Jag skrev just i en kommentar att jag har svårt att känslomässigt ta in hur stor jag är. Intelligensmässigt har jag förstått det, jag vet precis om jag inte skulle få plats i en stol t ex, eller vilka kläder som passar osv. Men känslomässigt är det som att jag har en spärr inom mig som inte tar in det. Jag skjuter det ifrån mig. "Oj behövde jag ett till bälte på planet", ingen reaktion. "Oj är jag fetast av alla på mitt jobb", ingen reaktion.
Jag är inte en sån som ligger hemma och gråter över hur jag ser ut, men jag önskar egentligen att jag var det. Om jag verkligen kunde ta in det rent känslomässigt så kanske jag skulle "vakna upp"?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hej Viktat =)
SvaraRaderaTack för att du skrev hos mig och Marie så jag fick möjlighet att läsa din blogg!!!!!!!
Vet du, det här är det ärligaste och bästa jag läst NÅGONSIN när det handlar om övervikt. Jag tycker själv att både Marie och jag är ärliga i vår blogg, men så på djupet som du går....det är vi ljusår ifrån i vår blogg. Ändå är det väl ungefär samma känslor vi har.
Jag vinner inget på att övertala dig in i viktklubb.se, men där tror jag faktiskt att du skulle trivas. Det finns inga "förbud", det finns bara mer eller mindre.
Jag har själv inte gjort några stordåd än så länge. Mitt mål är att gå ner ca 0,5 kg i veckan på ett år. Jag ska totalt ner 30kg. Jag har hittills gått ner lite drygt 6 kg sen i maj. Alltså inga stordåd...MEN...jag lever annorlunda. Har precis som du haft mat som en drog. Allt, precis allt har kretsat om vad jag ska äta, när jag ska äta det och hur gott det är. Jag tror jag bloggade om ett uppvaknande för nån månad sen. Ett uppvaknande som handlar om att jag haft ett matmissbruk i hela mitt vuxna liv.
Nu är det matmissbruket borta. Jag tror knappt att det är sant, men det ÄR sant!!! Min tillvaro handlar inte om mat längre. Inte på samma sätt. Jag kan fortfarande använda maten som belöning, men nu handlar det inte om överfyllda tallrikar med magont som konsekvens. Det handlar då om att njuta av varje tugga. Och att verkligen ta sig tid att må bra!!!
Känner att jag kunde skriva en hel roman här nu så det är bäst jag slutar.
KRAM till dig!!!! Hit återkommer jag =)
/Monika
monika: hej! Tack för att du tagit dig tid att läsa! Och tack för komplimangen :) Jag tror att anledningen till att jag kan vara så öppen och ärlig förstås är att jag är anonym. Det är väldigt skönt faktiskt. Vad underbart skönt att du är fri från ditt matmissbruk. Det måste vara den största vinsten som går att få, att bli fri från ett missbruk. Grattis till dig!! Du är naturligtvis välkommen tillbaka, och välkommen att kommentera hur mycket du vill - roman eller inte :) Kram!
SvaraRaderaDet är ett normalt beteende som du har, har precis lika tänkande/Kram
SvaraRadera