Haka på diskussionen, gör din röst hörd!

Jag vill fortsätta tipsa om Julia Skott också. Det är något viktigt som händer just nu, tjockisdiskussionen har lyfts fram och upp med hjälp av just Julia och bl a Jumbled Words. Och de hörs. De har många läsare och de skapar debatt. Det är så oerhört viktigt.

Idag har Julia skrivit om BMI. LÄS det här, är ni snälla. BMI är skapat av en statistiker och inte en vikt-/hälsoexpert. Det är viktigt att veta. Jag antar att jag inte är ensam om att ha mötts av miniräknare och bmi-uträknande istället för blodvärdesprat hos doktorn.

I det här inlägget skriver hon om skuldbeläggandet i att vara fet. Jag känner igen mig så mycket att det hugger till i hjärtat. Din uppgift som kvinna är att vara vacker och behagfull, det är det du duger till och det är det du ska göra. Sen underkännandet: Och inte ens det klarar du av. Du är misslyckad som kvinna för att du inte klarar av det som är din roll. Jag har aldrig hört det beskrivas bättre. Utom möjligtvis i kommentarerna. De är många, men väl värda att läsas:

"Annan" skriver

Annan // 5 maj, 2010 vid 10:21 e m
Jag lyssnade på Hallå P3 om fetma idag på väg hem och blev så SJUKT provocerad av det där tredjepersonsperspektivet dom la an. Alltså: frågan var ställd som ”ska vi låta tjockisar får vara nöjda”. Det var ett så uppenbart tilltal till dom normala, till icke-tjockisarna, att mänskor inom ett acceptabelt BMI skulle säga vad dom tycker om dom som brer ut sig.

Varför ska min kropp inte få vara min egen bara för att jag är tjock? Varför måste den problematiseras? Det blir ett sorts dubbelt objektifierande, dels som kvinna, dels som tjockis: hela världen säger att den kroppen du har, den är inte din. Den är vår. Att ta på, att ställa krav på, att skambelägga och att äcklas av. Vem JAG uppfattar att jag är — snygg, kompetent, skicklig, driven, smart, sexig — etc, det spelar ingen roll, för min kropp är inte min att definiera.

Håller du med? Gör din röst hörd. De med erfarenhet talar bäst.