Berander ställer en viktig fråga bland kommentarerna:
Även om man anpassar sig till ett ideal så gör man väl det för sin egen skull?
Jag är av åsikten att idealet vi har i vårt samhälle idag inte är sunt - och därför kan det omöjligt vara så att man anpassar sig efter det för sin egen skull, om vi nu utgår ifrån att allas yttersta mål är att må bra. Eller? Vad tycker du?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Helt rätt! De idealen vi har idag är långt ifrån sunda: det skrämmer mig att jag har 2 flickor som ska växa upp till det här., Supermodeller som är "perfekta" och som det ändå retuscheras bort rynkor och celluliter och det sänder bara signaler att man fan inte duger som man är i alla fall. Vi idealiserar allt till det yttersta: perfekt stylat hem, perfekta semestrar, vackert "välmående" utseende och det perfekta äktenskapet medans vi ändå bara är människor med brister och fel. Vi människor anpassar oss efter rådande ideal och inte gör man det enbart för sin egen skull eller??
SvaraRaderaLena
bara att det finns ett ideal luktar skumt. vad är ett ideal och varför behövs ett sånt? jag tror på en gemensam värdegrund men jag förstår inte varför ett kroppsligt, fysiskt, ideal måste finnas. så länge människor äter och lever sunt borde det finnas utrymme för alla kroppsformer. det är ju uppenbart _att_ det finns ett ideal (smal som en sticka tack) men det betyder inte att det är något obestridligt.
SvaraRaderaang. din kommentar i min blogg.
SvaraRaderaJovisst,så kan det ju absolut vara. Fast å andra sidan borde man väl märka att man har blivit sjukligt överviktig när man knappt kan gå längre?
Det är det jag förundras över. Som igår på tv3 började deras nya tv-serie generation fett där de filmade en man i mexico som har börjat sin kamp mot övervikten. Han började på 600 kilo! (!!!!!!!) HUUUUR kan man bli så stor? Jag förstår ju att det går, det vet man ju, men ja.. jag blir förundrad!
Dagens ideal är verkligen inte sunda... Småtjejer som bantar ner sig till bmi 17 och som drömmer om silikonbröst. Jag hoppas det vänder, och att idealet blir en stark sund kropp!
SvaraRaderaHej kära du, jag har läst din blogg och vill bara säga att jag känner igen mig sååååå mycket, men också att det finns hjälp att få. Jag vet inte hur du äter, men de tankar du har kan klassas som en ätstörning och om du också har ett matbeteende som stämmer med det kan du söka hjälp på en ätstörningsenhet. Jag vet inte om du gjort det eller var du bor, men läs gärna på Anorexi/Bulimikontakts sida så kan du få veta mer. Jag har hatat min kropp och mig själv i många år men inte fattat attt jag inte bara hade dålig karaktär utan faktiskt var sjuk. Jag gick i behandling för tre år sedan och det är fortfarande tufft ibland, men jag har en helt annan syn på maten, roppen och mig själv. Lycka till! /Åsa
SvaraRaderaSåhär menar jag: anpassar du dig efter något gör du det av egen vilja, oavsett om det du anpassar dig efter är sjukt eller ej. Om du nu fått för dig att 170cm i kombination med 55kg och C-, eller ännu hellre D-kupa, eller varför inte 190cm och 125kg muskler, är idealet och försöker anpassa dig efter detsamma så är det ju du själv som gör valet att (försöka) anpassa dig, eller hur?
SvaraRaderaSe’n att idealen ovan är oförenligt med god hälsa för de flesta (såväl kvinnor som män ;)) är väl egentligen självklart…
Christina: att äta och leva sunt är väl oxå ett ideal?
Jag tror inte på att anpassningen behöver vara frivillig. Att anpassa sig efter något osunt (osunt smal t ex) tror jag inte innerst inne är vilja, jag tror det är annat som styr. Men jag förstår din tanke.
SvaraRadera