Lyssnar på p3, som pratar om alkoholbruk och -missbruk. En oerhört modig och ärlig person ringer in och öppnar sitt hjärta rakt ut i direktsändning. Han berättar om hur han med lätthet dricker mellan 15 och 24 öl på en helg, hur han får minnesluckor och får dans på bardiskar och bråk med vakter återberättat för sig av kompisar dagen efter. Hur han har haft perioder då han inte dricker men att han då stannar hemma, han kan inte gå ut utan att dricka, känner sig spänd och kan inte slappna av då.
Och jag. Jag sitter och lyssnar och är så oändligt tacksam över att jag inte har problem med alkohol. Att jag faktiskt knappt tänker på alkohol, dricker ibland men inte särskilt ofta. Inte för att det är ett statement på något sätt, utan för att jag inte behöver alkohol. Det är gott, jag dricker ibland, men klarar mig bra utan och har också varit utan i långa perioder. Mer för att jag nästan glömmer att det finns, än att det har varit något medvetet beslut.
Sen kommer insikten som en skamsköljning, hela jag blir kall och kinderna blir röda.
Jag är visst missbrukare. Det vet jag. Jag är matmissbrukare. Jag har ingen rätt i världen att känna mig som en bättre människa än personen som ringde in och berättade om sina alkoholvanor. Mitt missbruk är möjligtvis lättare att dölja, men det är lika skamfullt, lika sjukt och lika ohälsosamt. Jag är inte ett dugg bättre, och har ingen som helst rätt att döma andra. Lättnaden över att inte ha drabbats av det ena, försvinner snabbt med insikten om det andra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Så sant som det var sagt. Vi är missbrukare. Eftersom jag har en mamma som är (nykter) alkoholist så vet jag dessutom att jag har beroendet i släkten. Slutade helt dricka alkohol för ca 10 år sen, för jag kände att jag inte klarade av att säga stopp. Tyvärr kan man inte sluta äta... Men jag kämpar vidare!!
SvaraRadera