torsdag, april 10, 2008

Att skapa en ätstörning

I veckan pratade jag om övervikt med några vänner. Några riktiga vänner, ni vet sådana som tycker om mig för den jag är och inte för hur jag ser eller inte ser ut. Det var en riktigt givande diskussion, vi pratade bland annat om att vi knappt känner en enda tjej som har en avslappnad relation till mat.

Men jag blev så ledsen. Ena tjejen berättade om när hennes syskonbarn var hos doktorn på en undersökning, hon är väl ungefär 8 år. En frisk och pigg tjej, som är lite rund*. När det var dags att väga sig klev hon upp på vågen. När läkaren såg siffran på vågen, så tittade han på henne och skrattade.

Jag vet inte ens var jag ska börja, för det gör mig så otroligt jävla upprörd. Händelser som denna föds troligtvis ur okunskap, men hur dum får man bli? Denna lilla tjej hade inte tänkt tanken innan på att hon kanske skulle vara annorlunda för att hon ser ut som hon gör, eller att hon skulle vara mindre värd. Nu vägrar hon äta tårta på födelsedagskalas och pratar om vad hon får och inte får göra/äta.

Hade jag fått bestämma hade hon gott kunnat få leva i en värld utan mat=förbud i många år till.



*Jag vill bara poängtera att jag varken vill försvara eller glorifiera fetma och ohälsosam övervikt. När jag skriver att någon är normalviktig eller lite rund, så menar jag verkligen det. Jag vet alldeles för väl vad hälsokonsekvenserna av fetma är och vill inte på något sätt säga att lite övervikt har ingen dött av - för det har allt för många gjort. Det finns dock för mig en stor skillnad på hälsofarlig övervikt och att vara lite rund - speciellt när det gäller barn, som har en hel uppväxt framför sig.

5 kommentarer:

  1. Jag tycker att du ska skriva lite mer ofta, din blogg skiljer sig från andra och jag är ofta här och ser om du har uppdaterat. Hur är det med dig? Kram!

    SvaraRadera
  2. anna: var så lite så, du är verkligen duktig!

    Jag skulle gärna skriva oftare, har haft lite mycket på min agenda bara. Och jag vill gärna tänka igenom innan jag skriver, så att det blir som jag känner. Ska försöka få till det lite oftare! Jag är ofta inne hos dig också :)

    SvaraRadera
  3. Klar miss av läkaren att skratta, lika stor miss som det vore att inte ta upp saken med flickans föräldrar. Men det bör ju ske utan flickans medverkan.

    Det är ett svårt ämne detta och du skriver bra om det. Hoppas mina kommentarer håller måttet. För jag är intresserad. Pluggar fö till läkare.

    SvaraRadera
  4. Berander: jag håller med, självklart ska det tas upp med flickans föräldrar. Men som du säger utan flickan närvarande, och också på ett betydligt bättre sätt än genom att skratta. Självklart håller din kommentar måttet, återkom gärna :)

    SvaraRadera