Är det mer ok att skära sig i armarna?

Eftersom man inte kan kommentera hos dig, Linda, hoppas jag att du kanske hittar hit om jag länkar.

Nästa gång du stör dig så förbannat mycket på en fet människa, fråga hur hon mår istället. Eller stanna hemma.

Fetma är ett uttryck för en massa saker - självhat, depression, rädsla, ätstörning, dålig självkänsla, misslyckanden kan vara några av dem. (Lathet är det oftast inte.) Men även feta människor tycker det är förbannat varmt just nu, och vill bada.

Det är konstigt hur du, som verkar ha en empati för att må dåligt (speciellt som ung) inte inkluderar övervikt i ditt spektrum.

Vill men vill inte

Ibland funderar jag på om det är något som skulle kunna få mig att sluta. Få mig att "vakna upp". Jag tror ofta det, när jag är inne i en riktigt mörk period tänker jag ofta "jag vill ju inte det här egentligen". Men maten är en tröst, och därför fortsätter jag. Den onda cirkeln är just en cirkel, det finns ingen väg ut. Med maten som tröst och sällskap ersätter jag fester, umgänge, lycka. Vilket leder till ännu färre fester och umgängen, dels eftersom jag håller mig inne istället för ute bland folk, dels för att min självkänsla bara blir sämre av det, och dels förstås för att jag inte blir ett dugg smalare av det.

Jag är just nu inne i något som man kan tycka borde leda till ett riktigt uppvaknande. Jag pratar mycket med en kille på nätet, och jag tror att han är en sådan person som jag har letat länge efter. Han har humor, är musikalisk, smart och omtänksam, och han visar intresse. Men jag vågar inte träffa honom. Han får mig att må jättebra men jag vågar inte träffa honom.

Att missa en sån grej borde få mig att sluta äta på stört. Att vilja satsa på att bli den jag egentligen är, innerst inne. Men det blir inte så, och jag skulle tro att anledningen är denna: eftersom jag inte kan, törs eller vågar träffa honom nu, blir jag så arg, besviken och ledsen på mig själv för att jag har förstört mitt liv så att jag inte ens vågar träffa en man som mycket väl skulle kunna vara en av de viktigaste personerna i mitt liv. Och arg, besviken och ledsen leder till - just det - mat.

Jag har inte makten

Jag läser hos Anna om makten att påverka hur man själv mår. Ju mer jag tänker på det ju mer ledsen blir jag. Det känns som att jag är en slav under maten och vikten. Jag vill verkligen inte att något eller någon annan än jag själv ska ha makten över hur jag mår, men de senaste veckorna känns det som att jag har varit handlingsförlamad och tvungen att kapitulera under allt det som får mig att äta.

Jag vill vara stark nog att själv kunna fatta beslutet att inte äta, men det går bara inte. Inte just nu. Det är en total paradox, för samtidigt känner jag att nu måste det vara nog snart, mitt liv kommer inte att fungera om det ska fortsätta så här.

Vanmakten är skrämmande och nedbrytande, och jag skulle verkligen behöva ta mig ur den här destruktiva cirkeln.

Tack!

Fina Anna har gett mig ett pris. Tack!! Jag blev jätteglad för dina fina ord. Det känns verkligen varmt i hjärtat när jag läser det du skriver. Precis så är det jag vill att den här bloggen ska vara, en blogg för det inre. Om övervikt men om insidan.

Jag tycker nämligen att det talas alldeles för lite om insidan. Övervikt är en så tydlig och uppenbar yttre sak, men för mig är det definitivt insidan som är övervikten. Insidan är beroendet, sjukdomen, orsaken. Därför blir jag så glad över att se att det är så bloggen uppfattas.

Jag ser också att ni är många som är här och läser varje dag, trots att jag inte hinner uppdatera så ofta. Det glädjer mig också!
Ni är så välkomna.

Apropå beroende

Jag har aldrig kunnat prata med någon exakt om hur min relation till mat är. Jag har hintat till några stycken, bland annat terapeuter, men har aldrig högt sagt rakt ut precis hur det är. (I mitt huvud definierar och funderar jag på det hela tiden.)

Däremot var jag i närheten och nosade med en vän en gång. Vi pratade om hur jag hade mått en viss period, då jag var deprimerad och mådde rejält dåligt. "Jag satt väl mest inne och åt hela tiden", sa jag. Och höll andan. Hennes svar var klokt och insiktsfullt:

"ja, men hade du inte ätit hade du väl druckit, börjat ta droger, skurit dig i armarna eller något annat destruktivt".

Precis så är det. För mig. Maten är verkligen min drug of choice. Jag skulle till exempel aldrig komma på tanken att dricka alkohol en dag som igår, när jag mår så dåligt. Jag äter. En alkoholist dricker.

Det svåra i ekvationen är att äta måste man göra, för att överleva. Det är svårt att förhålla sig till.

Så fungerar ett beroende

Jag har en riktigt, riktigt dålig dag idag. Har inte mått så här dåligt på länge, har inte mått dåligt alls på länge. Men idag är allt åt helvete och jag reagerar med att vilja gå tidigare från jobbet, köpa massor av mat, godis och skit och krypa ner under täcket framför tv:n, proppa i mig alltihop och aldrig visa mig mer.

Så fungerar det. Jag är naturligtvis inte hungrigare än andra dagar, det här är mitt sätt att hantera, eller snarare inte hantera, känslor. Det vore naturligtvis bättre på alla sätt och vis att prata med någon istället, ventilera allt som känns skit. Men jag har ingen jag står tillräckligt nära just nu för att göra det, och galenheterna i mitt huvud säger mig att jag inte vill heller.

Maten är en tröst som alltid finns där. Dagar som denna längtar jag ihjäl mig efter den trösten.