Änglar

Men ibland ska man ju ha tur också, även om man är trött. Jag var på min vårdcentral häromdagen och fick av en slump träffa en annan läkare än min ordinarie. Och helt plötsligt sitter jag nu och fyller i en remiss till en ätstörningsklinik.

I våras bad jag om hjälp och fick det inte.
I somras bad jag om hjälp och fick det inte heller.

I december får jag hjälp utan att ens be om det.

En del personer ser man nästan vingarna på.

Trött

Ja ibland blir jag helt enkelt alldeles för trött. Den här hösten har varit utmattande på så många sätt. Jag har tagit mig ur en kris. Jag har börjat jobba igen. Jag har dragits med långvarig förkylning. Jag har hamnat i ett mycket ätstört beteende igen. Många veckor hade jag energin och peppen att i alla fall verkligen försöka. Att börja varje dag med att försöka. Nu försöker jag ingenting. Jag blir tröttare och tröttare och fetare och fetare och äter mer och orkar mindre. Jag vet inte ens varför längre.

Kanske för att jag inte orkar kämpa. Alla kämpar, alla, men just nu orkar jag inte utföra min kamp. Min energi går åt till att orka jobba och inte vara deprimerad. Tillräckligt kan tyckas, men inte för mig. Jag har ett så stort, tungt hat mot min kropp att det sista jag och den behöver är att jag halkar ner i det här störda matbeteendet igen. Men jag orkar inte streta emot.

Jag tänker på nyåret. Att det snart kommer ett nytt år. Jag tänker att jag kanske orkar då. Jag hoppas att jag orkar då.