Varför rädd?

Idag har jag gjort något som krävde en rejäl kraftansträngning - jag har varit på massage. Det är alltid så himla jobbigt innan man väl ligger där och blir knådad. Får jag plats på britsen? Håller den? Vad är det för massör, hur förhåller sig han/hon till min kropp? Som tur är fick jag en riktigt bra massör, han var otroligt proffsig och jag kände mig lugn.

Han var också mycket proffsig med hur han uttryckte sig. Sa till exempel "en större kropp ger förstås mer belastning". Han kunde lika gärna ha sagt "varför går du inte ner i vikt, du skulle må bättre av det?" (no shit sherlock). Är glad och tacksam över att han inte bara masserade bra, utan även var en bra person.

Och igår var jag hos frisören. Även det är alltid en kamp. Jag har en tjej som jag går till ibland. Hon är ok, men egentligen skulle jag vilja hitta en annan. Det innebär bara så mycket ångest. Vart ska jag gå? Hur ser det ut där? Får jag plats i stolen? Är det extremt hippa/smala/snygga människor som går dit, och jobbar där? Helst vill jag gärna gå förbi stället och kika in, innan jag ringer och bokar tid. En av anledningarna till att jag fortsätter gå till min nuvarande frisör, är förstås att vi redan kommit över första hindret. Jag vet att jag får plats i stolen. Jag vet att hon vet hur jag ser ut. Jag vet också att hon inte behandlar mig annorlunda på något sätt.

Min erfarenhet är faktiskt att de allra flesta är professionella i sina yrkesroller. Det är klart att man kan se i blickar ibland att de tänker på hur jag ser ut, men de allra flesta skulle aldrig medvetet visa det. Alltså är det jag själv som bygger upp den här rädslan. Undrar varför?

Kanske för att det är så jobbigt redan som det är. Det är skitjobbigt att sitta framför en spegel i flera timmar, när jag kanske inte ens speglar mig en timme i månaden hemma. Jobbigt att se hur jag ser ut på nära håll, hur jag ser ut när jag pratar, när jag ler.

Kanske också för att jag hatar att presentera mig så här. Jag vill skrika: det här är inte jag! Det är bara jag just nu! högt, högt, så att alla förstår att jag varken trivs så här eller har sett ut så här jämt. Men mer om det en annan gång.