Ser ni enkäten här till höger? Inte en enda person har kryssat i "nej". Inte en. Nu vet jag att en nischad blogg har nischade läsare, men ändå. Inte en enda.
Det är så otroligt sorgligt. Ibland försöker jag ta ett kliv ur den här soppan och få lite perspektiv. Perspektiv som påminner mig om att vi alla egentligen är lika och att livet är ungefär detsamma oavsett vilka vi är. Och därför. Just därför är det så otroligt sorgligt att vi inte gillar oss själva. Att vi inte kan vara glada över den fina, starka fantastiska kropp vi fötts i utan skadar den, och vårt inre, för att anpassa oss. För att leva upp till krav. Eller för att vi helt enkelt dukar under av kraven.
Det är mitt livs största sorg det här, att jag inte kan ha en positiv relation till min kropp. Jag skulle så gärna vilja.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Du KAN visst ha en posistiv relation till din kropp, du har det bara inte just nu... OK?
SvaraRadera"Jag skulle så gärna vilja."
Jag uppfattar det som att du är mer eller mindre deprimerad och det är väl ok. Acceptera det och se det som en startpunkt, att det kommer att gå över, du kommer att fixa det här och vända uppåt. Själv jobbar jag stenhårt med att undvika negativa uttryck och det hjälper iaf mig.
Ett enkelt exempel: istf att uttrycka hur dålig jag är på något säger jag vilken enorm utvecklingspotential jag har. Det må verka löjligt men jag har gjort det till en slags sport och det är faktiskt rätt roligt :)
Dessutom vänder det faktiskt mig från att ha varit en världsmästare på "det är så synd om mig" till att faktiskt tycka att läget inte är så pissigt ändå ;)
För att gå tillbaka till "Jag skulle så gärna vilja." - Säg hellre "Jag vill så gärna!"
För det är väl så att du gärna vill ha en positiv relation till din kropp? Jamen det är ju kalas!!! Starta där och blicka frammåt, skit i alla "men, det går ju inte för..."
Se alla positiva förebilder som klarat något som de själva eller andra från början trott varit omöjligt.
Det finns hur många glada tillrop att sprida omkring sig, de flesta mer eller mindre slitna men det spelar ingen roll - för att komma ur fritt fall måste man fälla ut vingarna (och det i små steg, annars bryter man dom = vara realistisk i sina små men kontinuerliga framsteg).
Jag tror på dig. Rätt vad det är kommer du att ha fått ut vingarna och stiger mot skyarna! Deal?
Allt gott // Berander
Deal! Vilken fin, peppande kommentar. Tack.
SvaraRaderaJag jobbar på det, varje dag. När jag skriver att det är mitt livs största sorg är det skrivet i perspektiv, mer än ett konstaterande. Kanske skulle jag ha skrivit "inte kunnat ha en positiv relation till min kropp". Det har varit mycket värre i perioder, och det är på väg åt rätt håll.
Men sorgen är större än så. Den handlar inte bara om mig. Den handlar om att vi överhuvudtaget lever i en värld där detta förekommer. Det är otroligt sorgligt.
Med det inte sagt, att vi ska sitta stilla och låta det fortgå.
Fram för mer pepp och mer positiva tankar =)
Jag har inte läst din blogg så mycket och har ingen lång bakgrund att luta mig på men när jag läser din presentation och ditt senaste inlägg gör det lite ont i mig. Varför tycker du att det är så jobbigt att vara överviktig?
SvaraRaderaJag är också överviktig. Men jag har ett otroligt stort självförtroende. Visst kan jag önska att jag var mindre ibland men ärligt talat så mår jag bra i vem jag är.
Den uttjatade klyschan "alla är olika" är ändå sann. Varför kan vi människor inte acceptera vilka vi är?
Visst, självklart är det bra om man kan gå ner i vikt, för att an skall må bättre både hälsomässigt och psykiskt, men om man inte orkar...kanske man bör börja någon annanstans än med vikten då? Kan det finnas andra känslor som ligger under denna självförakt?
Jag hoppas verkligen att du kan hitta en god relation till dig själv och vem du är. Oavsett hur du ser ut!
Må bra.
//Rumptroll
Ann: välkommen hit! Läs gärna mer av bloggen, jag tar upp mycket av det du skriver om. Självklart handlar inte detta om kroppsstorlek utan om andra saker på insidan.
SvaraRadera