Viktresan

Jag har varit rejält överviktig i ungefär tio år. Nu vid dryga trettio år är jag som allra störst. Konstigt nog är jag mer tillfreds med mig själv nu än för en hel del år och ännu fler kilon sedan.

Det har hänt mycket i mitt lilla huvud under de här tio åren. När jag började gå upp i vikt i tjugoårsåldern hade jag mycket dålig kroppsuppfattning och hade inte riktigt någon relation till hur min kropp såg ut, varken i relation till andra eller till hur den tidigare sett ut. Jag hade också ett mycket stört ätbeteende, där jag överåt mycket för att trösta mig, maskerat under att "unna" sig. Jag hade dåligt samvete för allt jag åt och ville helst av allt bara gömma mig. Jag drömde om att bara vara SMAL och var övertygad om att just det skulle innebära lycka. Om jag bara var smal så skulle allt lösa sig, jag skulle klara mina studier bättre, jag skulle hitta en mening med mitt liv, jag skulle ha ett perfekt kärleksliv osv. Mycket av detta har självklart med ungdomens naivitet att göra, men också med att jag nästan inte hade någon självkännedom. Jag hade helt enkelt inte förmågan att se några mönster i mitt ätande, eller att få en realistisk uppfattning om min kropp. Jag trodde inte det hängde ihop. Jag förstod inte vad jag använde maten till, vilket naturligtvis kan liknas vid vilket missbruk som helst. Jag förstod inte att maten blivit min ventil och min tröst.

För cirka fem år sedan hade jag utvecklat ett stort självhat. Jag hade ökat mycket i vikt och jag hatade mig själv för det. Jag hade fått svårt att visa min kropp för andra och jag gömde mig gärna. Det är lustigt - som överviktig är det svårt att just gömma sig, ändå är det det man försöker med HELA TIDEN. Hålla in magen, sätta sig nära fönstret för att inte ta upp plats på sätet på bussen. Ha stora tröjor, ja till och med är jag expert på att inte ha fötterna i marken när jag sitter på en stol. Om jag låter fötterna stå på tårna istället så känns låren mindre. Och känns de mindre, känns det bättre helt enkelt. Jag slutade vid den här tiden att väga mig och jag tittade inte gärna på kort på mig själv. Jag överåt fortfarande mycket men alltid i hemlighet. Med min sambo åt jag det han åt, dvs tre måltider om dagen. Om HAN tog initativet till t ex chips så åt jag, men aldrig att jag föreslog det själv. När han var på jobbet däremot åt jag massor. Och var han bortrest någon gång kunde jag planera in riktiga ätardagar tills dess, då jag åt allt i min väg. Men jag tror att jag i huvudet mer tänkte att jag unnade mig. Det känns också som att jag ljög mycket under den här tiden. Jag vågade aldrig svara på vad jag vägde och kunde under läkarbesök dra av upp till femton kilo på min egentliga vikt. Jag visade aldrig min klädstorlek för någon heller och handlade alltid kläder utan sällskap. Jag ljög också för vänner och familj om att jag tränade regelbundet, vilket jag inte alls gjorde.

Någonstans efter den här tiden började jag tänka mycket på min vikt och mitt ätbeteende. Jag sökte hjälp för första gången och hittade en bra terapeut. Jag började inse att mitt självhat var så oerhört destruktivt och bara förstörde för mig själv. Till slut dök tanken "om nu omvärlden klankar ner så hårt på feta, varför gör du dig själv ännu ledsnare genom att slå ännu hårdare själv" upp och jag insåg att jag verkligen behövde vara snällare mot mig själv. Att skriva det låter som att det gick över en natt - tro mig, det gjorde det inte. Det har tagit många många år men till slut har jag faktiskt insett, insett så pass att jag både känner det och tror på det, att jag står mig själv närmast och att jag måste ta hand om mig själv. Jag har insett att mitt värde inte sitter i min kropp och att jag är omtyckt för den jag är, inte för hur jag ser ut eller trots hur jag ser ut. Jag är en bra person med ett stort värde. Men jag är också en person med en kraftig övervikt.

Det är jobbigt. Det är jobbigt att ha klarat den mentala biten och sedan inse att jag faktiskt har blivit så här stor. Jag har mycket att gå ner innan jag skulle trivas rent fysiskt. Det positiva är att jag tror att jag med viktnedgång skulle klara att gå ner för hälsans skull - inte för att jag har en skuld inom mig, eller för att jag tror att det leder till lycka. Jag tror att det leder till bättre hälsa och en piggare jag. Men det är svårt att komma igång. Det kan vara svårt för alla, men det är inte lätt när man är så oerhört otränad. Jag försöker inte hitta på ursäkter, jag försöker bara förstå vad det är som tar emot så mycket. Det är svårt. Jättesvårt. Jag skulle behöva en rejäl spark i baken. Jag vet hur man gör, jag vet att det bara är positivt, men jag har svårt att komma igång.