På ena sidan: hon i mig som tveklöst tycker att alla människor har samma värde. Att feta har samma rätt till existens som smala. Att ett samhälle berikas av olikheter och blir fattigare av konformitet. Att jag är en skön, härlig person. Att jag är snygg. Att min kropp är bra och fin. Att det här är jag, 100 procent jag, och bara jag. Att jag är BRA.
På andra sidan: hon som hatar den här kroppen. Som suger åt sig allas dömande blickar, som ser att ingen vill sätta sig bredvid mig på bussen. Som skäms så att jag vill sjunka genom jorden när jag får tränga mig förbi alla stolar på festen och tycker att det infinner sig en tystnad under tiden för att alla ser det men ingen säger något. Som tycker att jag lika bra kan gå hem och stänga in mig och aldrig mer gå ut. Som vill gå omkring med den där stora skylten ovanför huvudet som säger "under den här stora, hemska kroppen är jag skitbra". Som mer än något annat vill att någon man ska gilla mig, vilja träffa mig, men som innerst inne inte tror att någon sådan man finns.
Den här fajten pågår i mitt inre. Varje dag, varje minut. Jag går upp varje morgon och gör mitt bästa för att den första personen ska vinna. Jag gör det. Men ibland blir jag helt enkelt alldeles för trött.
Det finns ingen som kan sätta ord på mina tankar och känslor så som du kan. Jag vet att jag inte är ensam men oftast känns det som att jag är lite annorlunda i mina tankar, att ingen riktigt kan förstå mig. Men det kan nog du. Du kan lika gärna var jag. Skitkonstigt.
SvaraRaderaJag tänker ofta att under mitt fett så är jag en underbar människa, jag tänker att om någon bara kunde se det och inte hänga upp sig på mitt yttre så skulle dom också inse vilken underbar människa jag är. Under fettet.
Usch... man är verkligen förvirrad. Tack för att du skriver för det är så skönt att upptäcka att man verkligen inte är ensam med sina tankar.
Anna: precis därför skriver jag. För att höra i kommentarer att jag inte är ensam, och för att visa för andra att de inte är det heller. Du är inte ensam. Och du ÄR en underbar människa! Kram
SvaraRaderaJag tror alla vi tjockisar slåss mot den där elaka rösten som kommer från en själv och viskar saker i örat på en. Den där rösten som bara förstör för en, som vill få en att känna sig mindre värd. Min röst har tystnat mer och mer med tiden, men vissa dagar vill man bara hålla för öronen då den förföljer en och skriker högt.
SvaraRaderaTusen kramar!