Avsky

Det är svårt att ta in hur mycket jag avskyr mig själv, egentligen. Om jag klarade av att ta in det tror jag att jag skulle bryta ihop. Eller kanske tillåter jag mig inte ta in det för att försöka bygga upp självförtroendet?

Jag skulle, som jag skrev tidigare, aldrig åka och bada bland andra människor. Jag skulle aldrig åka berg och dalbana. Inte heller paddla kanot, köra go kart eller andra roliga grejer. Jag vägrar utsätta mig för förnedringen som skulle uppstå om jag inte får plats. Men fan vad sorgligt det är att leva ett liv där man tackar nej, till livet (jag gillar berg och dalbanor massor, egentligen).

Detsamma gäller kärlek. Jag har varit singel i ungefär ett och ett halvt år. Före det levde jag i en samborelation som jag valde att lämna. Jag var stor då med, gissar att jag har gått upp något sedan dess men såg ut ungefär så här. Det var jättejobbigt för mig när vi träffades, jag fick stålsätta mig och lägga alla mina självhatande tankar åt sidan. Jag fick helt enkelt tvinga mig själv att tro på honom när han sa att han gillade mig och min kropp. Jag tror också att längtan efter att vara med någon tog över rädslan för att visa min kropp. Tur det, annars hade vi ju aldrig blivit tillsammans.

Sedan vi gjorde slut har jag inte saknat någon, jag har trivts med att vara själv. Det var ett slitigt uppbrott och det tog lång tid innan jag ens kunde ta in att jag var singel. Sen följde en lång period där jag trivdes alldeles ypperligt med det. Nu senaste månaden eller så, har jag börjat få mera längtan efter att vara med någon. Riktigt känna den fysiska längtan, efter kyssar, sex, att bara bli uppskattad och kramad.

Men där kommer det att stanna. Just nu känns det som en omöjlighet att jag skulle tillåta någon att ta på mig eller se mig, hela mig, på nära håll. Det är inte det att jag inte tror att de vill, det måste jag så klart lita på (även om det är svårt) om det skulle hända. Men jag har så stor avsky mot mig själv och min kropp att jag inte kan tillåta att någon tar på den.

Det är så klart fruktansvärt (men inte helt ovanligt tror jag). Det är något jag aldrig skulle våga säga högt, inte till någon. Det låter faktiskt sjukt och är nog också precis just det. Men det är sanningen.