Vill men vill inte

Ibland funderar jag på om det är något som skulle kunna få mig att sluta. Få mig att "vakna upp". Jag tror ofta det, när jag är inne i en riktigt mörk period tänker jag ofta "jag vill ju inte det här egentligen". Men maten är en tröst, och därför fortsätter jag. Den onda cirkeln är just en cirkel, det finns ingen väg ut. Med maten som tröst och sällskap ersätter jag fester, umgänge, lycka. Vilket leder till ännu färre fester och umgängen, dels eftersom jag håller mig inne istället för ute bland folk, dels för att min självkänsla bara blir sämre av det, och dels förstås för att jag inte blir ett dugg smalare av det.

Jag är just nu inne i något som man kan tycka borde leda till ett riktigt uppvaknande. Jag pratar mycket med en kille på nätet, och jag tror att han är en sådan person som jag har letat länge efter. Han har humor, är musikalisk, smart och omtänksam, och han visar intresse. Men jag vågar inte träffa honom. Han får mig att må jättebra men jag vågar inte träffa honom.

Att missa en sån grej borde få mig att sluta äta på stört. Att vilja satsa på att bli den jag egentligen är, innerst inne. Men det blir inte så, och jag skulle tro att anledningen är denna: eftersom jag inte kan, törs eller vågar träffa honom nu, blir jag så arg, besviken och ledsen på mig själv för att jag har förstört mitt liv så att jag inte ens vågar träffa en man som mycket väl skulle kunna vara en av de viktigaste personerna i mitt liv. Och arg, besviken och ledsen leder till - just det - mat.