Ventilen

När jag började den här bloggen handlade väldigt mycket om att få uttrycka känslor av sorg att vara överviktig. Det kändes som att hela världen utgick från att överviktiga inte har känslor utan får pratas om och till hur som helst, utan respekt. Jag ville ha stora skyltar ovanför mitt huvud där det stod INUTI ÄR JAG OCKSÅ SMAL och JAG ÄR SNYGG OCH BRA - EGENTLIGEN.


Det var ett behov jag hade. En psyko skulle precis just nu fråga om jag ser att behovet av att få andra att förstå det egentligen var ett behov att få mig själv att förstå det och ja - självklart är det så. Jag behövde uttrycka saker som jag inte hade vågat säga till någon. Jag hade övertygat mig själv att jag inte hade något värde och jag ville anropa världen och våga börja tro på att jag visst hade det.


Well, mission accomplished. Typ. Jag har fått uttrycka sorg. Jag har fått veta att jag inte är ensam. Jag har börjat förstå att jag kan välja själv vad som ger mig värde, jag behöver inte välja de personer som anser att överviktiga är mindre värda. Det är otroligt häftigt med hjärnan. Och med insikt, känslor. Dels hur allt hänger ihop, men också hur man faktiskt utvecklas och lär sig saker längs vägen.


Oavsett vilket fortsätter jag blogga. Hur det utvecklas återstår att se, men fortsätter gör jag.