Jag gick in på en toalett och grät hejdlöst efter läkarbesöket. Jag har aldrig haft några hälsoproblem på grund av övervikten, jag har alltid varit frisk, haft ett friskt och starkt hjärta osv.
Jag vet, tro mig, som jag vet, att fetma och övervikt har farliga och allvarliga konsekvenser för hälsan. Men att höra det på riktigt för första gången var hemskt. Jag blev så ledsen, arg, besviken på mig själv, på att jag är så här, är i den här situationen, har försatt mig i den.
Och jag blir arg på gud, eller vem det nu är som bestämmer, att jag skulle drabbas av detta nu. Nu när jag har bestämt mig. Nu när jag är motiverad. Nu när det faktiskt känns som att jag kan klara det.
Men mest av allt är jag orolig, förstås. Och går och kollar upp mitt höga blodtryck. På något sätt är det ju bra att det hände nu, att jag fick veta. Vet man kan man ju göra något åt det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hej, först tack för din kommentar. Och tack för din blogg. Mycket läsvärd. Håller med dej om läkaren. Jag fick själv ett rejält uppvaknande förra sommaren, hade då en läkare som vågade prata klartext med mig och i princip skällde ut mig för att jag inte tog min övervikt på allvar. Precis som du har jag i många år varit väl medveten om att jag är rejält överviktig, men inte haft några egentliga problem på grund av det... men då började problemen komma i form av diabetes. Jag blev förbannad och kränkt först på min läkare, men det visade sig att det var precis den omskakning jag behövde. Att våga prata om sin oro, sina känslor - och att andra som tex läkare vågar prata klartext är så viktigt. För skammen och skulden runt övervikt är nog det största problemet för oss som kämpar med vikten. Att bli bemött med respekt, men ändå utan daltande, är viktigt.
SvaraRadera