Jag håller så sakteliga på att vänja mig vid tanken på att detta är något jag kommer få leva med och tampas med hela mitt liv. Mitt matmissbruk blir jag aldrig av med, och för att kunna leva friskt och hälsosamt måste jag acceptera den tanken.
Det är svårt. Det är jobbigt. I så många år har jag levt med "om jag bara blir smal" och "när jag blir smal" i huvudet. Gjort planer för hur mitt liv skulle bli då. Sen. Lett åt hur lycklig jag skulle bli då. Sen.
När jag blir smal blir jag lycklig. Hur många av er kan räcka upp handen på att ni tänkt eller tänker så?
Innerst inne vet jag, eller i alla fall mitt intellekt vet, att det inte fungerar så. Smal är inte lika med lycklig. Rik är inte lika med lycklig.
Självrespekt, självkänsla och kärlek till mig själv är lika med lycklig.
Jag jobbar varje dag för att nå dit.
Ps. Läs Elin idag. Läs gärna det äldre inlägget hon länkar till också. Ds.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag tror att det är få förunnat att bli kvitt sitt matberoende, eller sitt sjuka förhållande till mat. Några lyckas, de flesta får kämpa hela livet. Jag har ju pulvrat i 3 perioder och gått ner 43 kg men har märkt när jag har ätit att de gamla beteendena ligger där och bara väntar på att få komma fram. Sista perioden jag åt så kom jag in i en dålig spiral och åt precis som innan. Jag är livrädd för detta. Hur skall jag kunna möta min omgivning om jag går upp alla kilona igen? Jag kan ju inte hålla på och pulvra resten av livet. Jag gillar verkligen där jag är nu, om man bortser från all lös hud som hänger och dallrar. Den vill jag operera bort (mage, byst, armar och lår) men det kan jag ju inte göra innan jag har "bevisat" att jag kan hålla mig på min låga vikt. För att operera mig bör jag gå ner 10-12 kg till, och det är det jag kämpar med nu. Fan vad livet är orättvist. Varför skulle vi "drabbas" av detta? Jag har en smal syster som inte behöver kämpa, men hon har i och för sig massa andra problem som hon får tampas med. Vem vet, hon kanske är avis på mig?? Kämpa på, vi finns här, och vi FÖRSTÅR!
SvaraRaderaKram
PS. Jag mailade dig en gång och sedan dess ligger din adress kvar i min gmail adressbok. Idag när jag sökte nya vänner på Facebook så hittade den dig. Är det OK om jag addar dig på FB?
Oh ja vad jag känner igen mig, det är rätt skrämmande faktiskt. Önskar dig all lycka att finna din självkänsla, självrespekt och kärlek.
SvaraRaderaLena: Jag förstår att du är rädd. Försök peppa dig för den prestation du faktiskt gjort! Och ja - alla är avundsjuka på något/någon, det man inte har vill man ha osv. Hoppas du kan finna ett bra liv med din nya vikt. Jag försöker så långt det går att vara anonym, och vore därför tacksam om du inte addar mig. Kram
SvaraRaderaLisa: tack, önskar dig detsamma!