Små barn, stora ord

Mina två äldsta brorsbarn, snart -5 och snart -6, har börjat kommentera mitt utseende den senaste tiden. Snart -5åringen under senaste året, snart -6åringen inte fullt lika länge.

Det krossar mitt hjärta. Min och deras relation har alltid varit så självklar, så som det ofta är med barn. Vi har gillat varandra, vi har gillat att hänga med varandra. Jag är så himla ledsen över att det börjat handla om utseende.

Ledsen för att de inte ska få fortsätta vara självklara utan också måste dras in i en ytlig värld där utseende är viktigt och där inte alla har lika stort värde. Ledsen för att de på något sätt har lärt sig att tjocka är mindre värda, att det är sämre att vara tjock. Ledsen för att de inte förstår när jag försöker säga till dem att det inte är konstigare än att en är mörk- och en är ljushårig.

Mest ledsen, och sårad framför allt, blir jag för att deras föräldrar (min bror och min svägerska) inte säger något. Låtsas som om det inte hänt. De står bredvid, de hör vad de säger. Men de bemöter det inte överhuvudtaget. Det är det värsta, att de inte bemöter det. Kanske tycker det att det är ok men inte vågar erkänna det inför mig? Det vore lättare om de erkände, det kunde jag i alla fall bemöta. Tystnaden går inte bemöta.

Min spontana reaktion är, sorgligt nog, att jag inte vill träffa dem. Inte barnen, inte föräldrarna. Det är en enorm sorg, jag trodde aldrig jag skulle känna så inför två underbara små personer som jag alltid haft det så bra med. Reaktionen borde kanske vara "nu ska jag fan visa dem, jag ska bli jättesmal jättefort och visa dem att jag kan". Men ärligt talat är jag ganska glad att jag inte har den reaktionen.

Dels är det ingen idé att bli smal för någon annan än sig själv. Det funkar liksom inte så, gör man det för någon annan så går man lika snabbt upp allt igen. Dels är det heller ingenting jag vill lära dem, att bara för att någon gått ner i vikt så är den personen en bra person igen. Jag vill visa dem att alla har lika stort värde, oavsett hur de ser ut.

Men den kampen är för jobbig just nu. Speciellt när föräldrarna inte verkar vilja visa dem det. Så jag tänker att jag inte vill träffa dem. Jag gråter när jag tänker det, men så tänker jag. Tills nästa gång jag ska träffa dem kommer jag att ha glömt bort det, men de kommer säga samma sak igen och jag kommer bli lika ledsen igen. I värsta fall kommer det att leda till att jag, medvetet eller omedvetet, mest åker dit för att träffa de två mindre barnen. De som ännu lever i den spontana självklara kärleksbubblan. Och det är kanske värst av allt, om jag på något sätt skulle välja bort de två äldsta. Det vill jag inte, och därför väljer jag bort allihop. I alla fall för stunden.