Jag har så många år tänkt att enda vägen ut är att acceptera mig som jag är. Acceptera alla kilon och alla stora storlekar och bara försöka älska mig som jag är. Inte att det är det som skulle "hjälpa", utan snarare att inse att jag inte behöver hjälp. Jag är värd kärlek och respekt, inte hjälpinsatser.
Så det har jag försökt. Jag har strävat länge mot att inte skuldbelägga min vikt och mitt utseende utan acceptera att det här är jag. Oavsett vad jag vägt tidigare eller vad jag kommer väga i framtiden är det här jag. Det här är jag.
Samtidigt har jag också jobbat på att inte lägga en massa måsten i att äta rätt och träna, inte heller någon skuld när jag inte klarar av att göra just det. Det var som att i acceptansen av mig själv var jag tvungen att välja bort viktprogram och annat. Det var som att allt sånt gav mig ett lägre värde.
Men så slog det mig. Det handlar inte om skuld. Det handlar inte om att lägga värdering i saker. Det finns ett till sätt att tänka på träning och det är det logiska, konstaterande. Jag behöver träna. Jag behöver gå ner i vikt. Det är inte bättre eller sämre än någon annan. Det är inte annorlunda än för någon annan. Vissa behöver gå i terapi, vissa behöver sluta dricka. Andra behöver skapa en sund relation till sitt jobb, och en del personer behöver underhålla sina relationer till andra.
Jag behöver träna. Så är det bara. Oavsett tidigare liv och relation till mat och kropp, behöver jag träna. Jag kan välja det utan att tvinga mig. Jag kan göra det utan värdering och skuldbeläggande. Jag kan. Visst kan jag?
Ja! Skitbra skrivet. Ditt värde bestäms inte av din vikt, men din hälsa kan göra det. Träna för att må bra och för att det är kul.
SvaraRadera