Att komma in på diskussionen om ideal, gör lätt att man även hamnar i smaldiskussionen. Det sjukligt smala idealet kopplas ofta ihop med anorexia, antingen att de vi ser i reklamen är anorektiska, eller att idealet de representerar gör människor anorektiskt sjuka i sin strävan att bli likadana.

Men jag då? Jag är ju fet? Långt ifrån pinnsmal, långt ifrån anorektisk. Jag har aldrig varit det heller, jag har i bästa fall varit en vältränad, normalviktig person.

Det är lätt att hamna i smalfacket när man pratar om det. Men sanningen är den att övervikt kan vara ett uttryck för precis samma sak. Däremot hanterar man det på olika sätt. En anorektier låter bli att äta, en bulimiker äter och kräks (nu generaliserar jag, men det hoppas jag ni förstår). En sån som jag överäter för att döva känslor. Inte bara känslor som har med smalidealet att göra, men även de känslorna.