Terapin, 3

Senast jag var hos terapeuten tittade vi på bilder jag hade tagit med på mig själv, allt från att jag var barn till nu. Utveckling man ser är så klart att jag blir större och större, och bilderna stämmer ganska väl överens med hur jag minns i mig att det var, när viktuppgången började osv.

Jag känner att det är så himla sorgligt bara, att jag inte uppskattade mig själv mer när jag faktiskt var normalviktig och mådde bättre (eller mådde jag verkligen bättre), och att jag skadar mig själv på det sätt som jag gör nu. Och jag berättade att jag har läst på om matberoenden och tvångsmässigt ätande, och att jag verkligen känner igen mig i det.

Hon förklarade att alla beroenden har en sak gemensamt, och det är att de begränsar den beroendes liv. Det är så man vet att det är ett beroende, annars är det ju faktiskt inget större problem (kan man leva som man vill och styra över sina egna val mår man ju oftast bra). Man avstår från saker man egentligen vill göra, man planerar efter "drogen" och inte sin vilja, man låter effekterna av beteendet ("drogandet") styra vad man gör.

Bingo. Bingobingobingo. Jag har till och med en lista i en dagbok där jag skriver upp saker som jag avstått från att göra enbart pga min vikt. Det är inte för att plåga mig själv, utan för att medvetendegöra att det faktiskt har den stora effekten på mitt liv. På listan står bl a åka karuseller på Grönan, ringa killen jag är intresserad av och åka på solsemester med vänner.

Jag begränsar mig själv och mitt eget liv.

Det vill jag inte göra längre.