våras innan jag blev akut dålig, utan hur jag var för flera år sedan. Den som faktiskt är jag. Medicin är inte för alla, men det är definitivt för mig. Jag ska nu äta den ett år framåt till att börja med.


Jag har fått bra hjälp av sjukvården, med undantaget att allt stängde över sommaren. Allt stängde och hade jag inte haft min familj och mina vänner så hade jag inte klarat mig. Det är jag säker på. De har sett till att jag har ätit, kommit utan för dörren varje dag, och gjort andra saker än bara sitta inne och gräva ner mig i ångest. Jag är dem för evigt tacksam.


Jag fick psykologhjälp av vårdcentralen men även han har haft semester nästan hela sommaren. Jag har istället påbörjat terapi i privat regi, jag återkommer mer till det i fler inlägg. Det hjälper mig otroligt mycket.


Och snart börjar jag jobba igen.

Inom kort

Jag är snart tillbaka.

Hold on.