En vanlig dag

Det här är ett inlägg till alla er som tror att feta inte vet om att de är just det, feta. Eller att feta inte vet precis hur stora de är.

Vaknar. Släpar mig trött till badrummet. När jag sitter på toaletten känner jag på min mage. Tänker på hur äcklig den är och hur jag önskar att den vore mindre. Går ut från badrummet. Börjar fundera på frukost. Tänker minituöst på vad jag borde äta, vad som är bra frukost och inte, om frukosten jag väljer är tillräckligt bra och vad den innehåller. Äter frukost. Är nöjd efteråt om den är nyttig. Förbannar mig själv om den inte är det.

Letar fram dagens kläder. Inget känns riktigt bra. Inget stämmer ihop med bilden i mitt huvud som visar hur jag skulle vilja vara klädd. Allt känns bara som ett taffligt försök. Väljer kläder, försöker slå bort tankarna som maler på om hur stora de är. Försöker att bara ta på mig byxorna med ett ben i taget som alla andra. Tittar mig i spegeln. Försöker hitta något jag tycker är i alla fall ok för att ha det som minnesbild under dagen.

Sminkar mig och gör i ordning håret. Det enda jag gör med lugn och ro i tankarna. Håret är inte överviktigt. Inte ansiktet så mycket heller. Känner mig nästan nöjd.

Går till bussen som ska ta mig till jobbet. Är noga med att välja ett säte som är ett ensitssäte. Vill absolut inte sitta bredvid någon om jag inte absolut måste. Hatar att göra det, jag kan inte slappna av för en sekund. Det innebär bara en plågsam resa där jag gör allt jag kan för att hålla in magen, armarna, allt, för att inte ta upp för stor plats och för att inte komma åt personen bredvid. Sitter jag ytterst sätter jag mig med en del av rumpan utanför. Hellre det än att störa den jag sitter bredvid.

Går av bussen, går mot jobbet. Känner mig då och då uttittad. Försöker titta tillbaka. Lyckas inget vidare, jag vill inte stirra och det finns inte tid eller mod till att bemöta blickar med ord.

Väl på jobbet sätter jag mig på min plats och sätter på datorn. Stolen är inte vidare bra, jag är egentligen för stor för den och armstöden skär in i sidorna. Det är inte särskilt bekvämt, men jag skulle aldrig drömma om att säga det till någon, eller be om en annan stol. Aldrig i livet. Jag står ut.

Börjar jobba och fixa med mitt. Sitter i öppet kontorslandskap och gör allt för att hålla in magen och sträcka på mig när det passerar människor. Vill inte att de ska se min tjocka mage, i profil dessutom, när jag sitter ner. Drar i tröjan för att den inte ska sitta så tajt.

Dags för lunch. Funderar på vad jag ska äta och vad som är "ok" att äta. Vad åt jag igår, vad ska jag äta ikväll? Väl på lunchstället köper jag bara något som är vanlig mat och som är accepterat som någorlunda nyttigt. Skulle aldrig utsätta mig för att äta något som INTE är nyttigt. Ingen ska se mig med en pizza. Ingen ska få tänka "klart hon som är så stor äter pizza".

Tillbaka på jobbet. Har ett möte med några jag inte träffat förut. Är lite nervös, tycker inte om att visa mig för människor jag inte känner. Anstränger mig för att vara glad och trevlig så att de ska lägga märke till det och inte till min storlek. Försöker återigen sitta så att jag inte ser så stor ut.

Dags att gå hem, hoppa på bussen igen. Samma som på morgonen. Sitter själv eller väljer att stå. Sjunker oftast in i en bok eller i musik för att slippa tänka på att det faktiskt finns människor runt omkring mig. Trivs bäst med att vara själv, eller med personer jag känner väl.

På vägen hem passerar jag affären för att handla mat. Är noga med att ha en bra blandning av varor i varukorgen. Väljer jag något mindre nyttigt kompenserar jag det med något nyttigare. Köper jag något som jag vet att jag absolut inte borde pågår ett ständigt försvarstal i mitt huvud. Är beredd att i vilken sekund som helst försvara mitt inköp (som om någon skulle säga något): "vi ska ha filmkväll några stycken".

Kommer hem, och byter direkt om till bekvämare kläder som t ex mysbyxor eller leggings. Äter mat. Samvetet efteråt styrs helt av nyttighetsgraden. Äter jag något mer senare på kvällen, efter maten, gör jag det samtidigt som jag förbannar mig själv. Duschar kanske, och när jag smörjer in mig efteråt suckar jag över bristningar och celluliter. Undviker att titta mig i spegeln.

Går och lägger mig, och tänker innan jag somnar: "om jag ligger på rygg känns i alla fall magen plattare".