Varför rädd?

Idag har jag gjort något som krävde en rejäl kraftansträngning - jag har varit på massage. Det är alltid så himla jobbigt innan man väl ligger där och blir knådad. Får jag plats på britsen? Håller den? Vad är det för massör, hur förhåller sig han/hon till min kropp? Som tur är fick jag en riktigt bra massör, han var otroligt proffsig och jag kände mig lugn.

Han var också mycket proffsig med hur han uttryckte sig. Sa till exempel "en större kropp ger förstås mer belastning". Han kunde lika gärna ha sagt "varför går du inte ner i vikt, du skulle må bättre av det?" (no shit sherlock). Är glad och tacksam över att han inte bara masserade bra, utan även var en bra person.

Och igår var jag hos frisören. Även det är alltid en kamp. Jag har en tjej som jag går till ibland. Hon är ok, men egentligen skulle jag vilja hitta en annan. Det innebär bara så mycket ångest. Vart ska jag gå? Hur ser det ut där? Får jag plats i stolen? Är det extremt hippa/smala/snygga människor som går dit, och jobbar där? Helst vill jag gärna gå förbi stället och kika in, innan jag ringer och bokar tid. En av anledningarna till att jag fortsätter gå till min nuvarande frisör, är förstås att vi redan kommit över första hindret. Jag vet att jag får plats i stolen. Jag vet att hon vet hur jag ser ut. Jag vet också att hon inte behandlar mig annorlunda på något sätt.

Min erfarenhet är faktiskt att de allra flesta är professionella i sina yrkesroller. Det är klart att man kan se i blickar ibland att de tänker på hur jag ser ut, men de allra flesta skulle aldrig medvetet visa det. Alltså är det jag själv som bygger upp den här rädslan. Undrar varför?

Kanske för att det är så jobbigt redan som det är. Det är skitjobbigt att sitta framför en spegel i flera timmar, när jag kanske inte ens speglar mig en timme i månaden hemma. Jobbigt att se hur jag ser ut på nära håll, hur jag ser ut när jag pratar, när jag ler.

Kanske också för att jag hatar att presentera mig så här. Jag vill skrika: det här är inte jag! Det är bara jag just nu! högt, högt, så att alla förstår att jag varken trivs så här eller har sett ut så här jämt. Men mer om det en annan gång.

Att skapa en ätstörning

I veckan pratade jag om övervikt med några vänner. Några riktiga vänner, ni vet sådana som tycker om mig för den jag är och inte för hur jag ser eller inte ser ut. Det var en riktigt givande diskussion, vi pratade bland annat om att vi knappt känner en enda tjej som har en avslappnad relation till mat.

Men jag blev så ledsen. Ena tjejen berättade om när hennes syskonbarn var hos doktorn på en undersökning, hon är väl ungefär 8 år. En frisk och pigg tjej, som är lite rund*. När det var dags att väga sig klev hon upp på vågen. När läkaren såg siffran på vågen, så tittade han på henne och skrattade.

Jag vet inte ens var jag ska börja, för det gör mig så otroligt jävla upprörd. Händelser som denna föds troligtvis ur okunskap, men hur dum får man bli? Denna lilla tjej hade inte tänkt tanken innan på att hon kanske skulle vara annorlunda för att hon ser ut som hon gör, eller att hon skulle vara mindre värd. Nu vägrar hon äta tårta på födelsedagskalas och pratar om vad hon får och inte får göra/äta.

Hade jag fått bestämma hade hon gott kunnat få leva i en värld utan mat=förbud i många år till.



*Jag vill bara poängtera att jag varken vill försvara eller glorifiera fetma och ohälsosam övervikt. När jag skriver att någon är normalviktig eller lite rund, så menar jag verkligen det. Jag vet alldeles för väl vad hälsokonsekvenserna av fetma är och vill inte på något sätt säga att lite övervikt har ingen dött av - för det har allt för många gjort. Det finns dock för mig en stor skillnad på hälsofarlig övervikt och att vara lite rund - speciellt när det gäller barn, som har en hel uppväxt framför sig.

Tack jag mår skit, hur mår du själv?

A-k lämnade en kommentar till det här inlägget, och hon skriver bland annat:

Vikten påverkar ju utseendet precis som hår, långt eller kort. ... Din bror sa ju åt dig om den förändring han såg precis som du sa din åsikt om hans, dvs håret. Jag tycker väl inte det var mer hemskt, vore ju värre om inget sas om det var en märkbar förändring. Klart man är lika mycket värd oavsett storlek man blir inte automatiskt ofräsch för att man är tjock men man måste alltid oavsett vad det gäller ifrågasätta om man känner sig stött. Jag tycker det är drygt med folk som lägger sig i men hellre för mycket än att ingen bryr sig.

Jag håller med, så klart. Visst är det logiskt att påpeka även en sådan förändring som vikt, precis som hår eller annat.

Skillnaden jag känner först och främst är väl att hår är ofta något självvalt, man väljer vad man vill ha för frisyr. Att gå upp i vikt är sällan något positivt och ser man förändringen ska man nog först och främst fråga hur personen mår. Tycker jag. Men min bror var ung, jag har inga krav nu på att han skulle vetat vad som var rätt eller fel då.

Något som hör hit är dock att jag inte var fet. Jag är fet nu, och kan därför säga att jag inte var det då. Däremot började jag tro det efter det där (och en del andra grejer som hände). Jag var fullt normalviktig, men har spenderat största delen av mina tonår med att tro att jag var stor som ett hus. Så småningom blev jag också det, kanske för att det hör ihop med min självbild?

Min bror var också otroligt hånfull när han sa det där, vilket så klart gjorde ont. Han hade aldrig pratat till mig på det sättet förut. Jag har aldrig varit bra på att säga emot honom, speciellt inte när jag var yngre för jag var så himla osäker då. Så här i efterhand kan jag känna att jag åtminstone skulle ha visat honom att jag blev ledsen.

Det här får mig att tänka på hur tabu det är med övervikt i vårt samhälle. Om någon vi känner har blivit smal är vi snabba med att berömma hur snygg personen har blivit och hur duktig han eller hon är.

Om någon vi känner ökar kraftig i vikt är vi inte så snabba med att säga något. Vi har lärt oss att man inte ska det - man pratar inte om det. Men precis som A-k skriver tror jag det vore bättre om vi vågade bry oss lite mer. Ställa frågan: hur mår du? Kanske skulle det räcka långt.

Val

Jag äter eller dricker aldrig något som kan uppfattas som onyttigt när jag är ute bland folk. Det är nämligen enklare att välja bort det än att stå ut med blickarna. Folk stirrar som att det inte finns någon morgondag, särskilt på tunnelbanan. Jag väljer medvetet bort att äta glass, godis, eller kanske dricka läsk när jag rör mig där det är mycket folk. Om jag skulle göra det, känns det som att jag samtidigt skulle vilja hänga en stor skylt ovanför huvudet där det står: "Jag äter inte detta varje dag. Det var säkert tre månader sedan sist. Men idag var det jättevarmt och det verkade så gott och svalkande med en glass." Några sådana skyltar finns inte, de skulle väl säkert inte hjälpa heller.

Å ena sidan blir jag förbannad för att jag anpassar mitt liv efter vad människor jag inte ens känner gör, å andra sidan är det sjukt jobbigt att ha folk stirrandes på en... Jag väljer bort glassen. Utan att blinka.