Jag känner mig så himla ensam i det här med vikten. Jag pratar inte med någon av mina vänner om det här, och absolut inte med min familj. Min relation till min mamma är så djupt inrotad i matrelationsproblem att jag bara inte kan ta upp det med henne, jag vill inte heller. Jag har inte heller den relationen till övriga familjen att jag vill berätta.
Alla min vänner är mer eller mindre normalviktiga, några bär väl på något kilo för mycket men ingen lider av fetma som jag. Därför säger jag inget. Säger ingenting om hur jag mår, hur det känns, hur jag tänker. Inget om blodtrycket, inget om läkarbesöket.
Jag skulle tro att det skulle kunna fungera som en sporre och ett andningshål att berätta. Att någon vet. Att jag vill något annat. Nu kan jag inte fly, för nu vet någon liksom. Men skammen är för stor. Skammen att med ord sitta och prata om att jag låtit allt skena iväg och låtit maten ta över mitt liv är för stor.
Kanske vågar jag berätta för någon om blodtrycket och läkarbesöket. Kanske provar jag.
Tills dess är jag väldigt tacksam över bloggen och er som läser och kommenterar här. Ha en fin helg!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Fina du!
SvaraRaderaVad bra du skriver. Jag har en kompis som jag kan prata öppet med om min matproblematik och hon förstår vad jag menar och ofta är det så skönt att bara för berätta hur jobbigt jag tycker att det är och hur j-la styrd av mitt förhållande till mat jag är. Men det är svårt att ta upp det ibörjan....Jag har inte ens berättat för min man hur illa det har varit ställt med maten och fortfarande är ibland. Hoppas att du kan öppna dig för någon i din omgivning, för mig har det hjälpt att ha någon att prata helt öppet med
Ha en bra helg/Lena
Jag har i allt för många år gjort likadant. Skämts så mycket för min fetma att jag inte orkat prata om det. I dag är jag övertygad om att det är skillnaden för mig att jag till slut lyckats gå ner - att jag nu kan prata mer öppet om det än tidigare. Det är svårt, och rädslan för att bli sviken och inte förstådd är snudd på förlamande. Men jag lovar, det är värt det när man får lätta på skammen och dela bördan. Men som du skriver, bloggen är ett bra ställe - min egen blogg och att läsa andras bloggar har också hjälpt mig mycket. Kram.
SvaraRaderaTill skillnad från dig så har jag pratat om det, men ingen har riktigt förstått. Det är bara de som är/har varit i samma situation själva som kan förstå. Därför tycker jag att det är så underbart med bloggen, för jag har träffat massa likasinnade, som förstår när jag berättar om hur det är. Vaddå drabbas av en blackout i affären och komma ut med massa saker som man sedan äter upp? Eller upptäcker att man redan ätit upp. Vaddå, det är väl bara att äta normalt, så går man ner i vikt??? Tycker de som inte förstår. De fattar inte kampen man måste genomgå, som man oftast förlorar. Det är underbart att få höra att man inte är ensam, trots att det innebär att andra har/har haft det lika jobbigt. Stå på dig och kräv en remiss. Eller satsa på Xtravaganza, som jag går, det funkar faktiskt. Lyssnar man sen också på den mentala träningen hade det nog gått bättre, men det går förvånansvärt enkelt att pulvra (som jag gör nu). Mat "finns" inte, inga frestelser, bara pulver existerar. Så mycket enklare än att äta.
SvaraRaderaElna: vad skönt att du har en person du kan tala med det om! Det gör mig glad! Jag försöker så smått att inviga folk. Det är jättesvårt. Jag börjar med något litet men får oftast inte den förståelse jag eftersöker, så då fortsätter jag inte. Men jag letar vidare.
SvaraRaderakakan: jag är övertygad om att du har rädd. Att gå och bära på det själv, i tysthet, tror jag för mig har varit en bidragande orsak till att det har förvärrats och inte på något sätt blivit bättre. Jag ska försöka öppna mig. Om inte annat ska jag så småningon söka professionell hjälp. Kram
Lena: jag håller med, bloggande är verkligen fantastiskt på det sättet. Så mycket stöd och tröst som finns nu, som inte fanns då internet inte fanns. Jag är glad att pulvermetoden verkar fungera för dig, för mig är det inte riktigt ett alternativ. Att äta måltider med andra är en stor del av min vardag och mitt sociala liv, och jag är inte beredd att ge upp det. Inte just nu i alla fall.