Jag lovar mig själv

Jag vet att jag inte skriver särskilt ofta.
Det känns som att jag upprepar mig.

Jag är fet, jag hatar det, jag hatar mig själv, jag hatar samhällsklimatet. Och så om igen. Jag är fet, jag hatar det... osv.

Har du som läser något önskemål om vad jag ska skriva om? Alla förslag är välkomna! Eller vill du gästblogga om dina egna känslor kring det här? Maila!

Det jag kan dela med mig av är att det har skett en liten förändring i mitt huvud. En fredagkväll för någon månad sedan satt jag i min soffa. Helt plötsligt hör jag mig själv säga - högt: Nej. Nu räcker det.

Jag kände i hela kroppen att nu räcker det med självhat. Det räcker med att sitta och önska att jag ska bli smal (och därmed lycklig) över en natt. Det räcker med att trycka ner mig själv mer än vad andra människor någonsin gjort.

Sagt och gjort, eller? Nu är jag lycklig och hälsosam och flera kilo lättare och fri från min ätstörning?

Inte. Förstås. Så enkelt är det inte. Men jag är lättare i sinnet, för jag ägnar inte lika stor tid till att nedvärdera mig själv. Jag försöker varje dag landa lite och känna att det här är ju jag. Jag. Mitt liv, min kropp. Rent praktiskt innebär det att jag faktiskt tänker bra saker om mig själv när jag ser mig i spegeln. Tittar på snyggbilder på mig själv (finns ju faktiskt flera stycken). Sitter en stund och bara gör mig själv medveten om att jag själv äger mina tankar och att jag väljer att göra dem positiva. Jag säger det till mig själv: välj nu. Välj det positiva.

Större delen av dagen blir jag fortfarande ordentligt påmind om det negativa, det räcker att gå in i en lunchrestaurang och sätta sig ner och äta. Och just därför vill jag fortsätta välja det positiva. Jag vill inte lova mig själv något jag inte kan hålla, att jag "måste" vara glad, positiv och peppande, alltid. Men jag kan lova mig själv att fortsätta försöka.

Sorg

Ser ni enkäten här till höger? Inte en enda person har kryssat i "nej". Inte en. Nu vet jag att en nischad blogg har nischade läsare, men ändå. Inte en enda.

Det är så otroligt sorgligt. Ibland försöker jag ta ett kliv ur den här soppan och få lite perspektiv. Perspektiv som påminner mig om att vi alla egentligen är lika och att livet är ungefär detsamma oavsett vilka vi är. Och därför. Just därför är det så otroligt sorgligt att vi inte gillar oss själva. Att vi inte kan vara glada över den fina, starka fantastiska kropp vi fötts i utan skadar den, och vårt inre, för att anpassa oss. För att leva upp till krav. Eller för att vi helt enkelt dukar under av kraven.

Det är mitt livs största sorg det här, att jag inte kan ha en positiv relation till min kropp. Jag skulle så gärna vilja.

Att komma in på diskussionen om ideal, gör lätt att man även hamnar i smaldiskussionen. Det sjukligt smala idealet kopplas ofta ihop med anorexia, antingen att de vi ser i reklamen är anorektiska, eller att idealet de representerar gör människor anorektiskt sjuka i sin strävan att bli likadana.

Men jag då? Jag är ju fet? Långt ifrån pinnsmal, långt ifrån anorektisk. Jag har aldrig varit det heller, jag har i bästa fall varit en vältränad, normalviktig person.

Det är lätt att hamna i smalfacket när man pratar om det. Men sanningen är den att övervikt kan vara ett uttryck för precis samma sak. Däremot hanterar man det på olika sätt. En anorektier låter bli att äta, en bulimiker äter och kräks (nu generaliserar jag, men det hoppas jag ni förstår). En sån som jag överäter för att döva känslor. Inte bara känslor som har med smalidealet att göra, men även de känslorna.

Fler tankar och reflektioner?

Berander ställer en viktig fråga bland kommentarerna:

Även om man anpassar sig till ett ideal så gör man väl det för sin egen skull?

Jag är av åsikten att idealet vi har i vårt samhälle idag inte är sunt - och därför kan det omöjligt vara så att man anpassar sig efter det för sin egen skull, om vi nu utgår ifrån att allas yttersta mål är att må bra. Eller? Vad tycker du?