onsdag, september 03, 2008
Förevigad
Jag sjunger i en kör. Igår satt vi hela kören tillsammans och tittade på bilder från vår körresa. Jag försöker verkligen tycka att det är kul, jag försöker tänka på det i ett större sammanhang. Men allt jag kunde tänka på var hur hemsk jag ser ut på bilderna, varför jag inte höll in magen mer, och faktiskt, varför jag ens var med. Jag vet att de accepterar mig som jag är, jag vet också att de gillar mig, men helst ville jag bara gå hem, krypa under täcket och aldrig visa mig mer.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag har svarat nej på din enkät, kanske mest för att jag tycker att det inte "borde" vara skamligt. Men visst känner jag igen känslan av att vilja gå hem och gömma sig. Jag är egentligen inte jättestor, det vet jag ju, men det faktum att jag för ett par år sen lyckades gå ner 15 kg, kilon som nu är tillbaka gör att jag skäms otroligt mycket. Är nervös för att träffa folk som inte sett mig på ett tag, tänker att de ska se att jag gått upp en massa och tycka att jag är dålig...
SvaraRaderatråktanten: den känslan känner jag alltför väl. Vill verkligen inte träffa människor jag inte har sett på länge.
SvaraRaderaVet hur jag innan rös när jag såg bilder på mig själv, och då vägde jag mer än 15 kg mindre än idag...Nä, bilder är inte kul, men samtidigt kanske man behöver dem för att riktigt inse hur illa det är. Jag tror inte jag har gjort det. Innerst inne tror jag att jag iallfall väger en 20 kg mindre, och det är en chock varje gång jag ser mig själv på bild eller i spegeln...
SvaraRaderaAnonym: så är det för mig med, att den jag tror/känner att jag är inte stämmer alls överens med det jag ser på bild/i spegeln. Och visst tror jag du har rätt i att man BEHÖVER se bilderna för att ta in verkligheten. Men det är svårt, det är som att jag har en blockering i hjärnan. Jag har provat att sätta upp bilder överallt i lägenheten för att bli påmind, och när jag ser bilder så är det som att jag konstaterar "jo, jag är stor". Men jag KÄNNER det liksom inte. Jag kan inte ta in det. Som att jag har en spärr inom mig som inte kan ta emot känslan.
SvaraRadera