Det är fortfarande för högt (145/95). Jag ska dit igen i morgon för provtagning, blodprov (bla socker och sköldkörtel) och urinprov.
Varje gång jag är hos doktorn lyckas jag hamna hos en AT-läkare. Jag förstår att de måste lära sig, skaffa sig erfarenhet, men det vore så skönt att hamna hos en erfaren person. Han var snäll och så, men det här är första gången i mitt liv jag överhuvudtaget vågar prata med en läkare om min övervikt. Därför hade det varit tryggare med en person med åtminstone någon erfarenhet av övervikt pga ätstörning.
Han var snäll och så, men när jag hade sagt att jag har försökt i nästan ett halvår och att ingenting händer, och att jag är motiverad men att det knappt känns som att det är värt det för jag går inte ner i vikt, så fick jag till svar att det beror ju på vad du äter och så. Och när du äter. Och jag har haft denna hopplösa känsla så många gånger, för det som ingen förstår som inte har varit i sitsen själv är att ingen vet så mycket om vad man ska äta, och när, och hur ofta, som en person som hela sitt liv har haft en störning till mat. Jag vet allt detta, det är inte det som är problemet. Problemet är att jag nu är i en akut hälsofarlig situation, och att mitt huvud fortfarande är helt jävla fucked up, som det har varit så länge jag kan minnas, och att jag verkligen, verkligen både vill och måste gå ner i vikt, men inte kan.
Problemet är också att jag knappt klarar av att börja prata ens utan att gråta. Vore det inte så så skulle jag naturligtvis sagt allt detta, att jag vet allt om vad jag bör och inte bör göra, och jag hade krävt att han lyssnade mer på min historia än bara att prata fysisk sjukdomshistorik. Men jag klarade inte det, jag hade fullt upp med att inte bryta ihop. Kanske klarar jag det nästa gång, när vi ses efter att proverna kommit tillbaka.
Positivt ändå: det var inte så akut att han direkt satte mig på blodtryckssänkande medicin. Det vill jag så långt det bara går undvika, har man en gång börjat kommer man inte ifrån den. Och: jag öppnade munnen för en läkare. Det var första gången. Heja mig.
Nu gråter jag mest för att det trots allt var en sådan ansträngning att gå dit, och för att jag i hela mitt liv alltid har varit och ska vara så förbannat stark och klara allt själv. Inte en människa tar jag hjälp av, och det blir så himla mycket att bära på ibland. Som idag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Oj vad jag känner igen mig! Det är så trist att sjukvården inte lärt sig bättre att ta hand om överviktiga. Precis som du skriver så är det nog inte många som vet så mycket som vi överviktiga om vad man borde äta och hur man borde äta, det handlar inte om brist på kunskap. Du behöver hjälp, men inte den typ av hjälp som den här läkaren kan ge dej. Nu vet jag inte vart du bor, men på så många ställen finns det experter på sjukhuset som kan ge oss överviktiga den typ av hjälp vi behöver; överviktenheten vid Karolinska t ex, finns på Sahlgrenska, och för mig som bor i norra sverige finns beteendemedicin vid norrlands universitetssjukhus. Att få möta proffs som är vana att ta emot överviktiga är så otroligt befriande - det blev den stora vändpunkten för mig i varje fall. Be din läkare om hjälp att få komma till något liknande, att få träffa de som specialiserat sig på detta. Det här är en sjukdom, och du har all rätt att kräva och få riktig hjälp!
SvaraRaderakakan: tack för din kommentar! Du har rätt! Jag ska se hur den här läkaren går vidare nu efter provtagningen, sen ska jag försöka be om remiss till Karolinska (bor i sthlm).
SvaraRadera