Att berätta eller inte

Det är mitt ständiga dilemma. Det gäller inte bara vikten, det gäller det mesta. Om jag tar på mig något, om jag ska genomföra något. Jag vill göra det själv och inte gärna berätta för andra förrän det är klart. När jag har något att berätta.

Det handlar så klart om att inte behöva erkänna misslyckanden. Det är så mycket enklare att bara berätta succéhistorier. Jag övar mig på detta hela tiden. Berättar när jag försöker ta igen gamla högskolepoäng men inte lyckas. Att jag sparar pengar till en resa men sedan inte ha råd att boka den. Det är oerhört jobbigt, men jag övar.

Förutom med vikten. Det går bara inte. Det är mitt livs misslyckande att jag som är så smart och insiktsfull blivit så här överviktig. (Återigen - jag dömer inte andra överviktiga människor på det här sättet. Inte "normal"-viktiga eller underviktiga heller. Intelligens sitter inte i kilon. Förutom när det gäller mig själv, tydligen.) Hur blev det så här? Det är skamfullt nog att behöva visa mig, att känna folks blickar att veta att de tänker på hur stor jag är. Speciellt de som känt mig länge, som även sett mig när jag vägde mindre.

Många gånger har jag försökt "ta tag" i vikten. Börjat träna, ändrat kosten, gått med i viktklubbar, ätit Reductil. Ingen av gångerna har jag berättat det för någon. Ett tag hade jag ju sambo och han blev något invigd, men jag grät hejdlöst de gånger vi pratade om det och kände hela tiden att jag behövde förklara mig om jag inte "lyckades". Som om att vara lyckad satt i hur många kilo jag gick ner, och misslyckandet i om de var för få.

Det har hänt något det här året. Jag har fått större respekt för mig själv och jag känner att en viktnedgång främst skulle handla om min ork och min hälsa än om lycka. Jag känner att det här inte är jag, att jag inte mår bra och att jag skulle vilja orka mera. Det är en stor förändring och jag är stolt över den. Frågan är bara hur jag går vidare.

Oavsett vilket sätt eller vilken metod jag väljer känns det som en omöjlighet att inte berätta för någon. Det enklaste vore så klart att berätta för vänner och familj varför jag inte dricker, varför jag gärna väljer själv vad och när jag vill äta osv. Eller kanske till och med varför jag inte äter alls (om vi nu pratar tillvägagångssätt som inkluderar pulverdiet, t ex). Enklast på så sätt att det direkt finns som vetskap hos alla och ingen behöver undra, och jag slipper ljuga.

Men inte bara enkelt. Jag vill verkligen inte ha följdfrågor. Jag vill inte behöva motivera, jag vill inte behöva uppdatera folk på hur det går. Jag VILL verkligen inte. Jag vill inte heller höra "ja men vad BRA att du tar tag i det här". Det är som att höra "jag har länge velat säga att du borde göra något åt det, men jag har inte vågat".

Troligtvis underskattar jag min omgivning, jag vet. De flesta skulle säkert vara stöttande på ett positivt sätt och det skulle säkert falla i glömska rätt snart. Folk vänjer sig. Men övervikt är en av de skamligaste sakerna som finns och det här är SVÅRT.

Jag vill bara göra det, och sen säga: nu är det gjort. Nog om det. Men jag tror inte det går. Jag tror tyvärr att det kräver öppenhet och kommunikation. Jag bävar.

Hur gör ni?